90-talets bästa plattor: plats 40-31

40. Even Song - Path of the Angels (1999)

Ungerns enda bidrag till den här listan står goth/doom-bandet Even Song för. Många band försökte under 90-talet kopiera Theatre of Tragedy's typiska manliga-growl-möter-änglalik-kvinnosång men få lyckades särskilt bra. Det som gör att Even Song lyckades (till den grad att de faktiskt hamnade högre upp på min lista än det norska originalet) är dels för att de kan skriva bra låtar och för att de faktiskt har ett hyfsat tryck i gitarrerna, med både mörka riff och gitarrmelodier som fastnar. Skivan som helhet är riktigt stabil, men några låtar står ut, som öppnande titelspåret och avslutande medryckande hiten "Laughter of the Gods".



39. Beseech - ...From a Bleeding Heart (1998)

Sångaren Jörgen Sjöberg har kanske inte den bästa sångrösten men den passar riktigt bra till den typiskt svenska goth-metal (eller typiskt Boråsisk goth?) i stil med tidiga Lake of Tears och Cemetary som Beseech spelar på sin debut. Det som gör Beseech bättre än sina äldre kollegor är att musiken är mer varierad, med både tunga, gothrockiga sekvenser och vackra lugna partier med akustisk gitarr, piano och cello. Skönheten i de lugna partierna förstärks av Anna Anderssons väna stämma. Den manliga och kvinnliga sången är ofta uppdelade men ibland möts de i duett som i finstämda "Eagleheart".



38. Katatonia - Brave Murder Day (1996)

I ärlighetens namn är det sällan jag tänker "nej, nu ska jag lyssna på Brave Murder Day, den är ju så jäkla bra ", men när jag väl lyssnar på den så kan man inte annat än erkänna att det är en väldigt tung och stark skiva, som egentligen inte liknar någon annan. Jämn och stabil, men det blir nästan alltid så att jag har den i bakgrunden medan jag sysslar med något annat. Att flera av låtarna har likartade riff gör att jag aldrig kan lära mig vilken låt som är vilken, bortsett från lugna "Day", den enda låt på skivan där Jonas Renkse sjunger ren-sång (då menar jag ren som i "clean" och inte "reindeer"). På övriga låtar har Renkses blackmetal-skrik från förr bytts ut mot Opeth-Mikaels growls, och även om jag dyrkar Renkses sång på debuten så måste jag säga att Mikael här gör kanske sin bästa sånginsats någonsin. Musiken har också bytts från doom/black metal till något som kan kallas goth/death i midtempo - även om många kallar skivan doom/death och det är mörkt och dystert så det förslår så tycker jag inte musiken är någon utpräglad doom metal. De shoegazer/indie-influenser vad gäller gitarrspel som skulle bli allt tydligare finns för övrigt redan här. En del riff (huvudriffet i "Murder", t ex) är väldigt lika de som skulle dyka upp på Discouraged Ones, men den extrema sången och mörka stämningen gör att det inte blir så uppenbart.


37. Luna Sea -Style (1996)

Bandets i mitt tycke bästa platta börjar lite trevande med "With Love" och "G" (som dock lossnar lite i refrängen) men sen kommer "Hurt" som är det närmaste goth dessa musikaliska kameleonter kommit. Det flerstämmiga gitarrsolot är en riktig höjdpunkt! Den höga kvalitén fortsätter med "RaSeN" som börjar en aning monotont men som släpper loss i andra halvan med refräng och ännu ett effektfullt solo. "Lov U" med sin pulserande bas, baktaktsriff och gåshudsrefräng är ännu en fullpoängare, liksom 10 minuter långa vackra "Forever & Ever" med fantastisk sång av Ryuichi Kawamura (sekvensen som leder upp till refrängen är underbart bra). Därefter följer tre stabila men inte lika helgjutna låtar innan halvakustiska "In Silence" höjder standarden igen. Den mystiska "Selves", som på karakteristiskt Luna Sea-vis smygande bygger upp en stämning som efter 8 minuter når sitt crescendo, avslutar en kvalitativt mycket varierande men minnesvärd skiva.



36. Iron Maiden - No Prayer for the Dying (1990)

No Prayer for the Dying tycker jag har fått oförtjänt mycket skit. Visserligen var Adrian Smith borta och musiken var klart avskalad jämfört med tidigare album, men jag ser den bara som ännu ett steg neråt i en trappa som började med Powerslave i topp och som nådde sin botten med Virtual XI. Nej, det var ingen ny Piece of Mind, men var ändå en av de starkare skivor som något av de gamla 80-tals-banden släppte på 90-talet, och hade ett gäng starka melodiska låtar till skillnad från den mörka och något trista Fear of the Dark. Titelspåret är en av mina Maiden-favoriter, som varierar lugna verser och hårdare instrumentala partier och gitarrsolon, med en Bruce i toppform inte minst i avslutande refrängen. Andra starka låtar är "Public Enema Number One" som bjuder på skönt tryck i versen och ännu ett starkt solo, "Fates Warning" som öppnar med ett känsligt solo, signerat herr Dave Murray, som för tankarna till "Still Life", galoppstänkaren "Run Silent, Run Deep", samt episka "Mother Russia" (som musikaliskt hade passat bra in på Seventh Son of a Seventh Son), ännu en klassisk Maidenlåt som inte fått den respekt den förtjänar.



