Dagens power metal-rökare: Riot - Riot

Äntligen en doom-festival på hyfsat avstånd från Götet!

Köpenhamn, maj, 2012:

http://www.heavydaysindoomtown.com/bands.html

För tillfället är Pagan Altar och Griftegård mest intressanta för mig. Hoppas något riktigt bra dyker upp längre fram. (antar att danska Saturnus inte är tillräckligt "true" för att få vara med.)
Atlantean Kodex? Saint Vitus? Mournful Congregation?

2010-talets hittills bästa album

Innan jag tar mig an det mastodontprojekt som att lista 70- och 80-talets bästa plattor innebär så väljer jag en lite enklare uppgift: de bästa albumen som utkommit hittills på 2010-talet. Visserligen har inte ens två år gått på detta decennium men det har redan kommit ut en hel del starka album som jag passar på att tipsa om. Ordningen ska inte tas på så blodigt allvar. Intressant att det bland listans tio band finns tre debutanter och fyra band som endast släppt två skivor (även om männen bakom Star One och 40 Watt Sun har varit med ett tag). Framtiden ser ganska ljus ut för metal just nu med andra ord.

1. Atlantean Kodex - The Golden Bough

En av de starkaste debuter som släppts på år och dar. Den här typen av doomig episk metal har band som Solstice och Doomsword försökt sig på men aldrig har någon lyckats göra det så bra som dessa tyskar. Akustiska partier och vikingakörer från Bathorys viking-era möter Manowars tyngsta och mest episka sida (tänk ”Bridge of Death” och ”Secret of Steel”), allting levererat med en stor dos epic doom och ett textkoncept om en storslagen förfluten era som leder tankarna till Manilla Road. De lyckas helt enkelt ta delar av metal-historiens bästa och minst kommersiella subgenrer och förena dem till en storslagen helhet. Stort plus för produktionen som känns organisk och inte så där perfekt och sterilt ”clicktrackad” som den mesta metal är som släpps nuförtiden. Andra skivan inväntas med stor förväntan.

2. Blood Ceremony - Living With The Ancients

Det band i den nya vågen av ockult rock som jag tagit mest till mitt hjärta. Svängig Sabbath-influerad doom möter folkig Jethro Tull-prog med mycket orgel och panflöjt. Öppnande ”The Great God Pan” är inte helt övertygande, men det tar snart fart, med flöjtdrivna och svängiga ”Coven Tree” och ”The Hermit”, tunga ”My Demon Brother” (mäktig refräng!). Episka ”Morning of the Magicians” börjar gravt Sabbath-influerat (man hör bl a “Paranoid” (av alla låtar) och ”Behind the Wall of Sleep”) för att sedan övergå i ett vackert och finstämt parti innan inledande riffet återkommer. ”Oliver Haddo” bjuder på ett underbart tungt orgelparti, liksom ”Night of Augury” vars psykedeliska mittparti påminner om Uriah Heeps självtitlade debut. ”Daughter of the Sun” är en varierad låt som sammanfattar allt som är bra med denna skiva. Detta är tungt, välproducerat och sångerskan Alia O’Brien har utvecklats mycket sedan debuten. "Plichtkauf!" som de säger i Tyskland.

3. Ghost - Opus Eponymous

Hajpad så det förslår, men jämfört med många andra band i de senaste årens våg av ockult rock så är faktiskt låtskrivandet väldigt bra och minnesvärt. Trots flera lyssningar så blir man inte trött på de fantastiska refrängerna i sataniska guldhängen som ”Satan Prayer” och ”Ritual”. Rent instrumentalt är detta kanske inget speciellt, men musiken är tillräckligt solid för att hålla intresset uppe mellan de slagkraftiga refrängerna. Sådana här hits på en hårdrock-skiva har jag inte hört sedan 80-talet. Gillar den rena sången som dock är en aning vek - fast undrar om inte lite av skivans speciella atmosfär skulle gått förlorad med en starkare sångare. Ytterligare en stark debut och vi får se om detta får en fortsättning och hur de kan utvecklas till nästa skiva.

4. Star One - Victims Of The Modern Age

Arjen Lucassen, holländaren som bl a står bakom ultraprogressiva Ayreon har gjort en hel del intressanta grejer men detta är första gången jag riktigt tar till mig något av hans verk. Här kombineras den melodiska orgelbaserade stilen från Ayreon med tunga, grooviga riff och därtill fantastisk sång av framförallt Russel Allen (SymphonyX), Damian Wilson (Threshold) och Floor Jansen (ex-After Forever). När två eller flera av dessa sångare sjunger tillsammans är det verkligen gåshudsframkallande. Öppnande monsterhiten ”Digital Rain” och mörka ”24 hours” är bäst, men hela skivan håller en hög nivå. Specialutgåvan inkluderar även en extra cd där man bl a kan höra Tony Martin (ex-Black Sabbath) göra en otrolig sånginsats (en av hans bästa på skiva någonsin) på ”Closer to the stars”.

5. 40 Watt Sun - The Inside Room

Naturligtvis omöjligt för geniet Patrick Walker att följa upp 00-talets allra bästa skiva – Watching From A Distance” med Walker’s gamla band Warning. Första låten ”Restless” är dock än väldigt stark öppning, och påminner om Watching-materialet fast med en mindre rent doomig och mer fuzzy gitarrton. Resten av låtarna befinner sig dock musikaliskt en bit från Warning. Patrick sjunger kanske ännu bättre här och bjuder på bra sångmelodier och texter i vanlig ordning. Tyvärr är musiken inte riktigt lika bra – det är till stor del ganska simpla riff och melodier som mest ackompanjerar sången och inte ger så mycket extra. Hade gärna hört lite mer av de där sköna doomriffen som tillsammans med Walkers sång och lyrik gjorde Warning så bra. Dock en gedigen platta som helt enkelt försvagas då man inte kan undvika att jämföra med dess föregångare.

6. Therion - Sitra Ahra

Inte bandets bästa på långa vägar, och lite av en besvikelse efter den maffiga, annorlunda och konstant växande Gothic Kabbalah. Den här skivan slutade faktiskt att växa redan efter ett fåtal lyssningar, men innehåller ett flertal starka låtar och det är ju trots allt Therion vi talar om. Stilen här är mer 70-talsproggig och betydligt mindre metal än bandet någonsin varit, ett faktum som i sig jag inte har något alls emot. Första halvan är faktiskt inget att klaga på - episka ”Kings of Edom” och ”Land of Canaan” är riktigt bra, liksom favoriten ”Hellequin”, men skivans andra halva är kanske det svagaste Therion presterat på mycket länge. Har Jonssons evighetslånga följd av starka album sett sitt slut? Var det så smart att sparka Niemann-bröderna egentligen? Hoppas nästa skiva är en återgång till gammal form.

7. Argus - Boldly Stride The Doomed

Intressant band som liksom While Heaven Wept (som för övrigt inte övertygade helt med sin senaste platta) är amerikaner som har sina rötter i traditionell episk doom. Där While Heaven Wept har gått ifrån sitt tidiga övertydliga Candlemass-dyrkande och numera spelar atmosfärisk och emotionell metal med diverse 80-talsinfluenser så har Argus en tyngre och mer jordnära stil och låter dessutom tydligt influerade av NWOBHM och klassisk US-metal. Basspelet (basisten låter som en ung Steve Harris) och tvillinggitarrharmonierna påminner tidvis (som i exemplevis ”Durendal”) om Thin Lizzy och Maiden, eller Slough Feg för att nämna ett nyare band. Mycket kompetent framförande och med medryckande och kraftfull sång. Det bjuds på ett gäng med ”fist-shaking metal anthems” men även ett doomepos i from av delvis Trouble-minnande ”Pieces of Your Smile”. Tyckte först att flera av låtarna var lite för lika och hade svårt att ta till mig skivan, men den växer för varje lyssning och kan mycket väl klättra ett antal placeringar på den här listan.

8. Ereb Altor - The End

Har aldrig lyckats ta mig till denna svenska duos andra band, epic doom-bandet Isole (har dock hört gott om deras senaste skiva – ska kolla upp den). För Ereb Altors vikingmetall föll jag dock direkt. Visst, det är en tribut på gränsen till kopia av Bathorys viking-era (och det är inget bandet själva förnekar), men undrar om inte detta nästan kan ses (och nu svär jag i kyrkan) som en bättre version av Quorthon’s gamla klassiker från tidigt 90-tal. Låtskrivandet är nästan lika bra, men framförandet, och produktionen är bättre. Sången är tekniskt kompetent om en aning endimensionell. Och samtidigt skulle ju detta inte existera utan Hammerheart och Twilight of the Gods. Skivan blir lite tjatig i längden men avslutar starkt med den episka trilogin ”The End” som skildrar den nordiska mytologins Ragnarök.

9. Portrait - Crimen Laesae Majestatis Divinae

2010-talet har bjudit på två stora retrovågor inom inte minst svensk metal/hårdrock: ockult 70-talsrock (Graveyard, Ghost, mfl) samt metal i tidig 80-talsanda a la tidiga Maiden, svenska Heavy Load och framförallt Merycul Fate (Enforcer, Ram, In Solitude, mfl). Den senare gruppen av band har gett upphov till ett flertal habila släpp men Portrait’s andra skiva är i mitt tycke den starkaste i genren. Medan debuten bjöd på något svajig kastratsång har bandet här en ny sångare som har en starkare stämma. Låtskrivandet har också höjts flera snäpp, och varje låt är sprängfylld av riff och gitarrharmonier som gör att man upptäcker nya saker vid varje lyssning. Framförallt skivans andra halva bjuder på episk och mäktig metal med ett gitarrsound som ibland påminner om Arch-erans Fates Warning och ibland, som i starka ”Der Todesking”, låter som en 80-talsmetal-version av Dissection.

10. Rhapsody Of Fire - The Frozen Tears Of Angels

Vem hade trott att Rhapsody (of Fire) som jag knappt lyssnat på sedan Symphony of Enchanted Lands skulle möta något av en ny vår på senare tid. Två skivor (The Frozen Tears of Angels & From Chaos To Eternity) har bandet hunnit med på de senaste två åren - båda innehåller bandets kanske bästa låtmaterial någonsin. De pampiga partierna är pampigare än någonsin, refrängerna mer catchy, men bandet är dessutom tyngre och hårdare (Fabio Lione growlar t o m här) än de var förut. Det neoklassiska gitarrspelet från Luca Turilli är också mer intressant. Av dessa två skivor håller jag den förstnämnda något högre då den innehåller flera personliga favoriter som ”Sea of Fate”, ”Danza di fuoco e ghiaccio”, ”On the way to Aionor” och titelspåret . Återstår att se vad som händer nu när Turilli och Alex Staropoli delat upp bandet i två halvor…

Tjugo japanska dramaserier du borde se (del 1: komedi)

TV-dramaserier (på japanska: "terebi dorama" eller kort och gott "dorama") är något som är mycket populärt i Japan och som sänds dagligen. Var och en av de stora TV-stationerna kör ett flertal olika serier i veckan, på morgon, eftermiddag och kväll, som inkluderar genrer som romantik, komedi, historisk drama familjedrama och thriller. Många serier bygger på böcker eller mangaserier.

