De dorama som jag brukar följa, och som det här inlägget handlar om, är serier som går kvällstid. Dessa består oftast av 10-12 avsnitt á 45-60 minuter, med ett avsnitt per vecka. Varje serie håller alltså på i ungefär tre månader, och nya serier börjar fyra gånger om året, som är uppdelat på fyra säsonger: januari-mars, april-juni, juli-september, samt oktober-december.
I slutet av 80-talet började dramaskaparna fokusera mer på det moderna, vardagliga Japan. Denna inriktning har fortsatt och senare fördjupats med fokus på alla möjliga företeelser i det Japanska samhället - som organiserad brottslighet, mobbning, ungdomsgraviditet, och pluggande inför universitetsinträdesprov. Dessutom har det gjorts serier om nästan varenda yrkesgrupp man kan tänka sig (läkare, journalister, advokater, bagare, restaurangägare, skollärare, piloter, hockeyspelare, osv). Drama i gymnasiemiljö liksom tårdrypande serier om personer som drabbas av dödlig sjukdom är andra mycket vanliga teman.
Tänkte här ta tillfället i akt att tipsa om tjugo av mina favorit-doramaserier, uppdelat på två genrer: "komedi" och kort och gott drama.
Japanska komedier är serier fulla av typiskt överspel, vältajmade och roliga replikskiften, ibland serietindningslika scener och komiska situationer men har mer gemensamt med spelfilmskomedi än med typiska brittiska eller amerikanska sit-coms (inga pålagda skratt). Även om tonen är lättsam betyder det dock inte att dessa serier saknar allvarliga moment. Historieberättande och personlig utveckling av seriens huvudpersoner är minst lika viktig här som i allvarligare serier.
Det jag väljer att karakterisera som rätt och slätt "drama" är serier där grundtonen är allvarlig och berättandet är mer realistiskt. Detta betyder naturligtvis inte att det inte finns mer lättsamma sidor, och tonen kan vara allt från hopplöst mörk och tragisk (se "Byakuyakou") till i huvusak positiv och "feelgood" ("Beach Boys", t ex). Spelet är oftast mer nedtonat - fast det finns en hel del överspel i den här genren också. Många serier i denna grupp har ett typiskt tragiskt japanskt slut som kräver att man alltid har en näsduk nära till hands. Jag har dock själv lite svårt för alla dessa "glad pojke/flicka får mystisk sjukdom, kämpar duktigt men dör ändå i sista avsnittet"-serier, något som blir lika klischéartat som motsatsen - lyckliga Hollywoodslut, så dessa är inte särskilt väl representerade bland de serier jag valt ut.
Till sist ska jag nämna att det var flera år sedan jag såg de flesta av serierna (vissa såg jag för uppemot 10 år sen) jag tar upp, så några ingående tankar och åsikter om dessa är svårt för mig att ge utan att behöva se om dem igen - men att samtliga är mycket bra råder det självklart ingen tvivel om. Kanske återkommer jag vid senare tillfälle med mer detaljerade analyser/recensioner av några av serierna om jag ser om dem.
Puh, det var en något lång inledning. Då kan vi äntligen gå över på första listan, med tema komedi, som i stora drag börjar med de serier jag rekommenderar varmast för att sedan jobba mig nedåt.
1. Ikebukuro West Gate Park (IWGP)(TBS, 2000)Sanslös gängdrama/komedi/thriller med manus av geniet Kudo Kankuro som står bakom flera av mina absoluta favoritserier. Tomoya Nagase (från idolgruppen Tokio) gör en karismatisk insats som Makoto, en ung slacker som bor i Tokyo-stadsdelen Ikebukuro och som försöker lösa mysteriet bakom en väns död, samtidigt som han dras in i maktkamp mellan rivaliserande ungdomsgäng. Makoto vägrar själv bli gängmedlem, men har nära kontakter med gänget G-boys, vars ledare, "King", spelas förtjänstfullt av Yosuke Kobozuka (som gjort tveksamma prestationer i serier som "S.O.S" och filmen "Ping Pong", men vars överspel passar perfekt här). Vi får även se bl a numera internationellt kände Ken Watanabe (!) som polis, Ai Kato som Makotos flickvän och en ung Tomohisa Yamashita (flickidolen YamaP).
