1. Atlantean Kodex - The Golden Bough
2. Blood Ceremony - Living With The Ancients
Det band i den nya vågen av ockult rock som jag tagit mest till mitt hjärta. Svängig Sabbath-influerad doom möter folkig Jethro Tull-prog med mycket orgel och panflöjt. Öppnande ”The Great God Pan” är inte helt övertygande, men det tar snart fart, med flöjtdrivna och svängiga ”Coven Tree” och ”The Hermit”, tunga ”My Demon Brother” (mäktig refräng!). Episka ”Morning of the Magicians” börjar gravt Sabbath-influerat (man hör bl a “Paranoid” (av alla låtar) och ”Behind the Wall of Sleep”) för att sedan övergå i ett vackert och finstämt parti innan inledande riffet återkommer. ”Oliver Haddo” bjuder på ett underbart tungt orgelparti, liksom ”Night of Augury” vars psykedeliska mittparti påminner om Uriah Heeps självtitlade debut. ”Daughter of the Sun” är en varierad låt som sammanfattar allt som är bra med denna skiva. Detta är tungt, välproducerat och sångerskan Alia O’Brien har utvecklats mycket sedan debuten. "Plichtkauf!" som de säger i Tyskland.3. Ghost - Opus Eponymous
Hajpad så det förslår, men jämfört med många andra band i de senaste årens våg av ockult rock så är faktiskt låtskrivandet väldigt bra och minnesvärt. Trots flera lyssningar så blir man inte trött på de fantastiska refrängerna i sataniska guldhängen som ”Satan Prayer” och ”Ritual”. Rent instrumentalt är detta kanske inget speciellt, men musiken är tillräckligt solid för att hålla intresset uppe mellan de slagkraftiga refrängerna. Sådana här hits på en hårdrock-skiva har jag inte hört sedan 80-talet. Gillar den rena sången som dock är en aning vek - fast undrar om inte lite av skivans speciella atmosfär skulle gått förlorad med en starkare sångare. Ytterligare en stark debut och vi får se om detta får en fortsättning och hur de kan utvecklas till nästa skiva.4. Star One - Victims Of The Modern Age
Arjen Lucassen, holländaren som bl a står bakom ultraprogressiva Ayreon har gjort en hel del intressanta grejer men detta är första gången jag riktigt tar till mig något av hans verk. Här kombineras den melodiska orgelbaserade stilen från Ayreon med tunga, grooviga riff och därtill fantastisk sång av framförallt Russel Allen (SymphonyX), Damian Wilson (Threshold) och Floor Jansen (ex-After Forever). När två eller flera av dessa sångare sjunger tillsammans är det verkligen gåshudsframkallande. Öppnande monsterhiten ”Digital Rain” och mörka ”24 hours” är bäst, men hela skivan håller en hög nivå. Specialutgåvan inkluderar även en extra cd där man bl a kan höra Tony Martin (ex-Black Sabbath) göra en otrolig sånginsats (en av hans bästa på skiva någonsin) på ”Closer to the stars”.5. 40 Watt Sun - The Inside Room
Naturligtvis omöjligt för geniet Patrick Walker att följa upp 00-talets allra bästa skiva – Watching From A Distance” med Walker’s gamla band Warning. Första låten ”Restless” är dock än väldigt stark öppning, och påminner om Watching-materialet fast med en mindre rent doomig och mer fuzzy gitarrton. Resten av låtarna befinner sig dock musikaliskt en bit från Warning. Patrick sjunger kanske ännu bättre här och bjuder på bra sångmelodier och texter i vanlig ordning. Tyvärr är musiken inte riktigt lika bra – det är till stor del ganska simpla riff och melodier som mest ackompanjerar sången och inte ger så mycket extra. Hade gärna hört lite mer av de där sköna doomriffen som tillsammans med Walkers sång och lyrik gjorde Warning så bra. Dock en gedigen platta som helt enkelt försvagas då man inte kan undvika att jämföra med dess föregångare.6. Therion - Sitra Ahra
Inte bandets bästa på långa vägar, och lite av en besvikelse efter den maffiga, annorlunda och konstant växande Gothic Kabbalah. Den här skivan slutade faktiskt att växa redan efter ett fåtal lyssningar, men innehåller ett flertal starka låtar och det är ju trots allt Therion vi talar om. Stilen här är mer 70-talsproggig och betydligt mindre metal än bandet någonsin varit, ett faktum som i sig jag inte har något alls emot. Första halvan är faktiskt inget att klaga på - episka ”Kings of Edom” och ”Land of Canaan” är riktigt bra, liksom favoriten ”Hellequin”, men skivans andra halva är kanske det svagaste Therion presterat på mycket länge. Har Jonssons evighetslånga följd av starka album sett sitt slut? Var det så smart att sparka Niemann-bröderna egentligen? Hoppas nästa skiva är en återgång till gammal form.7. Argus - Boldly Stride The Doomed