De dorama som jag brukar följa, och som det här inlägget handlar om, är serier som går kvällstid. Dessa består oftast av 10-12 avsnitt á 45-60 minuter, med ett avsnitt per vecka. Varje serie håller alltså på i ungefär tre månader, och nya serier börjar fyra gånger om året, som är uppdelat på fyra säsonger: januari-mars, april-juni, juli-september, samt oktober-december.

I slutet av 80-talet började dramaskaparna fokusera mer på det moderna, vardagliga Japan. Denna inriktning har fortsatt och senare fördjupats med fokus på alla möjliga företeelser i det Japanska samhället - som organiserad brottslighet, mobbning, ungdomsgraviditet, och pluggande inför universitetsinträdesprov. Dessutom har det gjorts serier om nästan varenda yrkesgrupp man kan tänka sig (läkare, journalister, advokater, bagare, restaurangägare, skollärare, piloter, hockeyspelare, osv). Drama i gymnasiemiljö liksom tårdrypande serier om personer som drabbas av dödlig sjukdom är andra mycket vanliga teman.

Tänkte här ta tillfället i akt att tipsa om tjugo av mina favorit-doramaserier, uppdelat på två genrer: "komedi" och kort och gott drama.

Japanska komedier är serier fulla av typiskt överspel, vältajmade och roliga replikskiften, ibland serietindningslika scener och komiska situationer men har mer gemensamt med spelfilmskomedi än med typiska brittiska eller amerikanska sit-coms (inga pålagda skratt). Även om tonen är lättsam betyder det dock inte att dessa serier saknar allvarliga moment. Historieberättande och personlig utveckling av seriens huvudpersoner är minst lika viktig här som i allvarligare serier.

Det jag väljer att karakterisera som rätt och slätt "drama" är serier där grundtonen är allvarlig och berättandet är mer realistiskt. Detta betyder naturligtvis inte att det inte finns mer lättsamma sidor, och tonen kan vara allt från hopplöst mörk och tragisk (se "Byakuyakou") till i huvusak positiv och "feelgood" ("Beach Boys", t ex). Spelet är oftast mer nedtonat - fast det finns en hel del överspel i den här genren också. Många serier i denna grupp har ett typiskt tragiskt japanskt slut som kräver att man alltid har en näsduk nära till hands. Jag har dock själv lite svårt för alla dessa "glad pojke/flicka får mystisk sjukdom, kämpar duktigt men dör ändå i sista avsnittet"-serier, något som blir lika klischéartat som motsatsen - lyckliga Hollywoodslut, så dessa är inte särskilt väl representerade bland de serier jag valt ut.

Till sist ska jag nämna att det var flera år sedan jag såg de flesta av serierna (vissa såg jag för uppemot 10 år sen) jag tar upp, så några ingående tankar och åsikter om dessa är svårt för mig att ge utan att behöva se om dem igen - men att samtliga är mycket bra råder det självklart ingen tvivel om. Kanske återkommer jag vid senare tillfälle med mer detaljerade analyser/recensioner av några av serierna om jag ser om dem.

Puh, det var en något lång inledning. Då kan vi äntligen gå över på första listan, med tema komedi, som i stora drag börjar med de serier jag rekommenderar varmast för att sedan jobba mig nedåt.

1. Ikebukuro West Gate Park (IWGP)(TBS, 2000)

Sanslös gängdrama/komedi/thriller med manus av geniet Kudo Kankuro som står bakom flera av mina absoluta favoritserier. Tomoya Nagase (från idolgruppen Tokio) gör en karismatisk insats som Makoto, en ung slacker som bor i Tokyo-stadsdelen Ikebukuro och som försöker lösa mysteriet bakom en väns död, samtidigt som han dras in i maktkamp mellan rivaliserande ungdomsgäng. Makoto vägrar själv bli gängmedlem, men har nära kontakter med gänget G-boys, vars ledare, "King", spelas förtjänstfullt av Yosuke Kobozuka (som gjort tveksamma prestationer i serier som "S.O.S" och filmen "Ping Pong", men vars överspel passar perfekt här). Vi får även se bl a numera internationellt kände Ken Watanabe (!) som polis, Ai Kato som Makotos flickvän och en ung Tomohisa Yamashita (flickidolen YamaP).

IWGP är en komedi, men även utan humorn hade den varit sevärd, då den har en intressant och spännande story som delvis är ganska mörk (det handlar trots allt om mord och gängvåld). Humorn är dock alltid närvarande, i skådespelet och inte minst i en väldig massa ordlekar (det är mycket populärt i Japan med uttryck/ord med flera olika betydelser) och in-jokes som hade varit omöjliga att fatta om man inte hade engelska undertexter. Ska man bara se en komisk dorama är det IWGP som gäller! Öppningslåten "Boukyaku no sora" av SADS är för övrigt riktigt bra och har en energi som passar serien och gör att förväntningarna inför varje avsnitt stegras redan vid förtexterna.

IWGP OP:

2. Hero (Fuji TV, 2001)

Dramakungen Takuya Kimura (KimuTaku) från idolgruppen SMAP spelar den TV-Shop-beroende åklagaren Kohei Kuryu som med sin ovanliga streetsmarta stil först inte alls går hem hos de andra på åklagarbyrån, men detta ändras snart då Kuryu tar sig an och vinner fall efter fall på sitt okonventionella sätt. Liksom IWGP är storyn här mycket välskriven och underhållande. Men det bästa av allt är förmodligen samspelet, tajmingen och dialogen mellan åklagarfirmans medarbetare som spelas av en ensemble bestående av Japans moderna drama/skådespelar-elit. Det bjuds på fantastisk kemi mellan KimuTaku och Takako Matsu (som spelar Amamiya, Kuryus assistent), som återförenas efter att ha spelat mot varandra i några av 90-talets bästa dramaserier - Long Vacation och Love Generation (mer om dessa i nästa dorama-inlägg). Och minst lika bra är spelet från övriga, inklusie Hiroshi Abe (som den dryge Shibayama), Matsunobu Katsumura (Egami-san, vars känslor för Amamiya aldrig blir besvarade), Fumiyo Kohinata (Egami-sans underdånige assistent) och Nene Otsuka (Nakamura, som Shibayama har en affär med). En av de bästa serier jag sett, alla kategorier. Långfilmsversioner av dramaserier brukar sällan bli bra, men här rekommenderas även spelfilmen som kom 2007 varmt.

3. Kisarazu Cat's Eye (TBS, 2002)

Visserligen lider huvudpersonen av obotlig cancer, men detta är inte alls sentimentalt utan istället en av de mest galna komedier jag sett. Här har vi återigen manus av Kudo Kankuro (IWGP), men denna gång står han även för regin. Serien följer alltså den cancersjuke Kohei (Junichi Okada) som bor i den lilla hålan Kisarazu i Chiba utanför Tokyo och som i början av serien får veta att endast har 6 månader kvar att leva. Istället för att bara känna självömkan för sig själv bestämmer han sig för att utnyttja sin sista tid till något - tillsammans med fyra kompisar från skoltidens basebollklubb bestämmer han sig för att starta en liga med namnet "Kisarazu Cat's Eye" (efter mangaserien "Cat's Eye" om tre rånarsystrar), för att ägna sig åt att stjäla från kriminella. Serien följer kompisgängets försök att skapa lite spänning i en vanlig tråkig småstad och de olika komplikationer och galna situationer de hamnar i.

Den för Kankuro typiska intelligenta och utflippade storyn känns, liksom flera av birollsinnehavarna, igen från IWGP, men här är stämningen betydligt lättsammare och ännu galnare. Kanske tack vare att Kankuro även regisserar verkar det som om detta är den serie där han får mest utlopp för sina kreativa idéer. De Tarantino-lika hoppen i tidslinjen inom varje avsnitt är mycket väl utförda och bidrar till att serien knappt har en enda död stund. Jag behöver se om båda serierna för att få en bättre uppfattning, men undrar om inte Kisarazu Cat's Eye faktiskt slår IWGP på fingrarna. De två långfilmerna som kom efter serien rekommenderas dock bara för de med mycket stark Cat's Eye-abstinens.

4. Great Teacher Onizuka (GTO) (Fuji TV, 1998)

Denna populära mangabaserade serie som med sina genomsnittliga tittasiffror på nästan 30% då det begav sig i Japan innebär mycket nostalgi för mig. GTO var den första japanska dramaserien jag såg (hösten 2002 gissar jag - tack förresten, Johan!) - och vilken inkörsport det var! Det skulle dröja länge innan jag såg en serie som nådde den här nivån.

Takashi Sorimachi gör sin livs roll som den tidigare MC-gängledaren Eiji Onizuka som får jobb som gymnasielärare för en klass med omotiverade och bråkiga elever. Till en början möter han motstånd från både rektor, lärare och elever, men dessa vinner han över en efter en med sin passion för lärarjobbet och otypiska undervisningsteknik. Detta är den ultimata stilbildande skolkomedin och Sorimachi uppvisar en karisma som knappt någon annan skådespelare gjort i en dorama. Man skulle verkligen vilja vara en av hans elever! Övriga skådespelare som bör nämnas är Nanako Matsushima (Sorimachis fru i verkliga livet) som också gör sin mest typiska roll som den till Onizuka kyligt inställda (åtminstone till en början) lärarkollegan Fuyutski-sensei, veteranen Akira Nakao som skolchef och Onizukas store nemesis, Aimi Nakamura som bitchiga och elaka men ack så söta Miyabi-chan (hade velat se henne i fler serier men hon inriktade sig senare på modellyrket), samt Yosuke Kubozuka, senare "King" i IWGP. Kan också noteras att Oguri Shun, som väl sedemera blivit en av Japans största stjärnor, här gör sin dorama-debut som 15-åring. Tror det är dags för mig att se om denna klassiker! Observera också att filmversionen bör undvikas till varje pris.

Den medryckande öppningslåten "Poison" sjungs av Mr GTO himself:

5. Manhattan Love Story (TBS, 2003)

Då tar vi Kankuro-komedi igen. Efter 2000 års IWGP och Kisarazu Cat's Eye 2002 slår han och producenten Aki Isoyama till igen ett år senare med Manhattan Love Story. Den här gången med en relationsdrama i sedvanligt utflippad Kankuro-stil. Serien utspelar sig på caféet Manhattan vars extremt fåordige ägare (som kort och gott vill kallas "Master") bara önskar sig en sak - att gästerna ska avnjuta kaffet som han gör allt för att perfektionera. Tyvärr är detta det minsta caféets gäster är intresserade av - de kommer till hans café för att dejta, fria och göra slut.