35. Every Little Thing - Time to Destination (1998)

Jag är inte så imponerad av det Every Little Thing (ELT) pysslar med nuförtiden, mest ballader och trista låtar där sångerskan Kaori Mochida av någon oförståelig anledning mest ägnar sig åt att förvrida sin en gång så rena och starka stämma. Kanske kan hon helt enkelt inte sjunga rent längre? Hursomhelst, en gång i tiden, när låtskrivar-geniet Mitsuru Igarashi spelade keyboard och komponerade i stort sett allt material, var de ett helt underbart band, som levererade precis det som gjorde 90-talets J-pop så förbannat bra - dvs 80-talspopmusik med 90-talsproduktion. ELT bjöd på en härlig mix av 80-tals-radiorockiga gitarriff (producerade av gitarristen Ichiro "Ikkun" Ito, som fullbordar trion), pumpande bas, Igarashis melodiska synthslingor och Mochidas underbara sångröst, som hade en kraft som man knappt fattade kunde komma från den där unga, späda kroppen.
Allra bäst kommer trion till sin rätta här på sitt andra album Time to Destination. Jämfört med debuten Everlasting (som inte är dum den heller) har kvaliteten höjts på alla punkter. Det finns egentligen inga svaga spår, och samtidigt dräller det av hits. Mina favoriter är öppnande midtempolåten "For The Moment", de rockiga "Shapes of Love" och "Face the Change", den av en smittande pianoslinga drivna "Deatta koro no youni" och avslutande "Time Goes By", bäst av alla ELTs ballader.


34. The Blood Divine - Awaken (1996)

The Blood Divine var ett relativt kortlivat band med Darren White, ex-frontman i Anathema, och diverse gamla medlemmar av Cradle of Filth. Musiken har sina rötter i doom/death och borde tilltala fans av gamla Anathema, men förutom mer traditionell goth/doom ("Wilderness") märks även influenser av vanlig rock ("Moonlight Adorns"), ambient musik ("Oceans Rise") och en "modernare" aggressiv stil (slutet på "Artemis"). Tillsammans skapar detta en skiva som bjuder på det mesta som mörk och tung metall kan erbjuda men som har en stil som inte liknar något annat band. Dessutom levererar bandet en superhit i "Aureole" (vilket sväng och vilken refräng!) samt en godbit i den mycket vackra pianoballaden "Warm Summer Rain" som bjuder på underbar sång av Ruth, som även sjöng på Anathemas Crestfallen-EP och Serenades-LP.



33. Rina Chinen - Growing (1998)

Detta är Okinawa-födda japanska sångerskan Rina Chinens första soloalbum och det sista (om man inte räknar singel-samlingen Passage som kom två år senare) i ren 90-tals-jpop stil. Det sista albumet hon släppte, Breath (2001) var en betydligt mer RnB-influerad historia som jag inte ger mycket för, och sen dess har hon mest ägnat sig åt musikal och skådespeleri. Men trots att popkarriären var kort så lyckades hon med konststycket att under denna tid leverera ett antal (i mitt tycke) superhits, vilket denna skiva bevisar. Musiken spänner ett ganska brett register, från dansant pop ("PINCH ~Love Me Deeper"), (halv-)ballader som "Lovers" till uptempo-rökare som "Break Out Emotion" och euforiframkallande "Wing". Skivan är inte en lika stark samling låtar som Passage och saknar den rockigare stilen som hon anammade i de singlar som släpptes efter Growing (och som i mitt tycke passade henne allra bäst), men fantastiska refränger över lag och Rinas höga, rena stämma (jag får alltid rysningar av välbehag när jag hör refrängen i "Wing") som kan vara både vän och kraftfull gör detta till 90-talets bästa jpop-platta.


32. In The Woods... - Strange In Stereo (1999)

Kanske den konstigaste skivan på den här listan. På dessa norska galningars sista regelrätta studioalbum verkar det nästan som om de tog de episka och vackra, långa låtarna från föregångaren Omnio, klippte sönder dem och klistrade ihop dem till något helt nytt och annorlunda. Jag brukar oftast ha svårt för sådan här konstig norsk post-(black-)metal, men bandets sinne för melodier och det faktum att man får en hel del igenkänningsmoment från gamla plattor gör att man kan ta till sig även de mest utflippade låtarna som avslutande "By the banks of Pandemonium".
Bandets influenser från 70-tals-prog är här tydligare än någonsin även om det inte låter som något annat band (nåja, influenserna från My Dying Bride, som funnits där på ett hörn sedan debuten, dyker upp i en något förvrängd version i exempelvis "Vanish in the absence of virtue"). Musiken växlar tempo och stil från psykedeliskt flummigt till tungt och doomigt till rena blastbeat-partier, ofta i en och samma låt.
Höjdpunkter inkluderar "Generally more worried than married" som har ett underbart aggressivt parti i mitten av den annars episka och långsamma låten, doomiga "Path of the righteous" som avslutas med en gåshudsframkallande melodisk gitarrharmoni, och "Titan transcendence" med sin genialiska sångmelodi.