IWGP är en komedi, men även utan humorn hade den varit sevärd, då den har en intressant och spännande story som delvis är ganska mörk (det handlar trots allt om mord och gängvåld). Humorn är dock alltid närvarande, i skådespelet och inte minst i en väldig massa ordlekar (det är mycket populärt i Japan med uttryck/ord med flera olika betydelser) och in-jokes som hade varit omöjliga att fatta om man inte hade engelska undertexter. Ska man bara se en komisk dorama är det IWGP som gäller! Öppningslåten "Boukyaku no sora" av SADS är för övrigt riktigt bra och har en energi som passar serien och gör att förväntningarna inför varje avsnitt stegras redan vid förtexterna.
IWGP OP:
2. Hero (Fuji TV, 2001)Dramakungen Takuya Kimura (KimuTaku) från idolgruppen SMAP spelar den TV-Shop-beroende åklagaren Kohei Kuryu som med sin ovanliga streetsmarta stil först inte alls går hem hos de andra på åklagarbyrån, men detta ändras snart då Kuryu tar sig an och vinner fall efter fall på sitt okonventionella sätt. Liksom IWGP är storyn här mycket välskriven och underhållande. Men det bästa av allt är förmodligen samspelet, tajmingen och dialogen mellan åklagarfirmans medarbetare som spelas av en ensemble bestående av Japans moderna drama/skådespelar-elit. Det bjuds på fantastisk kemi mellan KimuTaku och Takako Matsu (som spelar Amamiya, Kuryus assistent), som återförenas efter att ha spelat mot varandra i några av 90-talets bästa dramaserier - Long Vacation och Love Generation (mer om dessa i nästa dorama-inlägg). Och minst lika bra är spelet från övriga, inklusie Hiroshi Abe (som den dryge Shibayama), Matsunobu Katsumura (Egami-san, vars känslor för Amamiya aldrig blir besvarade), Fumiyo Kohinata (Egami-sans underdånige assistent) och Nene Otsuka (Nakamura, som Shibayama har en affär med). En av de bästa serier jag sett, alla kategorier. Långfilmsversioner av dramaserier brukar sällan bli bra, men här rekommenderas även spelfilmen som kom 2007 varmt.
3. Kisarazu Cat's Eye (TBS, 2002)Visserligen lider huvudpersonen av obotlig cancer, men detta är inte alls sentimentalt utan istället en av de mest galna komedier jag sett. Här har vi återigen manus av Kudo Kankuro (IWGP), men denna gång står han även för regin. Serien följer alltså den cancersjuke Kohei (Junichi Okada) som bor i den lilla hålan Kisarazu i Chiba utanför Tokyo och som i början av serien får veta att endast har 6 månader kvar att leva. Istället för att bara känna självömkan för sig själv bestämmer han sig för att utnyttja sin sista tid till något - tillsammans med fyra kompisar från skoltidens basebollklubb bestämmer han sig för att starta en liga med namnet "Kisarazu Cat's Eye" (efter mangaserien "Cat's Eye" om tre rånarsystrar), för att ägna sig åt att stjäla från kriminella. Serien följer kompisgängets försök att skapa lite spänning i en vanlig tråkig småstad och de olika komplikationer och galna situationer de hamnar i.
Den för Kankuro typiska intelligenta och utflippade storyn känns, liksom flera av birollsinnehavarna, igen från IWGP, men här är stämningen betydligt lättsammare och ännu galnare. Kanske tack vare att Kankuro även regisserar verkar det som om detta är den serie där han får mest utlopp för sina kreativa idéer. De Tarantino-lika hoppen i tidslinjen inom varje avsnitt är mycket väl utförda och bidrar till att serien knappt har en enda död stund. Jag behöver se om båda serierna för att få en bättre uppfattning, men undrar om inte Kisarazu Cat's Eye faktiskt slår IWGP på fingrarna. De två långfilmerna som kom efter serien rekommenderas dock bara för de med mycket stark Cat's Eye-abstinens.
4. Great Teacher Onizuka (GTO) (Fuji TV, 1998)Denna populära mangabaserade serie som med sina genomsnittliga tittasiffror på nästan 30% då det begav sig i Japan innebär mycket nostalgi för mig. GTO var den första japanska dramaserien jag såg (hösten 2002 gissar jag - tack förresten, Johan!) - och vilken inkörsport det var! Det skulle dröja länge innan jag såg en serie som nådde den här nivån.
