90-talets bästa plattor: plats 40-31

40. Even Song - Path of the Angels (1999)

Ungerns enda bidrag till den här listan står goth/doom-bandet Even Song för. Många band försökte under 90-talet kopiera Theatre of Tragedy's typiska manliga-growl-möter-änglalik-kvinnosång men få lyckades särskilt bra. Det som gör att Even Song lyckades (till den grad att de faktiskt hamnade högre upp på min lista än det norska originalet) är dels för att de kan skriva bra låtar och för att de faktiskt har ett hyfsat tryck i gitarrerna, med både mörka riff och gitarrmelodier som fastnar. Skivan som helhet är riktigt stabil, men några låtar står ut, som öppnande titelspåret och avslutande medryckande hiten "Laughter of the Gods".



39. Beseech - ...From a Bleeding Heart (1998)

Sångaren Jörgen Sjöberg har kanske inte den bästa sångrösten men den passar riktigt bra till den typiskt svenska goth-metal (eller typiskt Boråsisk goth?) i stil med tidiga Lake of Tears och Cemetary som Beseech spelar på sin debut. Det som gör Beseech bättre än sina äldre kollegor är att musiken är mer varierad, med både tunga, gothrockiga sekvenser och vackra lugna partier med akustisk gitarr, piano och cello. Skönheten i de lugna partierna förstärks av Anna Anderssons väna stämma. Den manliga och kvinnliga sången är ofta uppdelade men ibland möts de i duett som i finstämda "Eagleheart".



38. Katatonia - Brave Murder Day (1996)

I ärlighetens namn är det sällan jag tänker "nej, nu ska jag lyssna på Brave Murder Day, den är ju så jäkla bra ", men när jag väl lyssnar på den så kan man inte annat än erkänna att det är en väldigt tung och stark skiva, som egentligen inte liknar någon annan. Jämn och stabil, men det blir nästan alltid så att jag har den i bakgrunden medan jag sysslar med något annat. Att flera av låtarna har likartade riff gör att jag aldrig kan lära mig vilken låt som är vilken, bortsett från lugna "Day", den enda låt på skivan där Jonas Renkse sjunger ren-sång (då menar jag ren som i "clean" och inte "reindeer"). På övriga låtar har Renkses blackmetal-skrik från förr bytts ut mot Opeth-Mikaels growls, och även om jag dyrkar Renkses sång på debuten så måste jag säga att Mikael här gör kanske sin bästa sånginsats någonsin. Musiken har också bytts från doom/black metal till något som kan kallas goth/death i midtempo - även om många kallar skivan doom/death och det är mörkt och dystert så det förslår så tycker jag inte musiken är någon utpräglad doom metal. De shoegazer/indie-influenser vad gäller gitarrspel som skulle bli allt tydligare finns för övrigt redan här. En del riff (huvudriffet i "Murder", t ex) är väldigt lika de som skulle dyka upp på Discouraged Ones, men den extrema sången och mörka stämningen gör att det inte blir så uppenbart.


37. Luna Sea -Style (1996)

Bandets i mitt tycke bästa platta börjar lite trevande med "With Love" och "G" (som dock lossnar lite i refrängen) men sen kommer "Hurt" som är det närmaste goth dessa musikaliska kameleonter kommit. Det flerstämmiga gitarrsolot är en riktig höjdpunkt! Den höga kvalitén fortsätter med "RaSeN" som börjar en aning monotont men som släpper loss i andra halvan med refräng och ännu ett effektfullt solo. "Lov U" med sin pulserande bas, baktaktsriff och gåshudsrefräng är ännu en fullpoängare, liksom 10 minuter långa vackra "Forever & Ever" med fantastisk sång av Ryuichi Kawamura (sekvensen som leder upp till refrängen är underbart bra). Därefter följer tre stabila men inte lika helgjutna låtar innan halvakustiska "In Silence" höjder standarden igen. Den mystiska "Selves", som på karakteristiskt Luna Sea-vis smygande bygger upp en stämning som efter 8 minuter når sitt crescendo, avslutar en kvalitativt mycket varierande men minnesvärd skiva.



