Jämfört med Mand
ylion, bandets första album med Anneke van Giersbergen på sång, så är Nighttime Birds en betydligt lättviktigare affär, mer en tung rockskiva än metal. Och även om Anneke sjunger starkare än någonsin och musiken bygger upp en skön atmosfärisk stämning, så saknas ändå de starka låtar och minnesvärda melodier som fanns på föregångaren. Skivan är bra som helhet men bortsett från den starka avslutningen med titelspåret och avskalade "Shrink" är det inga enskilda låtar som står ut.49. My Dying Bride - The Light at the End of the World (1999)
Visst var återgången till gammal god goth/doom/death en glad överraskning efter alldeles för experimentella och tråkiga 34.788%...Complete, men det skulle dröja till nästa skiva, The Dreadful Hours, innan bandet åter blivit helt bekväma med detta nygamla musikaliska uttryck. Det märks att det bara är Andy Craighan som ensam står för gitarrerna på den här skivan, för även om det finns en hel del överdubbade gitarrer så är gitarrharmonierna en aning tunnare än det brukar. Syntarna lyckas inte heller kompensera för plattans avsaknad av fiolspel. Med detta sagt så finns en hel del riktigt starka låtar som "She is the Dark" (bandets näst populäraste låt efter "Cry of Mankind"?) och personliga favoriten "Edenbeast" som långsamt bygger upp en mäktig stämning men som också innehåller aggressiva partier och en vackert melodisk sekvens som med riktig fiol hade kunnat platsa bland klassikern Turn Loose The Swans bästa ögonblick. Och man kan inte annat än imponeras av Aaron Stainthorpes vokala insats. Här utökar frontmannen även sin breda repertoire med rentav svartmetalliska skrik.48. Faith & the Muse - Evidence of Heaven (1999)
På duons tredje fullängdare kan man höra de flesta av bandets s
ignum - de folkiga akustiska låtarna, atmosfärisk darkwave och mer (goth-)rockiga uptempolåtar, även om de keltiska influenserna har tonats ner. Låtmaterialet är deras klart bästa hittills, det är både en högre lägstanivå och fler givna "hits" än de haft förut. Ofta är det små detaljer som skapar de stora ögonblicken som basgången i refrängen i akustiska "Patience Worth" och tonartsändringen (?) i "Scars Flown Proud". Andra höjdpunkter är fantastiska, mörka "Through the Pale Door" (vilken refräng!), som kan vara den bästa låten med Mr Faith på sång, "Denn Die Todten Reiten Schnell" (ännu en fantastisk refräng) och den vackra avslutande "Old Souls" som är en cover på en låt från soundtracket till kultfilmen Phantom of the Paradise.47. Symphony X - The Divine Wings of Tragedy (1997)
Efter två något anonyma
album fick Symphony X sitt stora genombrott med The Divine Wings of Tragedy. Även om Symphony X har influenser från Dream Theater och äldre progressiva rockband så visar den här skivan en mer neoklassisk stil influerad av Rainbow, Yngwie Malmsteen och Queen (körerna!). Musikaliteten i bandet är en ren njutning - från trummorna via fantastiska basgångar, smakfulla syntar och melodiskt men ändå tungt gitarrspel från Michael Romeo (jag föredrar hans riff framför hans solon). Och som pricken över i har vi Russel Allen som kanske är den bästa hårdrockssångaren som dykt upp på den här sidan 80-talet. Förmodligen gör han sin bästa insats någonsin här och visar att han behärskar både det vackra och melodiska (sjunger fantastiskt i vackra barock-balladen "Candlelight Fantasia") liksom det hårda och kraftfulla (som de aggressiva partierna i det 20 minuter långa titelspåret). Materialet blir lite jämntjockt ibland, men det finns gott om starka låtar, som tidigare nämnda låtar, ridarreposet "The Accolade" och mäktiga öppnande "Of Sins And Shadows" med sitt underbara körparti.46. Luna Sea - Shine (1998)
L
una Sea var ett stilbildande men genreöverskridande japanskt rockband med ursprung som s k "Visual Kei" (japanska band influerade av punk/glam/metal och med stora frisyrer och smink). Shine är det sista av i mitt tycke bandets tre stora album som också inkluderar Mother och Style. Låtarna känns här mer som en helhet med ett genomgående sound, medan tidigare album spretade mer. Samtidigt som det är än mer kommersiellt än tidigare så är soundet också tyngre än någonsin. Skivan öppnar försiktigt med "Time Has Come" som långsamt byggs upp mot ett förlösande gitarrsolo. Sedan följer en riktig hit i "Storm". Den höga standarden fortsätter sedan rakt igenom i både finstämda ballader och uptempolåtar, med extra utropstecken för smäktande vackra "I For You", där sångaren Ryuichi gör en stark insats med sin teatraliska och vibratorika sångstil, samt suggestiva och tunga "Another".45. My Dying Bride - Like Gods of the Sun (1996)
Det sista albumet från b