Takashi Sorimachi gör sin livs roll som den tidigare MC-gängledaren Eiji Onizuka som får jobb som gymnasielärare för en klass med omotiverade och bråkiga elever. Till en början möter han motstånd från både rektor, lärare och elever, men dessa vinner han över en efter en med sin passion för lärarjobbet och otypiska undervisningsteknik. Detta är den ultimata stilbildande skolkomedin och Sorimachi uppvisar en karisma som knappt någon annan skådespelare gjort i en dorama. Man skulle verkligen vilja vara en av hans elever! Övriga skådespelare som bör nämnas är Nanako Matsushima (Sorimachis fru i verkliga livet) som också gör sin mest typiska roll som den till Onizuka kyligt inställda (åtminstone till en början) lärarkollegan Fuyutski-sensei, veteranen Akira Nakao som skolchef och Onizukas store nemesis, Aimi Nakamura som bitchiga och elaka men ack så söta Miyabi-chan (hade velat se henne i fler serier men hon inriktade sig senare på modellyrket), samt Yosuke Kubozuka, senare "King" i IWGP. Kan också noteras att Oguri Shun, som väl sedemera blivit en av Japans största stjärnor, här gör sin dorama-debut som 15-åring. Tror det är dags för mig att se om denna klassiker! Observera också att filmversionen bör undvikas till varje pris.
Den medryckande öppningslåten "Poison" sjungs av Mr GTO himself:
5. Manhattan Love Story (TBS, 2003)Denna skiljer sig från Kankuros tidigare serier i o m att varje avsnitt följer mer av en mall som repeteras varje vecka i nya varianter. Man får följa hur kärleksrelationer skiftar fram och tillbaka mellan seriens åtta huvudpersoner (betecknade med bokstäverna A till H i caféägarens egna diagram över gästernas komplexa relationer), med lite mer fokus på en specifik relation i varje avsnitt, allt medan Manhattans "Master" blir allt mer irriterad över att hans kaffe inte dricks upp, speciellt gäller detta en av gästerna som han blir allt mer fixerad vid.
Detta är en serie som för mig (eftersom jag såg den några år senare) kanske inte var lika omvälvande som när jag såg IWGP första gången, men som är minst lika stark som sina föregångare. Skådespel och dialog är kanske det bästa jag sett i en Kankuro-komedi. Matsuoka Matsuhiro (medlem i idolgruppen Tokio precis som Nagase från IWGP) har jag inte sett i så många serier men överraskade mig positivt som caféägaren. Till skillnad från Nagase är det spel med mycket små gester och få ord. Istället får man höra hans ofta ganska uttrycksfulla tankar och åsikter samtidigt som han på utsidan (och ur övriga personers synvinkel) verkar helt nollställd - något som ger upphov till många komiska sekvenser.
Övriga skådespelare (varav flera har dykt upp i andra Kankuro-serier) är minst lika bra - taxichauffören Nobuko Akabane spelas väldigt charmigt av Kyoko "Kyon Kyon" Koizumi som är evigt kawaii. Denna serie var min första introduktion till denna fd idol som numera är framgångsrik skådespelerska och en personlig favorit som alltid är bra. Nobukos pojkvän, den fjollige men självsäkre dansinstruktören Bessho (härligt spelad av Mitsuhiro Oikawa), står för en del underbart komiska dansuppvisningar. Han jobbar som koreograf för en relationssåpa som skrivs av manusförfattarinnan Maki Chikura (Aiko Morishita - tror hon är med i alla Kankuro's serier, bl a som Makotos mamma i IWGP och mogen exotisk danserska i Kisarazu Cat's Eye) och där Eiichiro Funakoshi (spelad av sig själv) har huvudrollen. Dessutom har vi röstskådespelaren Satoshi Doigaki (Suzuki Matsuo), TV-presentatören/bimbon Shiori Emoto (Wakana Sakai) och Manhattan's servitör (och Master's språkrör) Gamo (Takashi Tsukamoto).
Manhattan Love Story är kanske inte Kankuro's kändaste verk, men rekommenderas verkligen till den som gillar IWGP eller Kisarazu Cat's Eye.
6. Trick (TV Asahi, 2000-2003)Klassisk dramaserie som gick i tre säsonger och därtill gett upphov till ett flertal TV-specialer och långfilmer. De två huvudpersonerna är den evigt panka gatumagikern Naoko Yamada (Yukie Nakama) och fysikprofessorn Jiro Ueda (Hiroshi Abe) som tillsammans löser mysterier och avslöjar bluffmakare och sektledare som utger sig från att ha psykiska och övernaturliga krafter. Som hjälp (nåja) har de polisdetektiven Kenzo Yabe (Katsuhisa Namase).