Denna skiljer sig från Kankuros tidigare serier i o m att varje avsnitt följer mer av en mall som repeteras varje vecka i nya varianter. Man får följa hur kärleksrelationer skiftar fram och tillbaka mellan seriens åtta huvudpersoner (betecknade med bokstäverna A till H i caféägarens egna diagram över gästernas komplexa relationer), med lite mer fokus på en specifik relation i varje avsnitt, allt medan Manhattans "Master" blir allt mer irriterad över att hans kaffe inte dricks upp, speciellt gäller detta en av gästerna som han blir allt mer fixerad vid.

Detta är en serie som för mig (eftersom jag såg den några år senare) kanske inte var lika omvälvande som när jag såg IWGP första gången, men som är minst lika stark som sina föregångare. Skådespel och dialog är kanske det bästa jag sett i en Kankuro-komedi. Matsuoka Matsuhiro (medlem i idolgruppen Tokio precis som Nagase från IWGP) har jag inte sett i så många serier men överraskade mig positivt som caféägaren. Till skillnad från Nagase är det spel med mycket små gester och få ord. Istället får man höra hans ofta ganska uttrycksfulla tankar och åsikter samtidigt som han på utsidan (och ur övriga personers synvinkel) verkar helt nollställd - något som ger upphov till många komiska sekvenser.

Övriga skådespelare (varav flera har dykt upp i andra Kankuro-serier) är minst lika bra - taxichauffören Nobuko Akabane spelas väldigt charmigt av Kyoko "Kyon Kyon" Koizumi som är evigt kawaii. Denna serie var min första introduktion till denna fd idol som numera är framgångsrik skådespelerska och en personlig favorit som alltid är bra. Nobukos pojkvän, den fjollige men självsäkre dansinstruktören Bessho (härligt spelad av Mitsuhiro Oikawa), står för en del underbart komiska dansuppvisningar. Han jobbar som koreograf för en relationssåpa som skrivs av manusförfattarinnan Maki Chikura (Aiko Morishita - tror hon är med i alla Kankuro's serier, bl a som Makotos mamma i IWGP och mogen exotisk danserska i Kisarazu Cat's Eye) och där Eiichiro Funakoshi (spelad av sig själv) har huvudrollen. Dessutom har vi röstskådespelaren Satoshi Doigaki (Suzuki Matsuo), TV-presentatören/bimbon Shiori Emoto (Wakana Sakai) och Manhattan's servitör (och Master's språkrör) Gamo (Takashi Tsukamoto).

Manhattan Love Story är kanske inte Kankuro's kändaste verk, men rekommenderas verkligen till den som gillar IWGP eller Kisarazu Cat's Eye.

6. Trick (TV Asahi, 2000-2003)

Klassisk dramaserie som gick i tre säsonger och därtill gett upphov till ett flertal TV-specialer och långfilmer. De två huvudpersonerna är den evigt panka gatumagikern Naoko Yamada (Yukie Nakama) och fysikprofessorn Jiro Ueda (Hiroshi Abe) som tillsammans löser mysterier och avslöjar bluffmakare och sektledare som utger sig från att ha psykiska och övernaturliga krafter. Som hjälp (nåja) har de polisdetektiven Kenzo Yabe (Katsuhisa Namase).

Det är väldigt intressant och underhållande att se hur de olika fenomen och trick som Yamada och Ueda stöter på får sina naturliga förklaringar. På vägen möts man av en massa referenser till klassiska japanska mysterieböcker och -filmer (som Kindaichi-serien) och fyndiga ordlekar. Bortsett från en bra och otypisk dramastory är det hela dessutom berättat med mycket humor och det bjuds på komiskt spel i toppklass mellan Abe som pompös, intelligent men av magitrick lättlurad fysiker (som blivit karatemästare genom en brevkurs) och Nakama som självutnämnd "supermagiker" som knappt kan läsa kanji trots att hennes mor är kalligrafi-lärare. Störst comic relief står dock Namase för som den självgode och perukbärande ("det är mitt riktiga hår!") polisen Yabe.

I den första säsongen hade serien inte riktigt hittat hem då en del avsnitt är en aning händelsefattiga (den första storyn hade inte behövts dras ut till tre avsnitt), men är trots detta klart sevärd. Avsnitten från senare säsonger är betydligt bättre upplagda, med säsong 2 som den klart bästa och jämnaste i mitt tycke. Mycket beroendeframkallande serie som definitivt var värd tre säsonger.

7. Keibuho Yabe Kenzou (TV Asahi, 2010)

Spin-off från Trick med polisdetektiv Yabe Kenzou (Katsuhisa Namase) som huvudperson. I Trick blir det relativt små doser av honom men här får Namase fritt spelrum som den late och inkompetente polisen som fjäskar för överheten och sparkar nedåt men som på något märkligt sätt ändå löser fallen i slutändan. Var lite skeptisk till om de verkligen skulle kunna bygga en hel serie runt denna karaktär, men det lyckas väldigt bra, främst pga Namase som gör en av de allra bästa komiska roller någonsin (hans ansiktsuttryck är obetalbara!) i en japansk drama. Avsnittet där han jobbar undercover och ska föreställa en ökänd yakuza är en riktig höjdpunkt! Dessutom är resten av skådespelarna väldigt bra och serien välskriven och välregisserad. Synd att det bara gjordes sex avsnitt.

8. Tiger And Dragon (TBS, 2005)

Jag vet, det blir mycket Kankuro-serier på den här listan, men vad ska man göra - karln är ett komiskt geni. 2005 års "Tiger And Dragon" är ännu ett bevis för detta. Denna serie handlar om rakugo, en flera hundra år gammal form av japansk komedi där en ensam rakugo-ka sittande berättar en komisk historia med i stort sett bara sin röst (olika röster för de olika karaktärerna i historien) och sina gester som hjälpmedel. Tigern i seriens titel är yakuza-medlemmen Toraji, som ska samla in en skuld från rakugo-artisten Shoukichi Yanaka, men då denne inte kan betala i pengar får han istället betala skulden genom att lära Toraji rakugo. Draken i titeln är Ryuji, Shoukichis son, som är en enastående rakugo-talang, men som har lämnat familjen och rakugon bakom sig för att driva en klädbutik med egendesignade (och närmast osäljbara) kläder.

Varje avsnitt rör sig kring en ny traditionell rakugo-historia som Shoukichi lär ut till Toraji, och denna berättelse kopplas till och flätas skickligt in i de verkliga händelser som Toraji och andra karaktärer i serien är med om. Många komiska scener uppkommer ur det ovanliga mötet mellan yakuzans och rakugons vitt skilda världar. I seriens skådespelargalleri möts vi av många kända ansikten från tidiga Kankuro-dramor. Tomoya Nagase (IWGP) och Junichi Okada (Kisarazu Cat's Eye) är Toraji respektive Ryuji. Ryuji's far spelas av Toshiyuki Nishida, legendarisk komedi-skådespelarer mest känd från sin huvudroll i "Tsuribaka Nisshi"-serien som består av över 20 filmer. Vi ser även bl a Sadao Abe (IWGP, Kisarazu Cat's Eye) som Donta, Ryujis bror som också är rakugo-artist men tvingas delta i fåniga gameshows på TV för att försörja sin familj, Takashi Tsukamoto (Kisarazu Cat's Eye, Manhattan Love Story) som son till Toraji's yakuzaledare, samt Misaki Itoh som Megumi, Torajis flickvän och även föremål från Ryujis liksom i stort sett alla manliga karaktärers romantiska intressen.

Kort och gott, ännu en hysteriskt rolig Kankuro-komedi med högklassigt komiskt skådespel. Inte jämförbart kanske, men Kankuros serier är nog det närmaste man kommer japanska motsvarigheter till Seinfeld eller Curb Your Enthusiasm när det gäller humor och snyggt ihopknutna storys.

9. Meitantei no okite (TV Asahi, 2009)

Metakomedi som liksom Trick är full av referenser till japanska detektiv- och mysteriefilmer/böcker, så det hjälper att antingen ha bra koll på denna sida av japansk kultur eller se serien med en japansk vän. Varje avsnitt är uppbyggt som en parodi av olika klichéer från japanska mysterieberättelser, och seriens karaktärer är fullt medvetna om att de själva är karaktärer i en sådan berättelse.

Flickidolen Shota Matsuda (Liar Game, Hana yori Dango) spelar huvudrollen som superdetektiven Daigoro Tenkaichi (bygger på den klassiska Kindaichi-karaktären), vars slutplädering i varje avsnitt, där han samlar alla misstänkta och till allas överraskning avslöjar mördaren, absolut inte får förekommas av att någon annan polis listar ut den skyldige i förväg.
Alltid rolige Yuichi Kimura spelar polisdetektiv Banzo Okawara som trots att han är ansvarig för de olika utredningarna får spela andrafiol till Tenkaichi. Detta är dock något han är på noterna med då både han och Tenkaichi vet om de spelregler som gäller i japanska detektivhistorier. Yu Kashii (känd från bl a filmen "Linda Linda Linda") spelar rookiepolisen Mana Fujii som till skillnad från övriga inblandade inte känner till de underförstådda och ofta ologiska regler som alltid bör följas. Detta ger upphov till många roliga scener och då och då samlas de tre huvudkaraktärerna i något som verkar vara ett litet rum utanför seriens universum för att förklara för Fujii, som hela tiden agerar rationellt, de regler som gäller.

Seriens temalåt, "Fighting Pose no Uta" av Baba Toshihide:

10. Stand up! (TBS, 2003)

Feelgood-komedi om fyra gymnasiekillar som kommer på att de tillhör det fåtal i skolan som fortfarande är oskulder, och som, efter att ha förlöjligats av en grupp av skolans tjejer, bestämmer sig för att bilda en klubb där alla måste bibehålla sin "purity". Samtidigt vill samtliga inget mer än att göra "det"... Vänta lite, detta låter ju som pubertal skräp typ "American Pie", men detta är inte alls den typ av serie. Här har vi en växa-upp-berättelse som handlar om en grupp japanska tonåringars liv på gränsen till det stundande vuxenlivet, och skildrar inte bara sex (eller avsaknaden av det), utan vänskap, kärlek, familj och livets komplikationer, allt kryddat med en stor skopa humor och galna situationer.

De centrala rollerna spelas av idel flickidoler - Kazunari Ninomiya från pojkbandet ARASHI, spelar huvudrollen som den osäkre men lojale Shohei som förälskat sig i sin lärarinna (Mochizuki-sensei, spelad av snygga Yumiko Shako), Tomohisa Yamashita (NEWS) spelar tåg-nörden Ken-Ken, Shun Oguri (Summer Snow, Gokusen, Hana yori Dango) är den tyste och sportige Kozi som är speciellt blyg inför det motsatta könet, och Hiroki Narimiya (Gokusen, Nana) spelar den musikaliske tros-fixerade Hayato. Dessutom har vi Anne Suzuki (Hana & Alice, Aoi Tori) som spelar Chie, en tjej som återvänder till stan efter 11 år, och som de fyra vännerna alla var småkära i som barn, men som nu har en växt upp till en nörd med tjocka glasögon. Vi får följa de fem vännerna och deras strävan att skapa den där perfekta, sista riktigt fria sommaren innan de tvingas ut i den riktiga verkligheten.

