30. Bathory - Twilight of the Gods (1991)
Jag har alltid föredr
agit Bathory's vikingera, och även om Hammerheart är den skiva som oftast nämns i de sammanhangen så tycker jag att det är på Twilight of the Gods som Quorthon renodlar denna folkmusikinfluerade metall. Hypnotiska trumbeats, vackra akustiska gitarrer, pampiga vikingakörer, "spoken words" och Quorthon's karakteristiska rena/falska sång. Hela plattan håller en hög nivå, men den inleds särskilt starkt med tre låtar som alla börjar lugnt med akustiska gitarrer för att sedan övergå till mäktig och medryckande episk metall: det långa och varierade titelspåret, "Through blood by thunder", samt "Blood and iron" som har ett underbart akustiskt riff som kommer precis innan övergången från lugnt till hårt och kommer tillbaka på ett effektivt sätt på slutet igen. Skivan avslutas med "Hammerheart" som är en tolkning av den brittiske kompositören Gustav Holsts "Planeterna" (Jupiter) men med text av Quorthon. Jag får gåshud varje gång jag lyssnar på denna med storslagna körer försedda hymnlika låt. Glöm Ulf Lundell - detta borde vara Sveriges nationalsång!29. Tiamat – A Deeper Kind of Slumber (1997)
Efter mästerverket
Wildhoney återkommer Johan Edlund med en annorlunda uppföljare i A Deeper Kind of Slumber. Wildhoney’s organiska, psykedelisk stil har här bytts ut mot musik med starka ambienta, elektroniska och industriella influenser. Istället för sin tidigare mörka/growlande sång sjunger Edlund här oftast med en ren, entonig sång som han skulle fortsätta med på framtida plattor. Tempot är till stora delar mycket långsamt, närmast sömnigt, med det catchiga öppningsspåret ”Cold seed” (vars smittande gitarrslinga inte låter helt olikt något som skulle kunna dyka upp i en Kent-låt) som undantag. Skivan är i min smak ganska ojämn. Den börjar bra med ovan nämnda låt och ”Teonanacatl”, liksom finstämda, närmast banala ”Atlantis as a lover”, men i mitten dyker det upp en del entoniga låtar där de elektroniska influenserna blir för dominerande (”The desolate one”, ”Only in my tears it lasts”). Bättre är den grupp av låtar som alla bygger på ett långsamt, repetitivt akustisk gitarr-riff som den avslutande trion ”Phantasma Deluxe” (plattans bästa låt, med ett underbart gitarrsolo), flummiga 10-minutaren ”Mount Marilyn”, som blandar gitarrplock med tunga Wildhoneyminnande power chords, samt titelspåret.28. Danzig – II: Lucifuge (1990)
Detta är utan tveka
n den starkaste skivan som Danzig släppt. Bandets egensinniga kombination av blues, 50-tals-rock, punkig hårdrock och ockult metal kommer här till sin rätt på ett bättre sätt än den gjort förr eller senare. Glenn Danzig gör en fantastisk sånginsats med sin teatraliska och sataniska tolkning av Elvis-möter-Jim-Morrison. Där andra Danzig-skivor innehåller några riktiga höjdare men ganska mycket fillers bjuds det här på ett låtmaterial som är både varierat och starkt nästan rakt igenom. Refrängstarka hitlåtar som medryckande öppnaren ”Long way back from hell”, svängiga ”Tired of being alive” och ”Under her black wings” blandas med bluesiga ”I’m the one” och ”777”, den mäktiga halvballaden ”Devil’s plaything” och doomiga (men något trista) ”Pain in the world”. Bäst är dock den underbara 50-talsballaden ”Blood and tears”.27. Therion – Symphony Masses: Ho Drakon Ho Megas (1993)
Efter två skivor som
dominerades av dödsmetall av Stockholmskt standardformat var Symphony Masses det första steget för Therion mot den egenartade symfoniska metall som skulle bli bandets signum. Faktum är att detta förmodligen är den skivan som, i tuff konkurrens, är mest avante-garde i bandets hela diskografi. Här blandas renodlad death metal med 80-talshårdrock (Christofer Jonssons typiska melodiska solon och harmonier i exemplevis ”Procreation of eternity”), symfonisk musik (”Symphoni Draconis Inferni”) och orientaliska tongångar (”The ritual dance of the Yezidis”). Skivans höjdpunkt är den supermedryckande och extremt headbangingsvänliga death/heavy metal-hybriden ”Dawn of Perishness” som sammanfattar allt som var bra med Therion under deras bästa år i mitten av 90-talet. Bandets eklektiska dödsmetallvariant skulle finslipas på nästa skiva - mästerverket Lepaca Kliffoth.26. Anathema - Eternity (1996)