31. The 3rd And The Mortal - Tears Laid In Earth (1994)

Mer norskt blir det med ett band som liksom In the Woods... hade en alldeles för kort karriär - åtminstone den del av karriären som var bra. Efter EP:n Sorrow som var bandets kanske finaste stund (tyvärr för kort speltid för att platsa här) var detta bandets första fullängdare. Musiken har sin grund i atmosfärisk, ibland psykedelisk, doom med starka folkinfluenser. Det som är bandets största karakteristik är självklart den fantastiska sången av Kari Rueslåtten, som jag anser vara, tillsammans med Anneke van Giersbergen, den bästa sångerskan inom metal-genren. Skivan börjar med ett kort traditionell folkmusikstycke på norska innan den fantastiska "Why so lonely" sätter igång med sin flerstämmiga doomiga gitarrslinga som växlar med lugna partier med Karis vackra sång. Därefter följer suggestiva "Autopoema" som avslutas med ett episkt doom-parti som påminner om debut-EPn. Ännu en höjdpunkt är "Death-hymn" som fortsätter i samma stil som ovan nämnda låtar. Därefter följer ett antal låtar som är långt ifrån svaga men ändå inte når upp till kvalitén i plattans inledning. Vampyreposet "Salva Me" som dyker upp i skivan andra hälft bjuder dock på skivans kanske bästa låt med skör och otroligt vacker sång av Kari. Skivan avslutas med alldeles för långa och händelselösa 18-minutaren "Oceana" som de gärna hade kunnat skippa. Efter Tears Laid In Earth slutade tyvärr Kari och bandets musikaliska kvalitét nådde heller aldrig samma höjder som här.

90-talets bästa plattor: plats 50-41

50. The Gathering - Nighttime Birds (1997)

Jämfört med Mandylion, bandets första album med Anneke van Giersbergen på sång, så är Nighttime Birds en betydligt lättviktigare affär, mer en tung rockskiva än metal. Och även om Anneke sjunger starkare än någonsin och musiken bygger upp en skön atmosfärisk stämning, så saknas ändå de starka låtar och minnesvärda melodier som fanns på föregångaren. Skivan är bra som helhet men bortsett från den starka avslutningen med titelspåret och avskalade "Shrink" är det inga enskilda låtar som står ut.




49. My Dying Bride - The Light at the End of the World (1999)

Visst var återgången till gammal god goth/doom/death en glad överraskning efter alldeles för experimentella och tråkiga 34.788%...Complete, men det skulle dröja till nästa skiva, The Dreadful Hours, innan bandet åter blivit helt bekväma med detta nygamla musikaliska uttryck. Det märks att det bara är Andy Craighan som ensam står för gitarrerna på den här skivan, för även om det finns en hel del överdubbade gitarrer så är gitarrharmonierna en aning tunnare än det brukar. Syntarna lyckas inte heller kompensera för plattans avsaknad av fiolspel. Med detta sagt så finns en hel del riktigt starka låtar som "She is the Dark" (bandets näst populäraste låt efter "Cry of Mankind"?) och personliga favoriten "Edenbeast" som långsamt bygger upp en mäktig stämning men som också innehåller aggressiva partier och en vackert melodisk sekvens som med riktig fiol hade kunnat platsa bland klassikern Turn Loose The Swans bästa ögonblick. Och man kan inte annat än imponeras av Aaron Stainthorpes vokala insats. Här utökar frontmannen även sin breda repertoire med rentav svartmetalliska skrik.



48. Faith & the Muse - Evidence of Heaven (1999)

På duons tredje fullängdare kan man höra de flesta av bandets signum - de folkiga akustiska låtarna, atmosfärisk darkwave och mer (goth-)rockiga uptempolåtar, även om de keltiska influenserna har tonats ner. Låtmaterialet är deras klart bästa hittills, det är både en högre lägstanivå och fler givna "hits" än de haft förut. Ofta är det små detaljer som skapar de stora ögonblicken som basgången i refrängen i akustiska "Patience Worth" och tonartsändringen (?) i "Scars Flown Proud". Andra höjdpunkter är fantastiska, mörka "Through the Pale Door" (vilken refräng!), som kan vara den bästa låten med Mr Faith på sång, "Denn Die Todten Reiten Schnell" (ännu en fantastisk refräng) och den vackra avslutande "Old Souls" som är en cover på en låt från soundtracket till kultfilmen Phantom of the Paradise.


47. Symphony X - The Divine Wings of Tragedy (1997)

Efter två något anonyma album fick Symphony X sitt stora genombrott med The Divine Wings of Tragedy. Även om Symphony X har influenser från Dream Theater och äldre progressiva rockband så visar den här skivan en mer neoklassisk stil influerad av Rainbow, Yngwie Malmsteen och Queen (körerna!). Musikaliteten i bandet är en ren njutning - från trummorna via fantastiska basgångar, smakfulla syntar och melodiskt men ändå tungt gitarrspel från Michael Romeo (jag föredrar hans riff framför hans solon). Och som pricken över i har vi Russel Allen som kanske är den bästa hårdrockssångaren som dykt upp på den här sidan 80-talet. Förmodligen gör han sin bästa insats någonsin här och visar att han behärskar både det vackra och melodiska (sjunger fantastiskt i vackra barock-balladen "Candlelight Fantasia") liksom det hårda och kraftfulla (som de aggressiva partierna i det 20 minuter långa titelspåret). Materialet blir lite jämntjockt ibland, men det finns gott om starka låtar, som tidigare nämnda låtar, ridarreposet "The Accolade" och mäktiga öppnande "Of Sins And Shadows" med sitt underbara körparti.