andets klassiska period och också den sista skivan där man kan avnjuta Martin Powell's fiolspel som var en så viktig del av bandets sound. Detta måste vara bandets mest direkta och mest "metal" skiva, möjligen influerat av bandets relativt flitiga turnerande under denna period (bland annat som förband till Iron Maiden (!) - helt otroligt att Steve Harris själv valde ut bandet efter att ha hört ultradeppiga The Angel and the Dark River). Men visst finns här mycket doom och gloom, även om det är klart mer lyssnarvänligt än tidigare skivor. Mest tilltalas jag av vampyrromantiska "A Kiss To Remember" och avslutande vackra "For My Fallen Angel" där Aarons sång enbart ackompanjeras av keyboard och fiol.44. Celestial Season - Solar Lovers (1995)
Celestial Season från Holl
and var ett av många goth/doom-band som jag upptäckte i mitten av 90-talet via Nuclear Blasts "Beauty in Darkness"och "Death is just the Beginning"-serier. Liksom Sirrah på plats 42 så är detta ett band som, förmodligen influerade av My Dying Bride, på ett lyckosamt vis introducerade fiol till sin doom/death. I holländarnas fall har de faktiskt två violinister och även cello på vissa låtar, vilket gjorde låtar som "Soft Embalmer Of The Still Midnight" och "The Scent Of Eve" storslaget vackra. Dock är den här skivan något schizofren då hälften av låtarna är atmosfärisk doom/death medan resten är stoner rock, en inriktning som bandet skulle fortsätta i på kommande skivor.43. Anathema - Pentecost III (1995)
Det har hänt ganska myc
ket sedan debuten. Även om musiken fortfarande är tydligt förankrad i doom/death så har bandet redan här börjat sin musikaliska resa bortom både doom och i framtiden även bortom metal. Här kan vi för första gången höra de Pink Floyd-influenser som skulle ha en stor roll i bandets musik framöver. Men nog finns det doom här. De första tre minuterna av "Memento Mori" är något av julafton för doom-fanatiker - kan vara mitt absoluta favorit-doom-riff. Låten fortsätter i samma tunga stil och bjuder även på growl och skrik men håller inte riktigt intresset uppe hela vägen. Men det var sista spåret på skivan det, låt oss återgå till början och till den verkliga anledningen att detta album är så genialiskt. Den nästan 10 minuter långa öppnande "Kingdom" börjar med lugna plockande gitarrer och sedan kommer sången och Danny Cavanaghs så karakteristiska Gilmour-influerade melodiska, gråtande gitarrtoner in. Efter fem minuter av lugn musik kommer ett doomigt gitarriff som pågår i ett antal minuter och låten avslutas sedan med ett supersvängigt parti som påminner om det förlösande solot på "Sleepless" från debuten. I samma stil går den lika långa "We, the Gods", som börjar med ett basintro för att sedan släppa in sång och en underbar doomig men melodiös tvilling-gitarrharmoni. Ett upptempo-parti följer liksom ännu en lugn sekvens som skapar en effektiv kontrast till det avslutande monstergroovet. I mitt tycke är det i dessa två låtar som bandet finner sin ultimata balans mellan den ursprungliga doom/death-stilen och den senare mer melodiska/psykedeliska (det blev t ex alldeles för flummigt och ostrukturerat på stora delar av nästa skiva The Silent Enigma) stilen, och hade de inkluderat 1-2 låtar till av samma klass hade Pentecost III varit Anathemas absoluta karriärhöjdpunkt.42. Sirrah - Acme (1996)
Acme, debuten
från polska Sirrah, är en gotisk doom/death-platta som musikaliskt låg någonstans mellan gamla Theatre of Tragedy och My Dying Bride och därmed rätt i tiden (inte minst för mig) i mitten av 90-talet. Tunga, mörka doom-riff och growls kontrasterade mot vackert och sorgesamt fiolspel och kvinnlig sopransång. Balansen av välspelad goth-metal med riktigt tung och doomig produktion är det faktiskt inte så många band som lyckats så här väl med. Mellan tunga och ödesmättade hits som öppnande "Acme" och "Pillbox Impressions", och vackra, sorgtyngda stycken som "Passover 1944" och "Bitter Seas", blandade bandet in udda nästan komiska saker som grooviga, närmast dansanta "Panacea" som bjöd på hysterisk sång och applåder. Denna märkliga, eklektiska sida av bandet skulle (tyvärr, enligt mig) bli ännu tydligare på deras nästa skiva som även blev deras sista.41. Symphony X - Twilight in Olympus (1998)
The Divine Wings of Tra
gedy må ha varit mer banbrytande och betydelsefull för att etablera bandet men undra om inte Twilight in Olympus som kom ut året efter är lite starkare. Musikaliskt är det samma typ av neoklassisk prog metal som bjuds men med jämnare kvalitet även om skivan förlorar lite kraft i andra halvan. Men öppningen med hiten "Smoke and Mirrors" (uppföljaren till "Of Sins and Shadows" från förra skivan), tekniska men tunga "Church of the Machine", catchiga "In the Dragon's Den" och 13 minuter långa "Through the Looking Glass", i mitt tycke bandets bästa låt, är oslagbar.
No comments:
Post a Comment