Mellanplattan Silent En
igma hade förvisso sina höjdpunkter men saknade till stor del låtidéer och var mest flum för sakens skull. Men på Eternity, andra skivan med Vincent Cavanagh på sång, hittar Anathema tillbaka till god form. Här har bandet helt lämnat den tyngre stilen från förr och gör sin mest proggiga och atmosfäriska skiva, med mycket keyboard och akustisk gitarr. Det är förvisso inte doom längre, men texterna, som behandlar självmord och livets hopplöshet, är inte direkt upplyftande. Skivan börjar lugnt och vackert med ”Sentient” och ”Angelica” som båda uppvisar Danny Cavanaghs karakteristiska melodiska gitarrspel. Danny som tidigare var den dominerande kreativa kraften i bandet får på denna skiva dela låtskrivaransvaret med bassisten Duncan Patterson som bl a skrivit min favoritlåt på skivan - ”Eternity (part I)”, som inleds med en lugn vers som går över i ett hårdare keyboard-dominerat parti innan den mäktiga basdrivna refrängen (?) (”The unseen, the eternal river of understanding…”) kommer in. Övriga höjdpunkter inkluderar Roy Harper-covern ”Hope” där Vincent gör en fantastisk, känslosam insats, ”Suicide veil” vars tunga parti i mitten tillhör plattans bästa, samt ”Eternity (part III)” som tar en på ännu en resa från dess lugna början till det mäktiga crescendot i slutet.25. The Gathering - How To Measure A Planet? (1999)
På holländarnas tredj
e platta med Anneke van Giersbergen på sång har bandet helt släppt sitt metalliska förflutna. Och det gör inte alls mycket, för detta är en klart starkare skiva än föregångaren Nighttime Birds. Plattan domineras av drömska, vackra stämningar uppbyggda av atmosfäriska syntmattor och lugnt gitarrspel där Annekes vackra stämma hamnar i fokus, som på öppnande "Frail - you might as well be me" och "Red is a slow colour". Lite fetare gitarrer dyker dock upp här och där som i slutet på "Rescue me" och i "Great ocean road" vars höjdpunkt är det enkla men effektiva gitarrsolot på slutet. Tempot är långsamt överlag, förutom på singelsläppet "Liberty bell" som bryter av mot det övriga materialet. Starkaste spåret är den nio minuter långa "Travel" vars melodier och tunga riff påminner lite om Mandylion-eran. Anneke gör en fantastisk insats under låtens episka final. "Travel" avslutar den något mer konventionella första skivan av denna dubbel-cd. Skiva två är mer utflippad och experimentell, men saknar i mitt tycke låtidéer på samma nivå som skiva ett, även om det är långt ifrån dåligt. Allra flummigast är det 28 minuter långa titelspåret som innehåller kanske 10 minuter regelrätt musik, resten är mer av ett ljudkollage.24. Bruce Dickinson - The Chemical Wedding (1998)
Herr Dickinsons åter
komst till traditionell metal, Accident of Birth, låg väldigt nära klassiska Iron Maiden i sitt melodiska och klara sound, men här på uppföljaren The Chemical Wedding bjuds det på en betydligt tyngre produktion med feta, nedstämda gitarrer. Trots detta saknas det inte melodier, som i vackra titelspåret och "The Tower"s tvillinggitarrer. Skivan saknar kanske föregångarens absoluta toppar men den genomsnittliga nivån är klart högre här. Det finns helt enkelt inga svaga låtar. Bäst är den tunga och episka "Book of Thel" som bjuder på allt man kan önska som fan av traditonell 80-talsmetall. Bruce gör överlag en fantastisk sånginsats och låtarna är skrivna i en tonart som passar Bruce's rösts bättre än på senare års Maiden-plattor där han ofta låter ansträngd.23. Black Sabbath - Dehumanizer (1992)
Dehumanizer var en å