46. Luna Sea - Shine (1998)

Luna Sea var ett stilbildande men genreöverskridande japanskt rockband med ursprung som s k "Visual Kei" (japanska band influerade av punk/glam/metal och med stora frisyrer och smink). Shine är det sista av i mitt tycke bandets tre stora album som också inkluderar Mother och Style. Låtarna känns här mer som en helhet med ett genomgående sound, medan tidigare album spretade mer. Samtidigt som det är än mer kommersiellt än tidigare så är soundet också tyngre än någonsin. Skivan öppnar försiktigt med "Time Has Come" som långsamt byggs upp mot ett förlösande gitarrsolo. Sedan följer en riktig hit i "Storm". Den höga standarden fortsätter sedan rakt igenom i både finstämda ballader och uptempolåtar, med extra utropstecken för smäktande vackra "I For You", där sångaren Ryuichi gör en stark insats med sin teatraliska och vibratorika sångstil, samt suggestiva och tunga "Another".


45. My Dying Bride - Like Gods of the Sun (1996)

Det sista albumet från bandets klassiska period och också den sista skivan där man kan avnjuta Martin Powell's fiolspel som var en så viktig del av bandets sound. Detta måste vara bandets mest direkta och mest "metal" skiva, möjligen influerat av bandets relativt flitiga turnerande under denna period (bland annat som förband till Iron Maiden (!) - helt otroligt att Steve Harris själv valde ut bandet efter att ha hört ultradeppiga The Angel and the Dark River). Men visst finns här mycket doom och gloom, även om det är klart mer lyssnarvänligt än tidigare skivor. Mest tilltalas jag av vampyrromantiska "A Kiss To Remember" och avslutande vackra "For My Fallen Angel" där Aarons sång enbart ackompanjeras av keyboard och fiol.


44. Celestial Season - Solar Lovers (1995)

Celestial Season från Holland var ett av många goth/doom-band som jag upptäckte i mitten av 90-talet via Nuclear Blasts "Beauty in Darkness"och "Death is just the Beginning"-serier. Liksom Sirrah på plats 42 så är detta ett band som, förmodligen influerade av My Dying Bride, på ett lyckosamt vis introducerade fiol till sin doom/death. I holländarnas fall har de faktiskt två violinister och även cello på vissa låtar, vilket gjorde låtar som "Soft Embalmer Of The Still Midnight" och "The Scent Of Eve" storslaget vackra. Dock är den här skivan något schizofren då hälften av låtarna är atmosfärisk doom/death medan resten är stoner rock, en inriktning som bandet skulle fortsätta i på kommande skivor.


43. Anathema - Pentecost III (1995)

Det har hänt ganska mycket sedan debuten. Även om musiken fortfarande är tydligt förankrad i doom/death så har bandet redan här börjat sin musikaliska resa bortom både doom och i framtiden även bortom metal. Här kan vi för första gången höra de Pink Floyd-influenser som skulle ha en stor roll i bandets musik framöver. Men nog finns det doom här. De första tre minuterna av "Memento Mori" är något av julafton för doom-fanatiker - kan vara mitt absoluta favorit-doom-riff. Låten fortsätter i samma tunga stil och bjuder även på growl och skrik men håller inte riktigt intresset uppe hela vägen. Men det var sista spåret på skivan det, låt oss återgå till början och till den verkliga anledningen att detta album är så genialiskt. Den nästan 10 minuter långa öppnande "Kingdom" börjar med lugna plockande gitarrer och sedan kommer sången och Danny Cavanaghs så karakteristiska Gilmour-influerade melodiska, gråtande gitarrtoner in. Efter fem minuter av lugn musik kommer ett doomigt gitarriff som pågår i ett antal minuter och låten avslutas sedan med ett supersvängigt parti som påminner om det förlösande solot på "Sleepless" från debuten. I samma stil går den lika långa "We, the Gods", som börjar med ett basintro för att sedan släppa in sång och en underbar doomig men melodiös tvilling-gitarrharmoni. Ett upptempo-parti följer liksom ännu en lugn sekvens som skapar en effektiv kontrast till det avslutande monstergroovet. I mitt tycke är det i dessa två låtar som bandet finner sin ultimata balans mellan den ursprungliga doom/death-stilen och den senare mer melodiska/psykedeliska (det blev t ex alldeles för flummigt och ostrukturerat på stora delar av nästa skiva The Silent Enigma) stilen, och hade de inkluderat 1-2 låtar till av samma klass hade Pentecost III varit Anathemas absoluta karriärhöjdpunkt.



42. Sirrah - Acme (1996)

Acme, debuten från polska Sirrah, är en gotisk doom/death-platta som musikaliskt låg någonstans mellan gamla Theatre of Tragedy och My Dying Bride och därmed rätt i tiden (inte minst för mig) i mitten av 90-talet. Tunga, mörka doom-riff och growls kontrasterade mot vackert och sorgesamt fiolspel och kvinnlig sopransång. Balansen av välspelad goth-metal med riktigt tung och doomig produktion är det faktiskt inte så många band som lyckats så här väl med. Mellan tunga och ödesmättade hits som öppnande "Acme" och "Pillbox Impressions", och vackra, sorgtyngda stycken som "Passover 1944" och "Bitter Seas", blandade bandet in udda nästan komiska saker som grooviga, närmast dansanta "Panacea" som bjöd på hysterisk sång och applåder. Denna märkliga, eklektiska sida av bandet skulle (tyvärr, enligt mig) bli ännu tydligare på deras nästa skiva som även blev deras sista.