Se där, detta inlägg tog oerhört lång tid att skriva, men där har vi äntligen tio komedi-favoriter. Nästa inlägg i ämnet kommer att fokusera på drama-genren.

Recension japansk drama: Shiroi Haru

Genre: familjedrama

Sändes: 2009-04-14 - 2009-06-23 (Fuji TV)

Officiell hemsida: http://www.ktv.jp/haru/index.html

Skådespelare: Hiroshi Abe, Nozomi Ohashi, Kenichi Endo, Miho Shiraishi, Mahiru Konno, Yuriko Yoshitaka

Bakgrund: En fd-yakuza, Haruo Sakura (spelad av Abe) släpps fri efter nio år i fängelse, ett straff han uttjänade för ett mord på en rivaliserande yakuzaklans ledare. Haruo ville egentligen gå ur yakuzan, men gick med på att utföra detta sista jobb mot en större summa pengar som skulle användas till att betala behandling av flickvännen Mariko (Mahiru Konno) som led av en svår (ospecificerad) sjukdom. Efter dådet grips Haruo och bryter sin relation med Mariko för att hon (efter att med hjälp av pengarna förhoppningsvis blivit botad från sin sjukdom) ska kunna starta ett nytt liv då Haruo inte längre kan vara vid hennes sida.

Då Haruo släpps fri får han veta att Mariko efter att Haruo blev gripen levde med en annan man men att hon sedan dog av sin sjukdom. Haruo, som levt i tron att pengarna han betalade för med sin frihet skulle ha botat Mariko, blir chockad och arg och letar upp mannen som Mariko levde med, Koji Murakami (spelad av Kenichi Endo), för att ta reda på vad som egentligen hände. Koji driver ett bageri med sin dotter Sachi (Nozomi Ohashi) och, vad det visar sig, Marikos syster Kanoko (Miho Shiraishi). Haruo är övertygad om att Koji använt Marikos sjukhuspengar till att starta sitt bageri, medan Koji å sin sida tycker att Haruo lämnade Mariko till sitt öde när han bröt kontakten med henne och hamnade i fängelse. Samtidigt träffar Haruo Sachi, den dotter Kojis fick med Mariko strax innan hon dog (men det vet inte Haruo), i en närliggande park, och en ovanlig vänskap inleds. Snart framkommer det dock att det egentligen är Haruo som är Sachis far...

Betyg - story: 7/10. En typisk familjedrama som skiftar mellan feelgood och tårframkallande scener, med relativt få rent komiska sekvenser. Här ligger fokus på relationen mellan Sachi och Haruo men också mellan Haruo och Koji och de helt olika fadersgestalter de representerar - den rättrådige och tillförlitlige Koji, som jobbar hårt och har uppfostrat Sachi men sällan har tid att umgås med henne, och Haruo som är Sachis riktige far och som har mer tid att spendera med Sachi, men som också är otillförlitlig som fd-kriminell med en svag samhällsställning. Trots ett relativt långsamt tempo blir denna huvudstory aldrig ointressant så att flera subplots inte utforskas närmare stör inte så mycket, även om flera av karaktärerna runtom därmed blir ganska endimensionella.

Det som fascinerar mest är den skickligt och naturligt skildrade utvecklingen av Haruos karaktär från bufflig och egoistisk i seriens början till den självuppoffrande och kärleksfulla person han är mot slutet, och hur han kämpar med det faktum att han faktiskt är far till en dotter och om han är redo att ta detta ansvar eller inte. Intressant är även hur relationen mellan Haruo och Koji går från en mellan dödsfiender till en djup förståelse och empati för varandra. Det finns gott om scener där man bör plocka fram näsduken, speciellt mot slutet av serien, och dessa förstoras i typisk jdrama-stil av seriens sorgsna stråk-ledmotiv. Men till skillnad från många andra liknande serier så blir det aldrig över-sentimentalt och man känner verkligen för de flesta karaktärerna - inte minst Haruo och Sachi såklart. Fast ibland sitter man faktiskt och hejar på både Haruo och Koji när det gäller kampen om Sachis gunst.

Personligen tyckte jag (liksom många andra vad det verkar) inte om seriens slut som kändes abrupt och opassande för den relativt enkla och vardagliga storyn fram till dess, även om det kanske inte var ett helt oväntat slut för en japansk melodramatisk serie. Blev dock besviken på att manusförfattarna inte kunde komma på någon annan lösning på seriens intrig.

Betyg - skådespel: 7/10. Låt mig sammanfatta det hela med två ord: Hiroshi Abe! Han gör verkligen en fantastisk insats här. Hans karisma är det som lyfter den här serien från en halvokej, enkel familjedrama till en av de mer gripande serier jag sett på. Som jag nämnde ovan så utvecklas hans karaktär Haruo på ett gradvis och trovärdigt sett genom serien, och denna utveckling gestaltar Abe mycket skickligt. På slutet spelar han ut lite mer och gör en delvis typisk Abe-karaktär (fast mer ärlig och utan den ironi som han ofta visar upp), men det som imponerar mest är hur han framförallt i början med ytterst små medel, utan ord och med bara en ryckning i mungipan, med sitt kroppsspråk eller sin intensiva blick, spelar upp de komplicerade känslor som Haruo känner när han efter nio bittra, långa år i fängelse tvingas möta den yttre verkligheten igen. Hans samspel med Nozomi Ohasi som spelar lilla Sachi gör en varm inombords. Söta och charmiga Ohashi gör för övrigt en väldigt bra och trovärdig insats, något som inte är så vanligt för barnskådespelare. Visst bjuds det på en hel del överspel också, men det är ju sådant man är van vid och som lite hör till japanska dramaserier.

Betyg - musik: 7/10. Låten "Yokogao" som avslutar varje avsnitt är inget speciellt, men bakgrundsmusiken och seriens instrumentala huvudtema är mycket vacker och höjer seriens dramatiska och sorgliga scener.

Betyg - totalt: en stark 7/10. En av de bästa serier jag sett i genren familjedrama. Skönt att slippa de eviga förvecklingarna och intrigerna i pojke-möter-flicka-dramagenren och istället fokusera på familjerelationer för en gångs skull. En ganska ordinär story med ett opassande dramatiskt slut lyfts upp av ett lagom sentimentalt manus och överlag bra skådespelare. Till syvende og sist är detta dock Hiroshi Abe show, utan honom hade det inte blivit alls lika bra.

Blood Ceremony till Göteborg!

Blood Ceremony spelar i Göteborg i höst - den enda spelning de gör i Sverige! Kan inte missas.
Det kanadensiska ockult/folk/doom-rockande bandet ledda av flöjtspelande Alia O'Brien är ett av de band jag lyssnat mest på i år (tillsammans med Atlantean Kodex, 40 Watt Sun, Ereb Altor, While Heaven Wept, mfl). Kul att åtminstone ett av dessa band kommer till Sverige/Götet.

Har inte sett en spelning sedan Anathema 2009 så det ska bli kul att få anledning att se lite livemusik igen.

En av mina favoritlåtar från Living With The Ancients, Blood Ceremonys senaste platta: "Night Of Augury:

Dagens inköp/Love Exposure

Tog en tur till sf-bokhandeln idag och köpte på mig lite smått och gott. Bortsett från en anime-dvd till min bror (försenad födelsedagspresent) så hittade jag Sion Sono's mästerverk "Love Exposure" på dvd samt två böcker: "Illusionen om Gud" av Richard Dawkins och "Childhood's End" av Arthur C Clarke.

"Illusionen om Gud" (The God Delusion på originalspråk) är en populärvetenskaplig bok som metodiskt lägger fram bevis på att något sådant som en skapande Gud inte kan existera. Då boken kom ut för 5 år sen skapade den inte överraskande en hel del debatt i t ex USA. Då andra populärvetenskapliga verk som beskriver de stora frågorna (som t ex Paul Davies böcker) ofta inte tar någon tydlig ställning mot Guds existens, utan låter Skaparen vara en teoretiskt möjlig existens som kan ha satt igång hela evolutionsprocessen/universums expansion medan denne sedan låtit processen fortskrida av sig själv, kan det vara intressant att se hur Dawkins i sin mer agressivt anti-kreationistiska stil lägger fram sina bevis.

Arthur C Clarke är en av mina absoluta favoritförfattare inom sf-genren. Han förankrar sina berättelser i sin vetenskapliga bakgrund men fyller historierna med mycket fantasi, uppfinnelserikedom och "what if...?"-scenarier vilket tilltalar mig som inte är så förtjust i genren (sf i bokform alltså) i stort. "Childhood's End" tillhör den grupp av böcker (tillsammans med t ex "Against the Fall of Night" som jag tidigare läst och fattat tycke för) där Clarke beskriver en framtida tekniskt, men kanske inte känslomässigt, utvecklad mänsklighet som kommer i kontakt med högre stående utomjordiska livsformer, och vilka konsekvenser detta möte får.



"Love Exposure" (originaltitel: "Ai No Mukudashi") är min favoritfilm av en av Japans bästa och mest intressanta moderna regissörer - Sion Sono, som kanske fortfarande är mest känd för sin film "Suicide Club" även om han gjort ett flertal filmer sedan dess som är klart bättre. Hittade detta fyra timmar långa mästerverk på dvd (inklusive en making-of-dokumentär) för under 100-lappen på sf-bokhandeln - som funnet!

Filmen börjar med att följa Yu (spelad av Takahiro Nishijima), en tonårig kille vars djupt kristna far blir lämnad av sin flickvän och tar ut sin sorg på Yu genom att tvinga sonen att dagligen i biktstolen erkänna sina synder. De små synder som Yu gör sig skyldig till är dock aldrig tillräckligt för att tillfredställa fadern som blivit väldigt kylig gentemot sonen, och som flyttar från Yu och kapar alla familjeband till honom. För att glädja sin far och åter kunna leva tillsammans som en familj bestämmer sig då Yu för att bli en riktig syndare så han går med i ett gäng som ägnar sig åt diverse brottslighet. Han fortsätter att komma till sin far i kyrkan varje dag för att bikta sina synder. Men då inte ens kriminalitet är tillräckligt för att räknas som riktig synd enligt fadern väljer Yu att ta sitt syndande ett steg längre - pornografi, eller mer specifikt "upskirt voyeurism", dvs att i hemlighet ta foton (och samla dessa foton i album) på tjejers trosor innanför deras kjolar. Han börjar träna denna konst på ett närmast kampsportsliknande vis hos konstartens mästare Lloyd och är snart en hyllad expert inom området. När han erkänner denna nya synd för sin far får han äntligen respons - fadern blir arg och ger Yu en örfil. Att äntligen få någon sorts av känslomässig (även om det är i form av våld) reaktion från fadern gör Yu mycket glad och han bestämmer sig att fortsätta på sin syndiga väg.

