Här har vi skivan som
startade en hel genre - doom/death, och dess lyckade kombination av Celtic Frost och Slayer med Candlemass och Trouble. Paradise Lost ska definitivt hyllas som de pionjärer de är (dessutom grundade de även i stort sett goth metal-genren med nästa skiva, Gothic), även om det var My Dying Bride som tog genren till dess absoluta höjder några år senare. Bäst är de mäktiga doom-styckena "Paradise Lost", "Rotting Misery" med sin olycksbådande domedagsklocka, samt det instrumentala titelspåret. Lite kvinnlig sång i "Breeding Fear" lyser också upp i doom-mörkret. Men vad är egentligen grejen med den nazisthälsande roboten på omslaget?59. Blind Guardian - Nightfall in Middleearth (1998)
Nog bjuder tyskarna på allt man kan önska och mer därtill av
bombastisk europeisk power metal på sitt Silmarillion-influerade album, som öppnar starkt med "Into the Storm" och "Nightfall". Andra höjdpunkter är finstämda "Thorn" och episka "Blood Tears". Tyvärr blir det lite tjatigt i längden, speciellt mot slutet av skivan, och de korta interludier som skivan är full av gör så att höjdpunkterna känns ännu mer utspridda.58. Thergothon - Stream From The Heavens (1994)
Funeral Doom är Doom i sin mest långsamma och depressiva
form, även om jag tycker många band inom genren förlorar tyngd då atmosfäriska keyboards ofta får dominera ljudbilden till bekostnad på gitarr-riff. Detta är dock inte fallet för genrens grundare, finska Thergothon, vars enda fullängdare är full av monolitiska doom-riff. Det tunga och lågfrekventa soundet gör skivan minst sagt svårlyssnad för ett otränat öra. De få tillfällen då monotonin bryts är dock otroligt frigörande - som i den minimalistiska men genialiska gitarrharmonin i mitten av "Elemental" - bandets klart bästa låt.57. D&D - Love Is A Melody ~D&D Memorial 1st~ (1998)
Nu blir det tvära kast
- från ultratung doom till dansant japansk 90-talspop! Första japanska representanten på listan men det kommer mera längre upp. Tjejtrion D&D levererar tuggummi-refränger av typiskt jpop-snitt över en bas av dansant syntbaserad pop. Hög och klar kvinnlig sång av den typen jag är väldigt svag för. Den glädje trion bjuder på gör att jag till och med sväljer de få RnB-influerade låtarna. Bra låtar rakt igenom, men överlägset starkast är titelspåret "Love Is A Melody" som kanske är den bästa (j-)poplåten som någonsin producerats. Distad gitarr, en underbar syntslinga och en klockren gåshudsframkallande refräng. Det blir inte mycket bättre än så här! Jo, i videoform är de faktiskt ännu bättre än på skiva, av förklarlig anledning. Tyvärr lade de ner efter bara en skiva, då den bästa av de tre sångerskorna - Olivia Lufkin - gick vidare till en solokarriär av mer rock/indie-slag (också bra). De övriga två - Aya och Chika - hade inte lika starka röster, men deras försök att fortsätta i D&D-stilen gav upphov till några singlar som i mitt tycke inte var ett dugg svagare än låtarna från tiden som trio.56. Shadow Gallery - Carved In Stone (1995)
En betydligt mer lättlyssn
ad och direkt skiva än efterföljande Tyranny. Innehåller flera starka låtar - "Crystalline Dream" med sin otroligt klatschiga refräng samt "Warcry" och "Don't Ever Cry, Just Remember", båda försedda med lugn pianobaserade vers som bygger upp till pampigt crescendo i refrängen. Det som minskar värdet på skivan är att det trots allt är ganska få regelrätta låtar, och det avslutande 22-minuters eposet "Ghostship" känns till stor del som transportsträcka.55. Theatre Of Tragedy - Velvet Darkness They Fear (1996)