41. Symphony X - Twilight in Olympus (1998)

The Divine Wings of Tragedy må ha varit mer banbrytande och betydelsefull för att etablera bandet men undra om inte Twilight in Olympus som kom ut året efter är lite starkare. Musikaliskt är det samma typ av neoklassisk prog metal som bjuds men med jämnare kvalitet även om skivan förlorar lite kraft i andra halvan. Men öppningen med hiten "Smoke and Mirrors" (uppföljaren till "Of Sins and Shadows" från förra skivan), tekniska men tunga "Church of the Machine", catchiga "In the Dragon's Den" och 13 minuter långa "Through the Looking Glass", i mitt tycke bandets bästa låt, är oslagbar.

90-talets bästa plattor: plats 60-51

60. Paradise Lost - Lost Paradise (1990)

Här har vi skivan som startade en hel genre - doom/death, och dess lyckade kombination av Celtic Frost och Slayer med Candlemass och Trouble. Paradise Lost ska definitivt hyllas som de pionjärer de är (dessutom grundade de även i stort sett goth metal-genren med nästa skiva, Gothic), även om det var My Dying Bride som tog genren till dess absoluta höjder några år senare. Bäst är de mäktiga doom-styckena "Paradise Lost", "Rotting Misery" med sin olycksbådande domedagsklocka, samt det instrumentala titelspåret. Lite kvinnlig sång i "Breeding Fear" lyser också upp i doom-mörkret. Men vad är egentligen grejen med den nazisthälsande roboten på omslaget?


59. Blind Guardian - Nightfall in Middleearth (1998)

Nog bjuder tyskarna på allt man kan önska och mer därtill av bombastisk europeisk power metal på sitt Silmarillion-influerade album, som öppnar starkt med "Into the Storm" och "Nightfall". Andra höjdpunkter är finstämda "Thorn" och episka "Blood Tears". Tyvärr blir det lite tjatigt i längden, speciellt mot slutet av skivan, och de korta interludier som skivan är full av gör så att höjdpunkterna känns ännu mer utspridda.






58. Thergothon - Stream From The Heavens (1994)

Funeral Doom är Doom i sin mest långsamma och depressiva form, även om jag tycker många band inom genren förlorar tyngd då atmosfäriska keyboards ofta får dominera ljudbilden till bekostnad på gitarr-riff. Detta är dock inte fallet för genrens grundare, finska Thergothon, vars enda fullängdare är full av monolitiska doom-riff. Det tunga och lågfrekventa soundet gör skivan minst sagt svårlyssnad för ett otränat öra. De få tillfällen då monotonin bryts är dock otroligt frigörande - som i den minimalistiska men genialiska gitarrharmonin i mitten av "Elemental" - bandets klart bästa låt.



57. D&D - Love Is A Melody ~D&D Memorial 1st~ (1998)

Nu blir det tvära kast - från ultratung doom till dansant japansk 90-talspop! Första japanska representanten på listan men det kommer mera längre upp. Tjejtrion D&D levererar tuggummi-refränger av typiskt jpop-snitt över en bas av dansant syntbaserad pop. Hög och klar kvinnlig sång av den typen jag är väldigt svag för. Den glädje trion bjuder på gör att jag till och med sväljer de få RnB-influerade låtarna. Bra låtar rakt igenom, men överlägset starkast är titelspåret "Love Is A Melody" som kanske är den bästa (j-)poplåten som någonsin producerats. Distad gitarr, en underbar syntslinga och en klockren gåshudsframkallande refräng. Det blir inte mycket bättre än så här! Jo, i videoform är de faktiskt ännu bättre än på skiva, av förklarlig anledning. Tyvärr lade de ner efter bara en skiva, då den bästa av de tre sångerskorna - Olivia Lufkin - gick vidare till en solokarriär av mer rock/indie-slag (också bra). De övriga två - Aya och Chika - hade inte lika starka röster, men deras försök att fortsätta i D&D-stilen gav upphov till några singlar som i mitt tycke inte var ett dugg svagare än låtarna från tiden som trio.



56. Shadow Gallery - Carved In Stone (1995)

En betydligt mer lättlyssnad och direkt skiva än efterföljande Tyranny. Innehåller flera starka låtar - "Crystalline Dream" med sin otroligt klatschiga refräng samt "Warcry" och "Don't Ever Cry, Just Remember", båda försedda med lugn pianobaserade vers som bygger upp till pampigt crescendo i refrängen. Det som minskar värdet på skivan är att det trots allt är ganska få regelrätta låtar, och det avslutande 22-minuters eposet "Ghostship" känns till stor del som transportsträcka.