En dag förlorar Yu ett vad med de övriga gängmedlemmarna och tvingas klä sig som Sasori, den kvinnliga hämnaren från de japanska B-filmsklassikerna "Female Convict #701: Scorpion" (dessa filmer rekommenderas varmt f ö). Han räddar den unga tjejen Yoko (Hikari Mitsushima) i ett gängbråk och kysser henne. De blir kära i varandra, men det finns ett problem: Yoko (som hatar alla män) tror att Yu är en kvinna och hennes lesbiska räddare. För att komplicera det hela ytterligare börjar en ny tjej, Koike (Sakura Ando) i samma klass som Yu och Yoko. Koike, som är ledare för en sekt, börjar manipulera Yokos och Yus liv och göra allt för att hålla dem ifrån varandra. Storyn blir fr o m detta allt mörkare när den långsamt går mot sitt närmast apokalyptiska slut.


(bild ovan: Female Convict #701: Scorpion)

"Love Exposure" är en genial, gränsöverskrivande film som trots fyra timmar aldrig blir tråkig. Det bjuds på blod, våld, hentai, drama, religion, kärlek, hat och humor i en berg-och-dalbana av känslor. Framför allt första halvan är fantastiskt bra - jag satt med ett leende på läpparna (det händer inte så ofta när jag ser på film) under hela den humoristiska sekvensen där Yu tränar till att bli upskirtfotografins svar på Bruce Lee. Genialiskt! När Yu senare flyttar ihop med sin far, faderns flickvän (som kommit tillbaka) och Yoko (som mer eller mindre adopterats av Yu's fars flickvän) blir det också en del roliga förväxlingar då Yoko hatar Yu (inte minst när hon får veta att han är en hentai) men samtidigt älskar Sasori utan att veta att Yu och Sasori är samma person. Detta är bara två exempel på filmens många subplots.

Om du har ett öppet sinne och inte chockeras så lätt av vare sig våld, blod eller moraliska tveksamheter så kan jag bara rekommendera denna resa i Sion Sono's absurda universum. Rekommenderar även andra filmer av honom: Noriko's Dinner Table, Cold Fish, mfl. Love Exposure är dock överlägset bäst hittills. Hoppas på flera filmer i samma höga klass av Sion Sono i framtiden. Bl a var det meningen att han skulle regissera filmatiseringen av Lords Of Chaos (debatterad bok som beskriver kyrkbränder och mord och allt annat kopplat till Norges Blackmetalscen under 90-talet), men det projektet verkar ha gått i stå för tillfället. Vore roligt att se Sion Sono göra sin egen utflippade tolkning av boken.

Trailer:

Black Sabbath - Glory Ride (Ray Gillen Vocals, Mastered version)

En av Black Sabbath's bäst dolda hemligheter: Ray Gillen som sjöng på originaldemon för The Eternal Idol ('87).

Jag älskar Tony Martins insats på påföljande Headless Cross ('89; bästa icke-Dio/Ozzy-plattan imho), men Ray Gillen dräper all konkurrens här. Nu kan man höra båda sångarnas versioner på deluxutgåvan av Eternal Idol, och jag tycker inte bara sången utan även den tyngre, mindre keyboard-dominerade (I'm looking at you, Geoff Nichols!) originalproduktionen är mycket bättre än den senare versionen. Tom den tråkiga titellåten låter fantastisk med Gillens dramatiska "Dio-möter-Robert Plant-möter-Geoff Tate"-sång!

Självklart är detta ingen kritik mot Tony Martin. Han kom in sent och var tvungen att snabbt lägga om sången på skivan utan att kunna sätta sin egen prägel på den. På Headless Cross där han låg bakom mycket av sångmelodierna visade han sina kvalitéer.

Nog snackat, här är Gillens version av "Glory Ride", en av de bästa låtarna på The Eternal Idol:

Black Sabbath: When Death Calls [en vivo Rusia '89]

Storartad insats av sångaren Tony Martin på en av de bästa låtarna från Black Sabbaths underskattade klassiker "Headless Cross"!

Japansk film: 3 x Hirokazu Koreeda

Har på sistone sett tre filmer av den japanske regissören Hirokazu Koreeda, så jag tänkte passa på att dela med mig med mina tankar om dessa. Koreeda är helt klart en av de bästa japanska filmregissörer som debuterat de senaste 20 åren och håller, till skillnad från många av hans nutida kolleger vars filmer kan skifta ganska rejält i kvalitét, en väldigt hög genomsnittsnivå på sina filmer. I mitt tycke är det bara Sion Sono och kanske Shunji Iwai som kan ge Koreeda någon konkurrens när det gäller moderna japanska filmmakare.

Koreedas filmer är ofta långsamt berättade med mer betoning på atmosfär och känsla än handling och dialog. Hans filmer blir dock sällan långtråkiga. Koreeda har en bakgrund som dokumentärfilmare, något som tydligt influerat hans spelfilmer, och detta är något som märks i alla de tre filmer jag nu ska berätta lite mer om:

Dare mo Shiranai (Nobody Knows), 2004

Har haft den här filmen i pipelinen i flera år men tog mig äntligen tid att se den härom veckan. Dare mo Shiranai blev Koreedas stora internationella genombrott och gick även upp på svenska biografer. Filmen, som är baserad på verkliga händelser, handlar om fyra syskon som tillsammans med sin mor flyttar till en lägenhet i Tokyo. Hyresvärden känner dock endast till den äldste sonen Akira (om hyresvärden visste att det är fyra barn skulle de förmodligen inte få lägenheten), så de två yngsta syskonen smugglas in i resväskor och den äldsta dottern smyger in efteråt. Bortsett från Akira måste barnen, som alla har olika fäder och aldrig gått i skola, stanna inne i lägenheten hela tiden och hålla sig tysta så att ingen misstänker att det finns fler än ett barn där inne. Barnens mor är ofta borta till sent på natten och låter Akira ha ansvaret för att handla och laga mat samt med hjälp av den äldsta systern ta hand om sina yngre syskon. Modern har träffat en ny man och lovar Akira att hon den här gången verkligen träffat ”den rätte” som kommer att ta hand om både henne och alla barnen. Hon åker för att bo hos sin nye pojkvän men lovar att vara tillbaka till jul och ger Akira en summa pengar som barnen ska leva på. Det visar sig dock att modern aldrig återvänder så vi får från denna stund följa barnen och hur de tvingas överleva i sin egen lilla värld till en början utan större kontakt med yttervärlden.

Först måste jag säga att jag var tveksam till om jag skulle vilja se en film som i stort sett bara handlar om barn (ni vet det där med barn och djur på film), men jag måste säga att jag var imponerad av barnens skådespel som verkligen gav filmen den där realistiska, dokumentära stilen som är typisk för Koreeda. Framför allt Yúya Yagira som spelar Akira gör en fantastisk insats, och det samma måste sägas för You som spelar den oansvariga modern Keiko (rollerna har vänts, då hon är mest som ett själviskt barn medan Akira är den vuxne som tar sitt ansvar för sina syskon) på ett sätt som gör att man avskyr henne för det sätt som hon behandlar sina barn, men samtidigt förstår att hon trots sina handlingar ändå älskar sina barn (även om hon till sist offrar barnen för en chans till egen lycka) och hur barnen accepterar sin mors beteende och aldrig tappar hoppet om att hon ska komma tillbaka.

Det är fascinerande att se hur barnen till en början med hjälp av sina egna regler och vanor lyckas hålla kontroll över sin situation, men gradvis blir detta svårare och svårare (inte minst när pengarna tar slut) och situationen allt mer ohållbar. Det är självklart ingen upplyftande stämning i filmen men inte helt nattsvart heller. Det finns en del ljusglimtar i mörkret, som när barnen firar den yngsta systerns födelsedag genom att för första gången bege sig ut ur lägenheten alla fyra tillsammans. Sammanfattningsvis är detta mycket trovärdigt filmat och skådespelat, och en mycket gripande historia som stannade kvar i tankarna långt efter att filmen var slut. En av regissörens allra bästa filmer.
Betyg: 4 av 5 Sasori-san:

Distance, 2001

En film (tydligt inspirerad av domedagssekten Aum Shinrikyós sarin-gasattack i Tokyos tunnelbana 1995) som utspelar sig på årsdagen tre år efter att sekten ”The Ark of Truth” har utfört en terrorattack och förgiftat Tokyos dricksvatten med ett genetiskt modifierat virus, vilket ledde till över 100 döda och flera tusen förgiftade. Filmen handlar om fyra personer som alla har varsin familjemedlem (en fru, en make, en äldre bror och en äldre syster) som deltog i terrorattacken och sedan tog sina liv. De åker till en sjö långt ute i vildmarken nära där sektmedlemmarna bodde och planerade attacken. Jag tror inte det framkommer klart hur de tagit sina liv – förmodligen dränkte de sig i sjön. När de fyra hedrat sina döda, vilket de verkar ha gjort varje årsdag efter terrordådet, går de tillbaka till platsen där de parkerat sin bil bara för att finna att någon stulit den (vem som stal bilen är en av många frågor som filmen aldrig ger svar på). Där träffar de en f d sektmedlem (spelad av Japans indie-filmhjälte nummer ett, Tadanobu Asano) som hoppade av sekten innan terrorattacken. Även han har fått sin motorcykel stulen, och då det skulle ta hela natten att till fots ta sig tillbaka bestämmer sig alla fem att övernatta i den stuga där sektmedlemmarna brukade bo.

Större delen av filmen utspelas i och kring stugan där de fyra diskuterar (och frågar ut den fd sektmedlemmen) vad som kan ha drivit deras nära och kära till att gå med i sekten och senare planera ett sådant terrordåd. Distanserat och stationärt kameraarbete med långa sekvenser utan klipp, väldigt fint spel av samtliga skådespelare samt en vad det verkar delvis improviserad dialog ger filmen en mycket realistisk dokumentär stil, t.o.m. till högre grad än Koreedas övriga filmer. Dialogen, som ofta bara försvinner ut i intet, leder dock inte till särskilt mycket information om varken sekten, dess ledare eller hur och varför terrordådet planerades och utfördes. Detsamma kan sägas om de tillbakablickar på de fyra huvudpersonerna och deras reaktioner när de får reda på att deras syskon/fru/man vill gå med i sekten, liksom diskussionerna mellan Asanos karaktär och en av de numera döda sektmedlemmarna. Nästa dag återvänder de fem hem och sedan kommer en sorts epilog där vi följer en av de fem som ensam åker tillbaka till sjön, och en del av det vi tidigare förstått vänds lite på ända (jag ska inte avslöja vad), även om betydelsen av den sista delen lämnas öppen för tolkning.