terkomst till duga för Black Sabbath och var den sista riktigt helgjutna skiva som Ronnie James Dio sjöng på. Tony Iommis riff och Dios sångmelodier skapar magi i skivans starka första halva som bjuder på den ena tunga melodiska pärlan efter den andra - mäktiga "Computer God" med ett gåshudsframkallande lugnt parti i mitten, doomiga "After all (the dead)", "Letters from earth" (härligt melodiskt stick!), samt "Master of insanity". Kvalitén sänks något i andra halvan men detta är ändå en väldigt jämn och stabil platta där de tunga låtarna är klart bättre än de två uptempo-låtarna "TV crimes" och "Time machine" (men som kanske ändå behövs för att ge lite variation till det genomgående doomiga tempot).22. Anathema - Judgement (1999)
På Judgement har
Anathema finslipat den dystra men melodiska stil de började på Eternity-plattan och skivan innehåller en låttrio som är något av bandets starkaste material någonsin: öppnande "Deep" (lite av en uppföljare till "Fragile dreams" från Alternative 4), "Forgotten hopes" som bygger på lugnt akustiskt gitarrspel, samt kanske allra bäst - "One last goodbye" som också börjar återhållsamt men gradvis bygger upp mot en ståpälsframkallande och känslosam stämning där Vinny Cavanagh gör en imponerande vokal insats, vilket han också gör överlag på hela skivan. Andra starka låtar är den vackra pianobaserade "Parisienne moonlight", samt titelspåret som med sin gradvisa tempostegring är ännu en variant på bandets patenterade crescendouppbyggnad. Tyvärr finns det en del svagare låtar (oftast de där Danny Cavanagh lämnar över låtskrivandet till andra bandmedlemmar) och framförallt förlorar jag intresset något i skivans senare del. Detta gör att Judgement trots allt inte blir bandets bästa skiva.21. Opeth - Morningrise (1996)
Opeths Morningrise är
en av få skivor som jag köpt utan att ha hört en enda ton av eller beskrivning av bandets musik. Omslaget med sin dystra stämning samt en klisterlapp som utlovade "extreme progressive metal from the Swedish gods" räckte för att jag skulle plocka upp skivan olyssnad. Nu trodde jag iofs att det var extremt progressiv metall (typ Watchtower/Spiral Architect) som menades, och inte progressiv extremmetall som det faktiskt visade sig vara, men det gjorde ju ingenting när jag satte skivan i cd-spelaren och hörde musik som inte liknade något annat jag hört. Även om jag också gillar Opeths senare mer uttalat progressiva stil (åtminstone Blackwater Park) så har jag haft svårt att ta till mig senare skivor på samma sätt som den folkmusikinfluerade och melodiska stil som kännetecknar bandets två första skivor. Medan de senare alstren mer har skiftat mellan ytterligheterna - ett brutalt parti följt av ett lugnt och melodiskt osv - så får man här ofta både brutalitet (även om det kanske är att ta i att kalla det brutalt - det är en ganska snäll version av dödsmetall som det bjuds på) och melodi på samma gång. Visserligen har Opeth senare blivit klart bättre på att strukturera låtarna - på Morningrise staplas riff och akustiska partier på varandra som oftast inte återkommer mer än en gång, och ibland kan det vara svårt att minnas vilket parti som tillhör vilken låt - men det gör ingenting när varje låt innehåller tillräckligt med minnesvärda riff för att fylla en hel skiva med vilket annat band som helst. Att skivan är fruktansvärt jämn gör ju också att det är svårt att plocka ut enskilda låtar/sekvenser, men skivans klarast lysande låt är "The night and silent water" som kan ses som en utmärkt representant för hela skivan. Låten börjar med ett fantastiskt tvillinggitarrparti som ackompanjerar Mikael Åkerfeldts growlande, sedan kommer ännu en melodisk gitarrharmoni som går över i ett lugnt akustiskt parti med rensång och vackert gitarrplock, ett tungt och doomigt parti, osv osv... Övriga höjdpunkter är det melodiska partiet 13 minuter in i 20-minuters-opuset "Black rose immortal" ("I have kept it, the amaranth symbol...") samt avslutande helt growlfria "To bid you farewell" med sin långa, vackra akustiska inledning och det ståpälsframkallande crescendot sju minuter in i låten ("Devotion eludes..."). Bandet skulle tyvärr aldrig komma upp i samma nivå som här (även om det kanske inte finns så många som skulle hålla med mig om det).
No comments:
Post a Comment