55. Theatre Of Tragedy - Velvet Darkness They Fear (1996)

Debuten var kanske lite tyngre, men här får de norska gotmetallarna till det med snyggare produktion och väldigt jämnt låtmaterial. Ett genrebildande album som influerade mängder av (inte minst norska) band under 90-talet. Musiken det handlar om är långsam mörk och atmosfärisk goth metal med varierande änglalik kvinnlig och mörk manlig sång/growls som framför teatrala Shakespeare-influerade texter ackompanjerat av tunga gitarrer, mäktiga syntmattor och pianospel. Säga vad man vill om genren, men romantisk goth metal har troligen aldrig kommit så nära perfektion som här. En något svagare och mer strömlinjeformad skiva (Aegis) följde men sen tog sagan slut då bandet bytte goth mot industrirock och growls mot Kraftwerkinspirerad robotröst.



54. Blind Guardian - Imaginations From The Other Side (1995)

Bandets bästa skiva levererar speed/power metal med högt tempo, klatschiga refränger och melodiska gitarrer i överflöd. Bäst är tre låtar i mitten som går lite utanför mallen; den medeltida balladen "A Past And Future Secret", catchiga "Script For My Requiem" samt superhiten "Mordred's Song" som öppnar försiktigt med akustisk gitarr och sedan bygger upp mot det pampiga crescendot i refrängen.






53. Shadow Gallery - Shadow Gallery (1992)

Den tunna produktionen på progmetallarna Shadow Gallery's debut lämnar mycket övrigt att önska, men det kan inte dölja spelglädjen, den instrumentala uppfinningsrikedomen, och de fantastiska sångmelodierna och körerna. Detta är helt klart bandets starkaste och mest låtorienterade skiva. Inte en svag stund bjuds, från "Dance of Fools", som öppnar med finstämt pianospel, till obligatoriska mastodont-eposet "The Queen of the City of Ice". Allra bäst är "Say Goodbye to the Morning" som tar en på en resa genom bandets alla olika musikaliska stilar.




52. Tad Morose - Paradigma (1995)

Tad Morose var ett av få traditionella melodiska metallband jag lyssnade på under mitten av 90-talet. Deras tre första album innehöll småproggig metal som musikaliskt låg någonstans mellan Dream Theater och Black Sabbath under Dio- eller Martin-eran. Bandets två första skivor hade båda en 3-4 riktigt starka låtar men väldigt många fillers. Denna EP inkluderar jag på listan då den ändå är en halvtimma lång och uppvisar bandets starkaste och jämnaste material. Sångaren Kristian Andrén har väl kanske inte den starkaste pipan i metalhistorien men jag tyckte hans sång passade bra till musiken med sitt växlande mellan crunchiga riff och keyboardmelodier. Paradigma var tyvärr hans sista skiva med bandet. Efterträdaren Urban Breed hade en mer kraftfull stämma men av någon anledning kunde jag aldrig ta till mig hans röst. Musiken gick efter Paradigma också mot en hårdare, enklare metal som saknade bandets tidigare progressiva charm.



51. Black Sabbath - Cross Purposes (1994)

Efter en kort sejour med Dio på sång återkommer här 80- och 90-talets trotjänare Tony Martin som sångare i Black Sabbath. Musiken fortsätter på den inslagna linjen från Dio-frontade Dehumanizer med klart tyngre riff, som exempelvis i Alice-In-Chains-lika "Virtual Death", än Tony Iommi levererade på 80-talet. Kanske är det Geezer Butlers deltagande som spelar in. Men det bjuds också på melodiska gitarrsolon (skön känsla i intro-solot till "Dying For Love") och flera starka (halv-)ballader, som "Cross of Thorns". Tony Martin levererar också, som han brukar på skiva (tyvärr verkar han aldrig ha varit i närheten av sin studio-nivå live). Cross Purposes når inte höjderna hos mästerverket Headless Cross, men detta är den näst-bästa skivan som Sabbath släppte utan Dio eller Ozzy.

90-talets bästa plattor: introduktion/ plats 70-61

Efter mycket lyssnande, övervägande, och låtbetygsättande har jag nu äntligen lyckats knåpa ihop en topplista över de album från 90-talet som jag tycker är allra, allra bäst.

De flesta är skivor jag levt med en längre tid och kristalliserats fram som favoriter allt eftersom (även om många naturligtvis blivit favoriter redan efter första lyssningen). Det finns nog en hel del album som borde ha varit med rent kvalitativt men som jag helt enkelt inte kunnat lyssna på tillräckligt mycket för att vara säker på att de verkligen, långsiktigt sett, är värda en plats på listan.

Det blev allt mer svårt att väga skivor mot varandra ju längre ner på listan jag kom. Till slut valde jag att sätta gränsen vid 70 album. Jag valde dessutom att bara inkludera regelrätta studioalbum - inga samlingsalbum såklart och ej heller några livealbum. Bortsett från 1-2 undantag är det fullängdsalbum som gäller. Måhända lite godtyckligt har jag valt att ta med minialbum om de haft en speltid på ca 30 minuter och uppåt. Jag menar, många av fullängdarna på 70-talet var ju inte så mycket längre än en halvtimma. Mer om 70-tal blir det f ö när jag presenterar nästa mastodontprojekt - 70- och 80-talets bästa plattor.