36. Iron Maiden - No Prayer for the Dying (1990)

No Prayer for the Dying tycker jag har fått oförtjänt mycket skit. Visserligen var Adrian Smith borta och musiken var klart avskalad jämfört med tidigare album, men jag ser den bara som ännu ett steg neråt i en trappa som började med Powerslave i topp och som nådde sin botten med Virtual XI. Nej, det var ingen ny Piece of Mind, men var ändå en av de starkare skivor som något av de gamla 80-tals-banden släppte på 90-talet, och hade ett gäng starka melodiska låtar till skillnad från den mörka och något trista Fear of the Dark. Titelspåret är en av mina Maiden-favoriter, som varierar lugna verser och hårdare instrumentala partier och gitarrsolon, med en Bruce i toppform inte minst i avslutande refrängen. Andra starka låtar är "Public Enema Number One" som bjuder på skönt tryck i versen och ännu ett starkt solo, "Fates Warning" som öppnar med ett känsligt solo, signerat herr Dave Murray, som för tankarna till "Still Life", galoppstänkaren "Run Silent, Run Deep", samt episka "Mother Russia" (som musikaliskt hade passat bra in på Seventh Son of a Seventh Son), ännu en klassisk Maidenlåt som inte fått den respekt den förtjänar.



35. Every Little Thing - Time to Destination (1998)

Jag är inte så imponerad av det Every Little Thing (ELT) pysslar med nuförtiden, mest ballader och trista låtar där sångerskan Kaori Mochida av någon oförståelig anledning mest ägnar sig åt att förvrida sin en gång så rena och starka stämma. Kanske kan hon helt enkelt inte sjunga rent längre? Hursomhelst, en gång i tiden, när låtskrivar-geniet Mitsuru Igarashi spelade keyboard och komponerade i stort sett allt material, var de ett helt underbart band, som levererade precis det som gjorde 90-talets J-pop så förbannat bra - dvs 80-talspopmusik med 90-talsproduktion. ELT bjöd på en härlig mix av 80-tals-radiorockiga gitarriff (producerade av gitarristen Ichiro "Ikkun" Ito, som fullbordar trion), pumpande bas, Igarashis melodiska synthslingor och Mochidas underbara sångröst, som hade en kraft som man knappt fattade kunde komma från den där unga, späda kroppen.
Allra bäst kommer trion till sin rätta här på sitt andra album Time to Destination. Jämfört med debuten Everlasting (som inte är dum den heller) har kvaliteten höjts på alla punkter. Det finns egentligen inga svaga spår, och samtidigt dräller det av hits. Mina favoriter är öppnande midtempolåten "For The Moment", de rockiga "Shapes of Love" och "Face the Change", den av en smittande pianoslinga drivna "Deatta koro no youni" och avslutande "Time Goes By", bäst av alla ELTs ballader.


34. The Blood Divine - Awaken (1996)

The Blood Divine var ett relativt kortlivat band med Darren White, ex-frontman i Anathema, och diverse gamla medlemmar av Cradle of Filth. Musiken har sina rötter i doom/death och borde tilltala fans av gamla Anathema, men förutom mer traditionell goth/doom ("Wilderness") märks även influenser av vanlig rock ("Moonlight Adorns"), ambient musik ("Oceans Rise") och en "modernare" aggressiv stil (slutet på "Artemis"). Tillsammans skapar detta en skiva som bjuder på det mesta som mörk och tung metall kan erbjuda men som har en stil som inte liknar något annat band. Dessutom levererar bandet en superhit i "Aureole" (vilket sväng och vilken refräng!) samt en godbit i den mycket vackra pianoballaden "Warm Summer Rain" som bjuder på underbar sång av Ruth, som även sjöng på Anathemas Crestfallen-EP och Serenades-LP.