Sammanfattningsvis så är detta en intressant film som kanske är Koreedas mest händelsefattiga, vilket nog kan irritera folk som vill ha mer action i sina filmer. Själv gillade jag dock den långsamma, hypnotiska stämningen och den dokumentära stilen som gör att man nästan känner sig som om man själv sitter där i stugan tillsammans med de fem huvudpersonerna. Skådepelet är som sagt i toppklass, inte minst av Arata (som spelar Atsushi, som förlorat sin bror) och personlige favoriten Susumu Terajima (som spelar Makoto, vars fru går med i sekten). Jag hade dock gärna velat höra mer om hur livet i sekten var, vad som drev de olika personerna till att gå med, samt varför och hur de utförde terrorattacken, inte så mycket för att få svar på alla frågor men för att ge filmens dialog lite mer mening och ge filmens story lite mer kött på benen. Samtidigt så sägs det en del intressanta, filosofiska saker, och Distance kan säkert ge uppslag till många givande diskussioner. Filmen hade potential att vara en av regissörens bästa men når inte riktigt fram.
Betyget blir 3 ½ av 5.

Wonderful Life (After Life), 1998

Den sista filmen jag ska diskutera är filmen Wonderful Life (även kallad After Life). Till skillnad från Koreedas flesta filmer är filmens grundstory en övernaturlig sådan även om regisörrens alltid lika realistiska stil gör att man snabbt accepterar filmens premiss. Wonderful Life utspelar sig på en sorts vägstation dit alla dödas själar måste passera innan de kan gå vidare till himlen. Under en vecka intervjuas samtliga nyligen dödas själar av stationens rådgivare för att välja ut ett enskilt, lyckligt och viktigt minne från den dödes förflutna liv. När ett sådant minne har valts ut gör rådgivarna kortfilmer som återskapar de dödas minnen och vid veckans slut visas filmerna upp, varvid den dödes själ efter att ha sett sin film försvinner till efterlivet med enbart detta enskilda minne med sig in i evigheten.

Vi för följa intervjuer med ett tiotal döda och hur dessa kommer fram till det som de helst vill ta med sig från sitt liv. Några har väldigt bestämda uppfattningar om vad de vill ha med sig medan andra inte kan finna något enskilt minne de minns som speciellt. Intervjuerna är delvis improviserade, och flera av de intervjuade är inte skådespelare utan "vanliga" människor som berättar om sina egna liv, vilket återigen skapar den där för Koreeda typiskt dokumentära stilen. Rådgivarna är också döda, som av olika anledningar valt att ännu inte välja något specifikt minne och därmed får stanna kvar och jobba i detta mellansteg mellan död och efterliv. Filmens huvudroller har två av dessa rådgivare - Takashi (förtjänstfullt spelad av Arata), som dog som ung i kriget och därmed behållt sitt unga yttre trots att han jobbat som rådgivare i minst 50 år, samt Shiori (Erika Oda), en ung kvinna som nyligen börjat jobba som rådgivarassistent och som har ett romantiskt intresse av Takashi. Det visar sig att Takashi har en mycket personlig koppling till en av sina klienter, vilket leder till att han först vill byta klient, men sedan leder till insikt att han själv är redo att välja sitt egna personliga minne och gå vidare.

Detta är som vanligt för Koreeda inte en film med mycket handling, men trots det låga tempot hålls åskådarens intresse uppe hela tiden (kanske mer än någon annan av regissörens filmer) och där filmens två timmar försvinner väldigt fort. Detta beror dels på filmens enkla men tänkvärda premisser, dels på att vi får följa ett flertal olika personers historier (även om det läggs fokus på en handfull) samt på den underhållande skildringen av hur rådgivarna diskuterar sina klienter och planerar och regisserar de slutgiltiga kortfilmerna så att de ska bli så nära det ursprungliga minnet som möjligt. Detta är det närmaste Koreeda kommit en fullträff.
Betyg: 4 ½ av 5.

Trailer för Wonderful Life:



Avslutningsvis rekommenderas även dessa senare filmer av Hirokazu Koreeda: Aruitemo, Aruitemo (Still Walking), 2008 (Betyg 4 av 5); Kúki Ningyó (Air Doll), 2009 (Betyg 4 av 5). Det var ett tag sedan jag såg dem så dessa kan jag inte närmare recensera nu.

The Rods - The Code (feat. Ronnie James Dio)

Tung låt med en storartad insats av Ronnie James Dio. En av de två sista låtarna han lade sång på innan han gick bort.


Här är den andra låten han spelade in med kusinen David Rock Feinstein 2010. Han var alltså inne i sin cancerbehandling med kemoterapi då han sjöng detta. Otroligt!



Andra nyare låtar med Dio på gästsång:
Här sjunger han (och Tony Iommi spelar gitarr) på Girlschool-plattan Legacy från 2008.

Dagens låttips: Devil's Blood - Voodoo Dust

Vilken låt - basgången, sången, gitarrsolot!
Är det bara jag, eller påminner inte den gitarrmelodin som går som en röd tråd genom låten lite om WASPs gamla klassiker "Wild Child"?

90-talets bästa plattor: plats 10-1

Sådär, då har vi äntligen, efter lång väntan pga avsaknad av inspiration (eller lathet), den sista delen i serien 90-talets bästa plattor:

10. Tiamat - The Astral Sleep (1991)

The Astral Sleep, Tiamats andra skiva, kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta då den var en av de första skivor med mer extrem, mörk och doomig musik som jag hörde. Efter ett spökligt intro ("Neo Aeon") brakar det hela lös med trummor i medryckande tvåtakt och Johan Edlunds skrik (iyaaaaaaargh!!) i fantastiska "Lady Temptress". Musiken som följer har sin grund i doomig midtempo-death full av genialiskt enkla riff, men den kalla atmosfären och Edlunds sång ger det hela även en viss black metal-känsla. Lägg därtill frisk användning av atmosfäriska keyboards, akustiska gitarrer, catchy gitarrsolon och tidvisa brutala utbrott -ibland allt i samma låt - så har ni Tiamats unika recept (åtminstone för just denna skiva, bandet hade ju en tendens att ändra stil för varje platta). Skivan första halva är otroligt stark och bjuder förutom ovan nämnda låtar på långsamt doomiga "Mountain of doom" (som dock avslutas med ett supersnabbt solo), kusliga och halvakustiska "Dead boy's choir", tvåtaktsröjande "Sumerian cry (part III)" (vilket solo!), "Ancient entity" med sin episka refräng ("Every night they rise again..."), samt "Southernmost voyage", en atmosfärisk låt som bygger på akustiskt gitarrspel, syntmattor och Edlunds pratsång.


9. My Dying Bride - As The Flower Withers (1992)

As The Flower Withers var den första skivan jag köpte med det band som nu i över 15 år varit mitt "nya" absoluta favoritband: My Dying Bride. Jag hade visserligen hört några doom-band tidigare (Paradise Lost, Cathedral, Candlemass) men det var när jag hörde denna skivas fantastiska öppningslåt "Sear me" som jag insåg att en helt ny värld av mörk, tung, depressiv, men samtidigt vacker musik hade öppnat sig för mig. Denna fantastiska låt, som föregås av ett kort symfoniskt och olycksbådande intro i "Silent dance", förkroppsligar enligt mig hur gotisk death/doom ska låta, från inledningen där först bara trummor, sedan bas, kan höras. Sedan kommer den första gitarren in, följt av den andra gitarrstämman tillsammans med fiolen. De två gitarrstämmorna och fiolen bygger upp en i mitt tycke oöverträffad tung, obeveklig och tårdrypande vägg av doom. Gåshud! Sist kommer då sångaren Aaron Stainthorpes på denna tid imponerande djupa men tydliga growls som reciterar en text på inte så grammatiskt korrekt latin. Men vad gör det, den latinska texten passar som hand i handske till låtens lugubra stämning. Efter 2:40 går då låten in i ett furiöst death-parti som gör en dramatisk kontrast mot låtens långsamma inledning. Sedan sänks tempot igen i ett sekvens som består av långsamma entoniga riff med långa rundgångstoner som övergår i ett parti där Aaron growlar a cappela, enbart ackompanjerad av trummor, innan låten avslutas med en repris av den storslagna doomharmonin från låtens inledning. Enbart denna låt är i sig nästan tillräckligt för att göra As The Flower Withers till en odödlig klassiker, men även om denna nivå inte riktigt uppnås under de låtar som följer så är resten av materialet långt ifrån svagt: Efter "Sear me" höjs tempot med den korta och effektiva dödsröjaren "The forever people" som dock innehåller ett doomigt mittparti. Mer doom bjuder "The bitterness and the bereavement" som inleder med ett fantastiskt tungt doomriff inflätat i en vacker och vemodig fiolslinga och går sedan in i ett riff som visar upp bandets influenser från Candlemass: det påminner om nämnda bands låt "Bewitched", fast dubbelt så tungt och hälften så snabbt. Låten är plattans bästa efter "Sear me". "Vast Choirs" är riktigt nedstämd och långsam death metal och innehåller något så ovanligt som ett gitarrsolo (bandets enda?). Sedan kommer då något av bandets magnum opus, minieposet "The return of the beautiful" som berättar ett teatraliskt och komplext narrativ där Aaron spelar rollerna av två antagonister. Musiken är mestadels långsam, men väldigt varierad och innehåller bl a ett plötsligt utbrott av blastbeatsbrutalitet (en av låtens höjdpunkter). Plattan avslutas sedan av den inte så uppseendeväckande "Erotic Literature".

Avslutningsvis en genomgång av plattans olika beståndsdelar: Andy och Calvins gitarrspel bjuder på ett gäng minnesvärda doom/death-riff och -harmonier, ofta i lyckad kombination med Martin Powells enkla men genialiskt sorgsna fiolspel. Basen är i ärlighetens namn inte något jag brukar tänka på när jag lyssnar på skivan, men trumspelet från herr Rick Miah är fantastiskt, vare sig han spelar i långsam doomtakt eller blastbeats så är det fullt med fills och intressant spel. Det är inte ofta jag lägger så mycket vikt vid trummorna när det gäller doom-band men här märker man verkligen skillnaden. Ingen av senare trummisar i bandet har varit i närheten av denne mans kreativa spel. Aarons growl på den här skivan är något av det bästa jag hört från ett band som inte spelar ren death metal. Produktionen tycker jag är helt perfekt, då det råa soundet passar utomordentligt till bandets mörka doom/death. Sist men inte minst så är detta kanske den sista skiva där Aarons gravt Shakespeareinfluerade texter får fritt spel. Får erkänna att jag inte gjort någon djupare analys av de mångtydiga texterna, men språket är mycket vackert och poetiskt. Här ett exempel från "Vast choirs":

"In the play which he has written for the world/Night is the mother of sleep/Old age is a malady of which one dies/Augury of a better age/Sages as far as the beard/Their wounds smelled so sweetly/Temptation, the father of my lust/Chalcedony shines like the new born"


8. Dream Theater - Images And Words (1992)

Efter att som barn på 80-talet växt upp med de stora metall-dinosaurierna som Maiden, Priest, Dio, Ozzy, Helloween och Accept började jag som tonåring på 90-talet bredda min smak inom genren – jag som tidigare tyckt att t ex Metallica bara var brutalt oväsen (då ska vi inte tala om Venom eller Slayer) började ta till mig band från extremare subgenrer som death, doom och black (fast thrash har jag aldrig riktigt lärt mig tycka om). Samtidigt blev jag mer öppen för lite smörigare och mjukare band som Dream Theater och Shadow Gallery. Images And Words, Dream Theaters andra skiva, var min första exponering för proggnördarna från Long Island. Först hade jag svårt att ta till mig musiken – inte minst tyckte jag sångaren James La Brie var lite för vek, något som jag fortfarande tycker, men på den här skivan passar hans röst på något sätt in, och han gör en versatil och tekniskt perfekt insats. Men efter några lyssningar växte skivan ordentligt och är än idag en av mina 90-talsfavoriter även om jag aldrig fastnade för bandets övriga material. Images And Words var helt enkelt skivan där allting klickade för bandet.