Debuten var kanske lite tyngre, men här får de norska gotmetallarna till det med snyggare produktion och väldigt jämnt låtmaterial. Ett genrebildande album som influerade mängder av (inte minst norska) band under 90-talet. Musiken det handlar om är långsam mörk och atmosfärisk goth metal med varierande änglalik kvinnlig och mörk manlig sång/growls som framför teatrala Shakespeare-influerade texter ackompanjerat av tunga gitarrer, mäktiga syntmattor och pianospel. Säga vad man vill om genren, men romantisk goth metal har troligen aldrig kommit så nära perfektion som här. En något svagare och mer strömlinjeformad skiva (Aegis) följde men sen tog sagan slut då bandet bytte goth mot industrirock och growls mot Kraftwerkinspirerad robotröst.54. Blind Guardian - Imaginations From The Other Side (1995)
Bandets bästa skiva levererar speed/power metal med högt
tempo, klatschiga refränger och melodiska gitarrer i överflöd. Bäst är tre låtar i mitten som går lite utanför mallen; den medeltida balladen "A Past And Future Secret", catchiga "Script For My Requiem" samt superhiten "Mordred's Song" som öppnar försiktigt med akustisk gitarr och sedan bygger upp mot det pampiga crescendot i refrängen.53. Shadow Gallery - Shadow Gallery (1992)
Den tunna produktionen
på progmetallarna Shadow Gallery's debut lämnar mycket övrigt att önska, men det kan inte dölja spelglädjen, den instrumentala uppfinningsrikedomen, och de fantastiska sångmelodierna och körerna. Detta är helt klart bandets starkaste och mest låtorienterade skiva. Inte en svag stund bjuds, från "Dance of Fools", som öppnar med finstämt pianospel, till obligatoriska mastodont-eposet "The Queen of the City of Ice". Allra bäst är "Say Goodbye to the Morning" som tar en på en resa genom bandets alla olika musikaliska stilar.52. Tad Morose - Paradigma (1995)
Tad Morose var ett av få traditio
nella melodiska metallband jag lyssnade på under mitten av 90-talet. Deras tre första album innehöll småproggig metal som musikaliskt låg någonstans mellan Dream Theater och Black Sabbath under Dio- eller Martin-eran. Bandets två första skivor hade båda en 3-4 riktigt starka låtar men väldigt många fillers. Denna EP inkluderar jag på listan då den ändå är en halvtimma lång och uppvisar bandets starkaste och jämnaste material. Sångaren Kristian Andrén har väl kanske inte den starkaste pipan i metalhistorien men jag tyckte hans sång passade bra till musiken med sitt växlande mellan crunchiga riff och keyboardmelodier. Paradigma var tyvärr hans sista skiva med bandet. Efterträdaren Urban Breed hade en mer kraftfull stämma men av någon anledning kunde jag aldrig ta till mig hans röst. Musiken gick efter Paradigma också mot en hårdare, enklare metal som saknade bandets tidigare progressiva charm.51. Black Sabbath - Cross Purposes (1994)
Efter en kort sejour med Dio
på sång återkommer här 80- och 90-talets trotjänare Tony Martin som sångare i Black Sabbath. Musiken fortsätter på den inslagna linjen från Dio-frontade Dehumanizer med klart tyngre riff, som exempelvis i Alice-In-Chains-lika "Virtual Death", än Tony Iommi levererade på 80-talet. Kanske är det Geezer Butlers deltagande som spelar in. Men det bjuds också på melodiska gitarrsolon (skön känsla i intro-solot till "Dying For Love") och flera starka (halv-)ballader, som "Cross of Thorns". Tony Martin levererar också, som han brukar på skiva (tyvärr verkar han aldrig ha varit i närheten av sin studio-nivå live). Cross Purposes når inte höjderna hos mästerverket Headless Cross, men detta är den näst-bästa skivan som Sabbath släppte utan Dio eller Ozzy.
No comments:
Post a Comment