33. Rina Chinen - Growing (1998)

Detta är Okinawa-födda japanska sångerskan Rina Chinens första soloalbum och det sista (om man inte räknar singel-samlingen Passage som kom två år senare) i ren 90-tals-jpop stil. Det sista albumet hon släppte, Breath (2001) var en betydligt mer RnB-influerad historia som jag inte ger mycket för, och sen dess har hon mest ägnat sig åt musikal och skådespeleri. Men trots att popkarriären var kort så lyckades hon med konststycket att under denna tid leverera ett antal (i mitt tycke) superhits, vilket denna skiva bevisar. Musiken spänner ett ganska brett register, från dansant pop ("PINCH ~Love Me Deeper"), (halv-)ballader som "Lovers" till uptempo-rökare som "Break Out Emotion" och euforiframkallande "Wing". Skivan är inte en lika stark samling låtar som Passage och saknar den rockigare stilen som hon anammade i de singlar som släpptes efter Growing (och som i mitt tycke passade henne allra bäst), men fantastiska refränger över lag och Rinas höga, rena stämma (jag får alltid rysningar av välbehag när jag hör refrängen i "Wing") som kan vara både vän och kraftfull gör detta till 90-talets bästa jpop-platta.


32. In The Woods... - Strange In Stereo (1999)

Kanske den konstigaste skivan på den här listan. På dessa norska galningars sista regelrätta studioalbum verkar det nästan som om de tog de episka och vackra, långa låtarna från föregångaren Omnio, klippte sönder dem och klistrade ihop dem till något helt nytt och annorlunda. Jag brukar oftast ha svårt för sådan här konstig norsk post-(black-)metal, men bandets sinne för melodier och det faktum att man får en hel del igenkänningsmoment från gamla plattor gör att man kan ta till sig även de mest utflippade låtarna som avslutande "By the banks of Pandemonium".
Bandets influenser från 70-tals-prog är här tydligare än någonsin även om det inte låter som något annat band (nåja, influenserna från My Dying Bride, som funnits där på ett hörn sedan debuten, dyker upp i en något förvrängd version i exempelvis "Vanish in the absence of virtue"). Musiken växlar tempo och stil från psykedeliskt flummigt till tungt och doomigt till rena blastbeat-partier, ofta i en och samma låt.
Höjdpunkter inkluderar "Generally more worried than married" som har ett underbart aggressivt parti i mitten av den annars episka och långsamma låten, doomiga "Path of the righteous" som avslutas med en gåshudsframkallande melodisk gitarrharmoni, och "Titan transcendence" med sin genialiska sångmelodi.



31. The 3rd And The Mortal - Tears Laid In Earth (1994)

Mer norskt blir det med ett band som liksom In the Woods... hade en alldeles för kort karriär - åtminstone den del av karriären som var bra. Efter EP:n Sorrow som var bandets kanske finaste stund (tyvärr för kort speltid för att platsa här) var detta bandets första fullängdare. Musiken har sin grund i atmosfärisk, ibland psykedelisk, doom med starka folkinfluenser. Det som är bandets största karakteristik är självklart den fantastiska sången av Kari Rueslåtten, som jag anser vara, tillsammans med Anneke van Giersbergen, den bästa sångerskan inom metal-genren. Skivan börjar med ett kort traditionell folkmusikstycke på norska innan den fantastiska "Why so lonely" sätter igång med sin flerstämmiga doomiga gitarrslinga som växlar med lugna partier med Karis vackra sång. Därefter följer suggestiva "Autopoema" som avslutas med ett episkt doom-parti som påminner om debut-EPn. Ännu en höjdpunkt är "Death-hymn" som fortsätter i samma stil som ovan nämnda låtar. Därefter följer ett antal låtar som är långt ifrån svaga men ändå inte når upp till kvalitén i plattans inledning. Vampyreposet "Salva Me" som dyker upp i skivan andra hälft bjuder dock på skivans kanske bästa låt med skör och otroligt vacker sång av Kari. Skivan avslutas med alldeles för långa och händelselösa 18-minutaren "Oceana" som de gärna hade kunnat skippa. Efter Tears Laid In Earth slutade tyvärr Kari och bandets musikaliska kvalitét nådde heller aldrig samma höjder som här.