Inledande ”Pull me under” är en klassiker i bandets repertoire men den låten har aldrig blivit någon personlig favorit, kanske för att den åtminstone på ytan är en av skivans rakaste låtar, där just LaBries sång står i fokus. ”Another day” är en sådan smörig ballad som mitt 80-tals-jag aldrig skulle kunnat ta till sig – den innehåller ju mitt hatinstrument saxofon för guds skull! Men numera tycker jag låten är ett riktigt guldkorn och jag älskar saxofonsolot. ”Surrounded” med sitt vackra piano-intro är ett annat kompetent exempel på bandets softare sida. Men det som gör skivan så bra är framförallt de långa, tekniska numren. ”Take the time” är en uppvisning i instrumental briljans och bjuder på fantastiskt spel från Portnoy (trummor), Myung (bas), Moore (keyboard) och Petrucci (gitarr), och oräkneliga musikaliska svängar och udda taktarter. Detsamma kan sägas om ”Under a glass moon”. Ännu bättre är dock minieposet ”Metropolis - part I (the miracle and the sleeper)” som visar upp bandet från en lite tyngre men samtidigt mycket varierad sida. Låtens mittparti är ännu en lektion i instrumentalt kunnande där gitarr, keyboard och bas samarbetar på ett lekfullt och genialiskt sätt. Samtidigt levererar LaBrie en av sina bättre vokala insatser, där sångmelodier och text skapar några av skivans mest medsångsvänliga partier (t ex ”As a child I thought I could live without pain, without sorrow…” och ”There must be the third and last dance…”). Korta pianoballaden ”Wait for sleep” är ett mycket vackert och smakfullt stycke vars melodislinga repriseras i skivans episka avslutning, den över 11 minuter långa ”Learning to live”, som kan ses som en representant av bandets hela musikaliska spektrum, och som tillsammans med ”Metropolis – part I” är skivans absoluta höjdpunkt.

Images And Words må vara en enda lång uppvisning av ekvilibristisk musikhögskolemetall, men det som gör att den står ut från bandets övriga, minst lika tekniskt briljanta, material är framför allt melodisinnet och att bandet faktiskt skrev förbaskat bra låtar på den här tiden. Jag vet inte om keyboardisten Kevin Moore hade en större roll i låtskrivandet än man trodde, men faktum är att mycket av bandets sinne för melodier försvann när han lämnade bandet efter Awake.


7. Katatonia - Dance Of December Souls (1993)

Katatonias debut är en sådan där magisk skiva vars kvalitet bandet aldrig igen skulle uppnå, även om jag även gillar bandets mittperiod (t o m Last Fair Deal Gone Down från 2001) vars stil var helt olikt bandets tidiga fas. Musiken på debuten kan beskrivas som långsam, melodisk, och mycket doomig black/death som egentligen inte låter som någon annan skiva - den liknar möjligen, med sina keyboards och mix av doom, black och death, till viss del Tiamats The Astral Sleep. Skivan står till stor del av långa, depressiva stycken som bygger på catchiga, doomiga gitarrharmonier och atmosfäriska och vackra, närmast patetiska keyboardmelodier, som kontrasteras mot vokalisten Jonas Renkse's mycket plågade, suicidala skrik (som uppenbarligen tog ut sin rätt på Renkses stämband till den grad att han snart fick sluta med sin extrema sångstil). Skivan är mycket jämn och stark, men det finns ändå några låtar som står ut, som det sataniska örhänget "Without god" ("The lambs shall bleed, eternally bleed/Your Fucking God is Dead and shall forever be") samt de två långa och episka låtarna (båda över 13 minuter) "Velvet thorns (of Drynwhyl)" och "Tomb of insomnia", som efter en brutal inledning, bjuder på ett skönt och medryckande halvakustisk parti i mitten och avslutar med att blanda doom och avgrundsvrål av total förtvivlan med en keyboardtolkning av den bitterljuva melodin från romantiska evergreenen "Love story (where do I begin)" - en genialisk kombination och den här skivan i ett nötskal.


6. Moahni Moahna - Temple Of Life (1994)

Kanske den här listans mest okända guldkorn? Mitt i ett 90-tal som dominerades av grunge, thrash och death metal släppte detta svenska band, bestående av multiinstrumentalisterna Henrik Flyman och Tommy Rehn samt sångaren Martin Häggström, Temple Of Life - en tung, melodisk och symfonisk skiva vars kvalitét på intet sätt ligger efter bandets musikaliska influenser som inkluderar Deep Purple, Rainbow, Dio och Black Sabbath (Dio/Martin-eran). Bortsett från hårdrock är skivan även influerad av klassisk musik, Queen, ABBA och musikalmusik. Välproducerade och feta riff och sköna basgångar lägger den musikaliska grunden tillsammans med herr Häggströms kraftfulla och teatraliska hårdrocksstämma, som ligger någonstans mellan Ronnie James Dio, David Coverdale och Tommy Körberg (!). Bara detta skulle räcka för en suverän platta, men musiken får ytterligare en dimension genom tydliga symfoniska inslag - de använder en hel orkester komplett med sjumannad stråksektion, blåssektion och marschtrummor.

"Face the light" är en gedigen öppnare som förutom ett inledningsriff där gitarr och orgel samspelar på ett sätt som påminner om Uriah Heep eller Purple, har en mäktig refräng och ett fantastiskt klassiskt parti mot slutet. Ännu starkare är "The quest for the unholy sword" som är tydligt folkmusikinfluerad men även inkluderar gitarrharmonier som påminner om Iron Maiden eller Helloween. Folkmusik hörs också i den inledande gitarrmelodin till "When the children die" vars tunga vers låter som något från Dios klassiska 80-talsskivor. "Queen Shamar" har en genialisk, ståpälsframkallande refräng ackompanjerad av mäktiga stråkar som för tankarna till Rainbows mest klassiskt influerade stunder. Efter tre fantastiska låtar är "Good or evil", som bjuder på mer tungt orgelspel, en något mindre upphetsande låt som ändå är långt ifrån svag, och innehåller ett par sköna stråksekvenser. Mer klassiskt blir det i titelspåret som är ett vackert, regelrätt orkesterstycke. "On the edge of time" är en av skivans starkaste låtar, som inkluderar ett skumt mittparti med bl a hammondorgel, munspel, "slapp-bass" och blås. En något mer sansad avslutning får skivan med den episka och tunga Sabbath-aktiga "Eternal slaves".

Sammanfattningsvis är detta en underbar skiva för de som, liksom mig, älskar traditionell hårdrock, inte minst Ronnie James Dio och alla de band han sjungit med, och en lika snygg blandning av klassisk musik och hårdrock/metal är det nog bara Therion som kan bjuda på. Moahni Moahna släppte tyvärr bara en skiva till - den betydligt mer utflippade och experimentella men mindre hårdrocksinfluerade Why, som dock också är en helt okej platta även om det var en besvikelse efter debutens otroliga kvalitét. Flyman och Häggström släppte senare en okej skiva med bandet ZooL som bjöd på mera Dio-influerad metall men i en mer enkel form och utan Moahni Moahnas symfoniska aspekt.

5. Therion – Theli (1996)

Ack, vilka band man upptäckte på 90-talet! Det första jag hörde av Therion var Thelis öppningsspår ”To mega therion”, på en kompilations-cd (som för övrigt också var min introduktion till band som In Flames, Amorphis, Sirrah och Theatre of Tragedy) i Nuclear Blasts ”Beauty In Darkness”-serie. Jag hade verkligen aldrig hört något liknande – death metal, bombastiska körer, 80-tals-solon, over-the-top symfoniska arrangemang. Metal och klassisk musik hade aldrig vävts ihop på ett så här skickligt sätt och jag älskade det! Och när jag senare hörde hela skivan insåg jag att resten av låtarna var minst lika bra.

Theli inleder med ett instrumentalt preludium som långsamt bygger upp en mäktig stäming och den påföljande trojkan med ovan nämnda låt, ”Cults of the shadow”, samt ”Desert of Set” är en oslagbar öppning, och alla tre tillhör bandets absolut bästa låtar. Pampig körsång växlar med solosång från trummisen Piotr Wawrzeniuk och gästsångaren Dan Swanö, samt Christofer Jonssons gutturala sång, symfoniska keyboards samsas med tunga riff och Jonssons enkla men geniala solon. Produktionen är kanske inte lika bra som på senare skivor, men den entusiasm och känsla som ligger bakom låtskrivandet och framförandet gör att det inte är något man tänker så mycket på. Och frågan är om inte skivans inte helt perfekta stil är en viktig del av det som gör denna skiva så mycket charmigare än dess något tråkiga uppföljare Vovin.

Bortsett från ovan nämnda låtar har vi förutom diverse instrumentala interludier även den doomiga ”Nightside of Eden”, skivans aggressivaste spår, ”Invocation of Naamah”, som är den låt som kanske mest påminner om stilen på förra skivan, Lepaca Kliffoth, samt den vackra och episka balladen ”Siren of the woods” med sång på akkadiska, ett utdött språk som talades i gamla Mesopotamien. Sammanfattningsvis: det finns inga svaga moment här, utan det är gåshud från början till slut. Trots detta är det inte bandets bästa, vilket vi snart ska se.