Intressant band som liksom While Heaven Wept (som för övrigt inte övertygade helt med sin senaste platta) är amerikaner som har sina rötter i traditionell episk doom. Där While Heaven Wept har gått ifrån sitt tidiga övertydliga Candlemass-dyrkande och numera spelar atmosfärisk och emotionell metal med diverse 80-talsinfluenser så har Argus en tyngre och mer jordnära stil och låter dessutom tydligt influerade av NWOBHM och klassisk US-metal. Basspelet (basisten låter som en ung Steve Harris) och tvillinggitarrharmonierna påminner tidvis (som i exemplevis ”Durendal”) om Thin Lizzy och Maiden, eller Slough Feg för att nämna ett nyare band. Mycket kompetent framförande och med medryckande och kraftfull sång. Det bjuds på ett gäng med ”fist-shaking metal anthems” men även ett doomepos i from av delvis Trouble-minnande ”Pieces of Your Smile”. Tyckte först att flera av låtarna var lite för lika och hade svårt att ta till mig skivan, men den växer för varje lyssning och kan mycket väl klättra ett antal placeringar på den här listan.8. Ereb Altor - The End
Har aldrig lyckats ta mig till denna svenska duos andra band, epic doom-bandet Isole (har dock hört gott om deras senaste skiva – ska kolla upp den). För Ereb Altors vikingmetall föll jag dock direkt. Visst, det är en tribut på gränsen till kopia av Bathorys viking-era (och det är inget bandet själva förnekar), men undrar om inte detta nästan kan ses (och nu svär jag i kyrkan) som en bättre version av Quorthon’s gamla klassiker från tidigt 90-tal. Låtskrivandet är nästan lika bra, men framförandet, och produktionen är bättre. Sången är tekniskt kompetent om en aning endimensionell. Och samtidigt skulle ju detta inte existera utan Hammerheart och Twilight of the Gods. Skivan blir lite tjatig i längden men avslutar starkt med den episka trilogin ”The End” som skildrar den nordiska mytologins Ragnarök.9. Portrait - Crimen Laesae Majestatis Divinae
2010-talet har bjudit på två stora retrovågor inom inte minst svensk metal/hårdrock: ockult 70-talsrock (Graveyard, Ghost, mfl) samt metal i tidig 80-talsanda a la tidiga Maiden, svenska Heavy Load och framförallt Merycul Fate (Enforcer, Ram, In Solitude, mfl). Den senare gruppen av band har gett upphov till ett flertal habila släpp men Portrait’s andra skiva är i mitt tycke den starkaste i genren. Medan debuten bjöd på något svajig kastratsång har bandet här en ny sångare som har en starkare stämma. Låtskrivandet har också höjts flera snäpp, och varje låt är sprängfylld av riff och gitarrharmonier som gör att man upptäcker nya saker vid varje lyssning. Framförallt skivans andra halva bjuder på episk och mäktig metal med ett gitarrsound som ibland påminner om Arch-erans Fates Warning och ibland, som i starka ”Der Todesking”, låter som en 80-talsmetal-version av Dissection.10. Rhapsody Of Fire - The Frozen Tears Of Angels
Vem hade trott att Rhapsody (of Fire) som jag knappt lyssnat på sedan Symphony of Enchanted Lands skulle möta något av en ny vår på senare tid. Två skivor (The Frozen Tears of Angels & From Chaos To Eternity) har bandet hunnit med på de senaste två åren - båda innehåller bandets kanske bästa låtmaterial någonsin. De pampiga partierna är pampigare än någonsin, refrängerna mer catchy, men bandet är dessutom tyngre och hårdare (Fabio Lione growlar t o m här) än de var förut. Det neoklassiska gitarrspelet från Luca Turilli är också mer intressant. Av dessa två skivor håller jag den förstnämnda något högre då den innehåller flera personliga favoriter som ”Sea of Fate”, ”Danza di fuoco e ghiaccio”, ”On the way to Aionor” och titelspåret . Återstår att se vad som händer nu när Turilli och Alex Staropoli delat upp bandet i två halvor…