Nåväl, nog med introduktion - här kommer plats 70-61:

70. Katatonia - Discouraged Ones (1998)

Discouraged Ones markerade början av en ny era för Katatonia. Här lämnade de en gång för alla sitt ursprung inom doom och extremmetall och öppnade vyer för nya icke-metalliska influenser. Sångaren/trummisen Jonas Renkse har här bytt sina tidigare plågade skrik till en ren sångstil och låter som en letargisk version av Robert Smith från The Cure. Texterna är lika mörka som tidigare, men har blivit mer personliga och utlämnande. Musiken kan beskrivas som en blandning mellan The Cure, modernare indierock (tyvärr är jag för oinsatt i stilen för att sätta fingret på specifika band) och goth metal. Flera av låtarna bygger på lugna verser och oväntat effektiva refränger ackompanjerade av medryckande indie/goth-riff, en mall som kommer som bäst till sin rätt i starka "I Break", "Deadhouse" och "Saw You Drown". Det tunga riffet i alldeles för korta "Gone" är det närmaste de kommer doom metal. Tyvärr håller inte övriga låtar samma höga nivå.

69. Sigh - Scorn Defeat (1993)

Är ingen stor black metal-fantast, men japanska Sigh är ju inte det mest typiska svartmetallbandet heller. De har gått och blivit mer och mer avantgarde för varje släpp, men själv föredrar jag deras tidiga, något mer sansade, period. Scorn Defeat bjuder på till stor del långsam, doomig black metal med många skumma inslag och symfoniska partier. Bäst är öppnande "A Victory of Dakini" som börjar med tung dödsmetall för att övergå i doom och svartmetall, slänger sedan in ett skitigt rock'n'roll-solo, ett skumt mässande parti för att slutligen återgå till ursprungsriffet, samt "Gundali" med sitt vackra pianoklink på slutet. Vi kommer att återkomma till Sigh längre fram...


68. Faith and the Muse - Annwyn, Beneath The Waves (1996)

Goth är något jag gärna avnjuter när jag kan. Däremot kommer det inte dyka upp så mycket renodlad goth på den här listan (dock en del som skulle kunna kallas goth metal). Ofta hittar jag enstaka gothlåtar som är helt fantastiska men så köper man skivan och inser att bortsett från denna låt så är resten fillers. Amerikanska duon Faith & the Muse brukar även de blanda högt och lågt men här lyckas de i alla fall skrapa ihop tillräckligt många bra låtar för att kvala in på min topplista. Det bjuds på typisk goth, som på titelspåret med William Faith's karakteristiska gitarrspel, men också många låtar inspirerade av keltisk folkmusik, som ju är lite av bandets signum. Bäst är dock de lite lugnare och atmosfäriska låtarna som "Fade and Remain" och "The Sea Angler", där Monica Richards sång kommer mest till sin rätt.

67. Megadeth - Countdown To Extinction (1992)

Medan Metallicas svarta bara var en inkörsport till deras bättre album från 80-talet så är Countdown to Extinction både min första och största favorit med lillebror Megadeth. Visst är det Rust in Peace som anses mest kreddig men enligt mig var det med denna skiva som Dave Mustaine slutade att bara stapla riff utan faktiskt skrev en massa hits. Iofs brukar hitmakeri inte vara något plus i kanten vad gäller musik för mig men det är svårt att värja sig mot alla fantastiska thrash/poprökare som titelspåret, "Skin o' my Teeth" och favoriten "This was my Life". Sedär, det var den första och sista thrash-skivan på den här listan...



66. Shadow Gallery - Tyranny (1998)

Här har vi en ambitiös konceptskiva som förmodligen hade hamnat högre upp om jag någon gång hade suttit mig ner och verkligen lyssnat aktivt medan jag fördjupat mig i texthäftet. Tyvärr har den mest fått fungera som bakgrundsmusik vilket passar den ganska illa. Detta har gjort att den hamnat längre ner på listan än några andra av bandets alster. Men trots detta har jag inte kunnat undgå att plattan, samtidigt som den bjuder på allt som progfans älskar vad gäller teknik och virtuositet, är full av bandets typiska känsla för vackra melodier och gåshuds-framkallande refränger. Andra progressiva metalband (läs: Dream Theater post-Awake) hade nog kunnat lära sig en hel del av dessa kristna jänkare.


65. Iced Earth - Something Wicked This Way Comes (1998)

Jag upptäckte Iced Earth via Days of Purgatory, en fantastisk samling av nyinspelat och ommixat gammalt material, men tyvärr är det som icke regelrätt studioalbum diskvalificerat från denna lista. Istället är det Something Wicked... som blir bandets enda representant här. Bandets sista riktigt bra platta innehåller Iced Earth-typisk musik i gränslandet mellan thrash och traditionell Priest/Maiden-metal. Jon Schaffer bjuder på galopperande gitarrer och Matt Barlow visar varför han var en av 90-talets bästa nya sångare. Där tidigare skivor kombinerade melodi och hårdhet i samma låt tycks det här som om de under första halvan bestämt sig för att köra varannan renodlat melodisk, varannan renodlat aggresiv låt. Själv föredrar jag deras melodiska sida som visas i låtar som "Melancholy (Holy Martyr)" och anthemiska "Blessed are You". Kronan på verket är självklart den mäktiga "Something Wicked"-trilogin som avslutar plattan.