4. Tiamat – Wildhoney (1994)

Efter de fantastiska The Astral Sleep och Clouds lyckas Tiamat med bedriften att toppa dessa höjdare med Wildhoney. Här har Johan Edlunds sångstil nästan helt befriats från regelrätta growls och övergått till en till stor del viskad och halvpratande sång. Musikaliskt har det tagits fasta på de mest psykedeliska delarna av Clouds och lagts till mera flummiga Pink Floyd-influenser. Det finns dock fortfarande gott och tunga doomiga element, som t ex i ”Whatever that hurts”, som övergår i den mer uptempo-rockande ”The ar”, som inkorporerar körsamplingar och ett intressant klockspelsliknande keyboardspel. Efter ett kort instrumentalt spår (”25th floor”) fortsätter den höga nivån med bandets kanske bästa låt, den vackra balladen ”Gaia” som innehåller fint pianospel och ett par känslosamma gitarrsolon. I ”Visionaire” plockar Edlund fram en något gutturalare röst. Denna låt har mer än de andra en hel del gemensamt med Clouds-materialet, och det märks att Edlund skrivit låten tillsammans med Thomas Peterson, bandets tidigare leadgitarrist som hoppade av innan den här skivan spelades in. Efter instrumentala ”Kaleidoscope”, som med akustiskt plinkande och regnljud fungerar lite som ett intro till mystiska ”Do you dream of me?” med sin valstakt och monotona stil som bryts med det underbara klassiska gitarrsolot, framfört av producenten Waldemar Sorychta om jag inte missminner mig. Näst sista låten är skivans bästa instrumental, den eteriska och atmosfäriska ”Planets”.

Efter ett sådant gäng av helgjutna låtar undrar man ju varför plattan inte når absoluta toppen av den här listan – jo, tyvärr är jag inte särskilt begeistrad av den avslutande 8 minuter långa gäspningen ”Pocket size sun” (visserligen en intressant låt som passar som avslutning, men ändå inte lika bra som resten av materialet), och drar man bort den från skivans längd så återstår knappt 35 minuter – lite för kort för att räcka ända fram.


3. Therion – Lepaca Kliffoth (1995)

Javisst – jag älskar den superbombastiska stilen på Theli och höll länge den som Therions främsta skiva, men med åren har den börjat kännas en aningens aning daterad. Samtidigt har dess föregångare Lepaca Kliffoth nästan blivit bättre för varje lyssning – det den saknar vad gäller körsång och den symfoniska biten jämfört med Theli tar den igen med en massa sväng, tyngre produktion, mer influenser från 80-talshårdrock, och mer death metal (i dess mest catchiga form). Så i slutändan blir det ändå Lepaca Kliffoth som med knapp marginal går segrande ur striden.

Öppnar gör tunggungande duon ”Wings of the hydra” och ”Melez” (med skönt orientaliskt stuk och avslutande flöjtmelodi), och det är redan nu helt omöjligt att sluta headbanga. Efter ett kort men vackert instrumentalt interludium (”Arrival of the darkest queen”) kommer bandets dittills mest bombastiska låt i ”Beauty in black” som innehåller mäktiga melodier och imponerande operatisk sång av baritonen Hans Groning och sopranen Claudia Maria Mokri. Sedan bryter helvetet lös i en av de mest svängiga dödsmetallhits som någonsin skrivits – ”Riders of Theli”, komplett med ett typiskt genialiskt supercatchy Christofer Jonsson-solo. Doomiga ”Black” bjuder på mer sopransång, symfoniska partier och ännu en melodisk gitarrsekvens (som denna skivan är full av). ”Darkness Eve” svänger så det förslår med ett antal headbangs-framkallande riff och avslutas med plattans kanske bästa gitarrharmoni.

”Sorrows of the moon”, en Celtic Frost-cover med vackert gitarrspel och klagande sång, passar perfekt in på skivan, följs av ”Let the new day begin” med fler sköna riff och solon. Titelspåret, som jag har för mig ska vara något av en tonsatt magi-ritual, innehåller mässande domedagskörer, basuner och en gitarrmelodi som låter som en snabbare version av Maiden’s ”To tame a land”. Avslutar gör då skivans höjdpunkt – den ultrasymfoniska och supermedryckande hiten ”Evocation of Vovin” där Jonssons growls åter samsas med bariton- och sopransång. Melodiska gitarrpartier och orkestrala syntar är legio! Varför den här låten aldrig framförts live är en gåta för mig.


2. My Dying Bride - The Angel And The Dark River (1995)

Jag hade bara hört My Dying Brides debut As the Flower Withers, några månader tidigare, när jag köpte bandets nyutkommna skiva The Angel and the Dark River våren 1995. Och det här var verkligen något helt annat - jag hade aldrig hört musik som förmedlade sådan hopplöshet och sorg som denna platta. Tunga långsamma riff harmoniserar med en vemodig, tårdrypande fiol som är mycket mer framträdande än tidigare, och allting toppas av Aarons klagande, närmast gråtande sång. De growls som Aaron förtjänstfullt levererat på tidigare alster saknas helt här, men den rena sång som han istället bjuder på är så fantastisk att man inte saknar den gutturala sången alls. Han skulle bli en tekniskt skickligare sångare senare i karriären, men faktum är att sättet som hans röst spricker gång på gång här gör denna skiva ännu mer deprimerande och känslosam.

Skivan inleds med den kanske mest okarakteristiska låten, "The cry of mankind", som bygger på en repetitiv gitarr- och pianoslinga, och där Aaron närmast pratsjunger med en atonal, låg stämma. "From darkest skies" börjar lugnt med bara en basgång, som sedan förenas av Martin Powells fiol och Aarons klagande sång, innan gitarrerna kommer in och låten övergår till ett mäktigt doomigt epos där kyrkorgel möter tunga riff.

"Black voyage" följer, med de kanske vackraste fiol/gitarr-harmonier som bandet någonsin framfört (synd att låten förstörs av det långtråkiga ambienta partiet i mitten), sedan kommer "A sea to suffer in", en något mer upptempo (för att vara den här skivan, alltså) och direkt låt där Aaron gör en mångsidig sånginsats. Efter detta kommer skivans kanske starkaste låt - den sorgsamma och vackra "Two winters only" som är en regelrätt doom metal-ballad. Återigen måste jag betona Aarons gåshudsframkallande, känslosamma sång, speciellt i det tunga partiet. Och att gitarristerna Calvin och Andy kan skriva krossande tunga och melodiska riff får vi återigen bevis på här. Avslutar gör "Your shameful heaven", skivans enda aggressiva spår, som faktiskt bjuder på ett dödsmetallriff som Aaron sjunger över med ren sång.

Detta är sannerligen en skiva som mer än någon annan förkroppsligar hopplöshet och doom - den ultimata kombinationen av musikalisk skönhet och bottenlöst mörker.

1. My Dying Bride - Turn Loose The Swans (1993)

Inte kan väl mästerliga The Angel and the Dark River (TAATDR) toppas? Jo, men bara av My Dying Bride själva. Där TAATDR ibland kan vara svår att lyssna på p.g.a. den otroligt deprimerande stämningen så finner jag mig betydligt oftare med Turn Loose The Swans i hörlurarna. Därmed inte sagt att det här är någon käck tillställning – tvärtom. Däremot är musiken mer varierad mellan tungt, brutalt och lugnt, och Aaron gör också en mer varierad insats än på uppföljaren, då han här skiftar från sin patenterade självömkande gråtande sång via diaboliskt mässande till djupa growls.

Skivan inleds lugnt med en ny version av gamla favoriten ”Sear me”, även om de två låtarna inte har så mycket gemensamt mer än namnet. Låten är ett nedtonat stycke som bara bygger på enkelt pianospel, lite fiol och Aarons pratsång. En mystisk och för sin tid innovativ inledning på skivan, men inte någon av dess höjdpunkter. Det har vi dock i nästa låt, ”Your river”, som börjar med ett lågmält gitarrplink innan vi bjuds på det ena gotiskt tunga doom-riffet efter det andra, där det dröjer fyra minuter innan sången kommer in. Denna varierade låt är något av ett tvärsnitt av skivan, och Aaron bjuder på både ren sång och growls. På slutet blandar han dessutom dessa sångstilar i något som närmast är en duett med sig själv.

Denna varierade stil fortsätter sedan mer eller mindre genom hela skivan. ”The songless bird” inleds med keyboards som sedan släpper in ett tungt, ganska udda riff, där Rick Miahs trummor ger ytterligare dynamik. Ett snabbare riff följer, och Aaron sjunger med en aggressiv men ren stämma. Ett vackert men mystiskt gitarrplock-parti med fiol och Aarons rena, gråtande stämma är litet av lugnet före stormen för sedan kommer ett brutalt men catchy dödsparti med growls, innan låten avslutas med en repris på den första, aggressiva versen. Följande ”The snow in my hand” är en av skivans mest långsamma, doomiga spår, men innehåller även två aggressiva, growlade partier.

Den över 12 minuter långa "The crown of sympathy", som är den enda av de hårdare låtarna som helt saknar growls, var länge en låt jag hade lite svårt för - tyckte inte den passade in på skivan och var lite för monoton, men jag har på senare tid insett dess storhet. Den första halvan av låten har en nästa industriell stil med ekande sång och med pratad, aggressiv sång i något som skulle kunna kallas låtens refräng (”What do you think you’ll see?/What do you think there will be?...”). Trummorna är mer taktfast industriella än vad man brukar höra från Rick Miah. Den senare halvan blir väldigt långsam, ödesmättad och gotisk, med samplade domedagskörer och trumpetstötar som ackompanjerar Aarons begravningsmässande. Därefter återkommer refrängen och låten avslutas med an sorgfullt vacker gitarrharmoni som får klinga ut under låtens sista tre minuter.

Härnäst kommer nästa 10-minutersepos, titelspåret, min absoluta favorit på skivan. Återigen tas vi på en resa i ett mörkt, mystiskt viktorianskt Shakespeareland. Låtens huvudtema är en doomig tvillinggitarr-harmoni som ackompanjeras av en vacker fiolstämma. Till skillnad från övriga låtar domineras dock ”Turn loose the swans” av growlsång och ett gäng brutala riff. Det vackra mittpartiet där doomiga gitarrer och en speciellt gråtande fiol ackompanjerar Aarons TAATDR-minnande sång avbryts abrupt av ett tungt och brutalt parti (”Turn loose the swans that drew my poets craft…”) och avslutas med ett mäktigt doom-riff. Skivan avslutas på samma sätt som den började, med enbart piano, fiol och reciterande sång (här backas Aaron upp av kvinnlig bakgrundssång) i form av ”Black god”

Celtic Frost må ha tagit de första stegen för att bilda gotisk avantgarde metall, och Paradise Lost må ha varit först med att spela både goth metal och doom/death, men det var My Dying Bride, framförallt då med den här skivan, som tog genren till en helt annan stilbildande nivå, inte bara genom att kombinera fiol med death/doom metal, utan genom att skriva låtar som var så krossande tunga och samtidigt vackra och sköra – och dessutom relativt catchy och smart strukturerade. Lägg till Aarons mörka, poetiska texter (som på denna skiva skulle göra sitt sista framträdande, då de blev mer direkta i sin stil på senare skivor) och hans dramatiska och varierade sångstil och resultatet är 90-talets mest innovativa och starka album.

And there you have it - 90-talets bästa skivor i mitt tycke. Nästa projekt är en liknande genomgång av 70- och 80-talet. Kommer bli minst lika svårt att genomföra...