64. Dio - Lock Up The Wolves (1990)

Tre år har gått sedan förra plattan Dream Evil och Ronnie James Dio har bytt ut hela bandet. Inte gör det något, den här skivan behöver definitivt inte skämmas i en jämförelse med bandets två föregående album, även om det självklart inte är en ny Holy Diver eller Last in Line. Den nye, unge gitarristen Rowan Robertson står här för en beundransvärd insats. Dock verkar det som om Dio's röst har tagit stryk efter många år av turnerande - den där klara höga stämman som han tidigare skämt bort oss med har här blivit lite hesare och lägre i ton, även om hans röst fortfarande hade kraft nog att blåsa bort i stort sett vilken annan sångare som helst. Musikaliskt bjuds det på mer midtempo och klart tyngre tongångar än tidigare (inte minst på titelspåret och mörka "Evil on Queen Street"), och inte mig emot. "Hey Angel", halvballaden "Between two Hearts" och "My Eyes" vars text innehåller referenser till gamla låt- och albumtitlar, tillhör också guldkornen på en av Dio's jämnaste plattor, men det saknas ändå en riktigt kanonlåt i stil med exempelvis de föregående skivornas "Rock'n'roll Children" eller "Night People".

63. Therion - Vovin (1998)

Det var egentligen omöjligt för svenska operametalpionjärerna Therion att inte göra en besviken när de följde upp mästerverket Theli. Kanske är det till viss del därför som jag alltid rankat Vovin lägre än flera av bandets senare verk. För skivan öppnar onekligen starkt med tre låtar som blivit standards i bandets live-repertoire. Av dessa håller jag "Birth of Venus Illegitima", som bygger på pampig körsång över midtemporiff i stil med nästkommande skivan Deggial, och den snabbare "Wine of Aluqah" som skivans bästa låtar tillsammans med den powermetalliska "The Wild Hunt" som har gästsång av Primal Fear-sångaren Ralf Scheepers. Men skivan förlorar mycket kraft mot slutet med den finstämda men sömniga "Eye of Shiva" och halvtrista "Black Sun" och "Raven of Dispersion".

62. Evergrey - The Dark Discovery (1998)

Under några år i mitten av 90-talet satt jag som klistrad vid radion några timmar varje vecka och lyssnade på hårdrocksprogrammet "Gordian Knot" på Göteborgs studentradio. Många var de band som jag upptäckte där - Tad Morose, Dark Tranquillity och Shadow Gallery för att nämna några som har dykt upp eller kommer dyka upp på denna lista. Ett band som jag mer än något annat kopplar samman med Gordian Knot är den göteborgska orkestern Evergrey. De var något av återkommande gäster i programmet och många av låtarna som skulle hamna på debuten The Dark Discovery hörde jag där flera år innan bandet äntligen fick skivkontrakt. Jag mins att jag var "blown-away" av låtar som "Blackened Dawn" och "December 26th", som inte lät som något jag hört förut. I en period där det mest var rap metal, death/black och klämkäck power metal som styrde i hårdrocksvärlden bjöd Evergrey på traditionell metal influerad av band som Black Sabbath, Savatage och Queensryche, fast med en egen stil och ett betydligt modernare, tyngre (nästan gothigt) och fetare sound än alla andra traditionella band jag lyssnade till på den här tiden. Och sångaren Tom S Englund hade onekligen en egenartad och känslosam stämma. Så förväntningarna var stora när debuten äntligen såg dagens ljus. Skivan öppnar starkt med sex helgjutna spår, inklusive de två ovan nämnda låtarna. Sen följer dock ett antal svagare, bl a den mindre lyckade halvballaden "For Every Tear That falls". Men i andra halvan av skivan finns också den atmosfäriska "When the River Calls", kanske plattans bästa låt. Överlag en mycket stark debut som lovade gott inför framtiden. Tyvärr följde bara en skiva till som föll mig i smaken - Solitude, Dominance, Tragedy, sedan gick bandet i en mer polerad progressiv/teknisk riktning som jag inte kunde ta till mig. Evergrey fick senare ett rejält genombrott inte minst i USA, men för mig är det debuten som är bandets absoluta höjdpunkt.

61. Anathema - Serenades (1993)

Ursprungligen ett av det tidiga 90-talets tre stora brittiska doom/death-band tillsammans med My Dying Bride och Paradise Lost, men Anathema vek tidigt av från den inslagna stilen. Den enda rena doom/death-skiva de släppte var egentligen den här - debuten Serenades, som är en något ojämn affär. Stundtals framförs atmosfärisk och emotionell doom av yppersta klass - som i öppningsspåret "Lovelorn Rhapsody" med sina förlösande gråtande gitarrharmonier och den depressiva "Under a Veil (of Black Lace)" där sångaren Darren White backas upp av gitarristen Vincent Cavanagh i en klagande doom-duett. Det korta och finstämda interludiet "J'ai Fait Une Promesse" med akustisk gitarr och kvinnlig sång av Ruth (efternamn okänt) är också uppskattat. Till stora delar blir dock skivan lite för entonig, som i "Sweet Tears", där doompartierna ger plats för oinspirerad och seg dödsmetall kryddad med Darren brölandes som ett fyllo. Även om den här skivan har ett stort nostalgiskt värde för mig så får jag ändå erkänna att de skulle släppa bättre album längre fram i karriären.