Det är väldigt intressant och underhållande att se hur de olika fenomen och trick som Yamada och Ueda stöter på får sina naturliga förklaringar. På vägen möts man av en massa referenser till klassiska japanska mysterieböcker och -filmer (som Kindaichi-serien) och fyndiga ordlekar. Bortsett från en bra och otypisk dramastory är det hela dessutom berättat med mycket humor och det bjuds på komiskt spel i toppklass mellan Abe som pompös, intelligent men av magitrick lättlurad fysiker (som blivit karatemästare genom en brevkurs) och Nakama som självutnämnd "supermagiker" som knappt kan läsa kanji trots att hennes mor är kalligrafi-lärare. Störst comic relief står dock Namase för som den självgode och perukbärande ("det är mitt riktiga hår!") polisen Yabe.
I den första säsongen hade serien inte riktigt hittat hem då en del avsnitt är en aning händelsefattiga (den första storyn hade inte behövts dras ut till tre avsnitt), men är trots detta klart sevärd. Avsnitten från senare säsonger är betydligt bättre upplagda, med säsong 2 som den klart bästa och jämnaste i mitt tycke. Mycket beroendeframkallande serie som definitivt var värd tre säsonger.
7. Keibuho Yabe Kenzou (TV Asahi, 2010)Spin-off från Trick med polisdetektiv Yabe Kenzou (Katsuhisa Namase) som huvudperson. I Trick blir det relativt små doser av honom men här får Namase fritt spelrum som den late och inkompetente polisen som fjäskar för överheten och sparkar nedåt men som på något märkligt sätt ändå löser fallen i slutändan. Var lite skeptisk till om de verkligen skulle kunna bygga en hel serie runt denna karaktär, men det lyckas väldigt bra, främst pga Namase som gör en av de allra bästa komiska roller någonsin (hans ansiktsuttryck är obetalbara!) i en japansk drama. Avsnittet där han jobbar undercover och ska föreställa en ökänd yakuza är en riktig höjdpunkt! Dessutom är resten av skådespelarna väldigt bra och serien välskriven och välregisserad. Synd att det bara gjordes sex avsnitt.
8. Tiger And Dragon (TBS, 2005)Jag vet, det blir mycket Kankuro-serier på den här listan, men vad ska man göra - karln är ett komiskt geni. 2005 års "Tiger And Dragon" är ännu ett bevis för detta. Denna serie handlar om rakugo, en flera hundra år gammal form av japansk komedi där en ensam rakugo-ka sittande berättar en komisk historia med i stort sett bara sin röst (olika röster för de olika karaktärerna i historien) och sina gester som hjälpmedel. Tigern i seriens titel är yakuza-medlemmen Toraji, som ska samla in en skuld från rakugo-artisten Shoukichi Yanaka, men då denne inte kan betala i pengar får han istället betala skulden genom att lära Toraji rakugo. Draken i titeln är Ryuji, Shoukichis son, som är en enastående rakugo-talang, men som har lämnat familjen och rakugon bakom sig för att driva en klädbutik med egendesignade (och närmast osäljbara) kläder.
Varje avsnitt rör sig kring en ny traditionell rakugo-historia som Shoukichi lär ut till Toraji, och denna berättelse kopplas till och flätas skickligt in i de verkliga händelser som Toraji och andra karaktärer i serien är med om. Många komiska scener uppkommer ur det ovanliga mötet mellan yakuzans och rakugons vitt skilda världar. I seriens skådespelargalleri möts vi av många kända ansikten från tidiga Kankuro-dramor. Tomoya Nagase (IWGP) och Junichi Okada (Kisarazu Cat's Eye) är Toraji respektive Ryuji. Ryuji's far spelas av Toshiyuki Nishida, legendarisk komedi-skådespelarer mest känd från sin huvudroll i "Tsuribaka Nisshi"-serien som består av över 20 filmer. Vi ser även bl a Sadao Abe (IWGP, Kisarazu Cat's Eye) som Donta, Ryujis bror som också är rakugo-artist men tvingas delta i fåniga gameshows på TV för att försörja sin familj, Takashi Tsukamoto (Kisarazu Cat's Eye, Manhattan Love Story) som son till Toraji's yakuzaledare, samt Misaki Itoh som Megumi, Torajis flickvän och även föremål från Ryujis liksom i stort sett alla manliga karaktärers romantiska intressen.
Kort och gott, ännu en hysteriskt rolig Kankuro-komedi med högklassigt komiskt skådespel. Inte jämförbart kanske, men Kankuros serier är nog det närmaste man kommer japanska motsvarigheter till Seinfeld eller Curb Your Enthusiasm när det gäller humor och snyggt ihopknutna storys.
9. Meitantei no okite (TV Asahi, 2009)Metakomedi som liksom Trick är full av referenser till japanska detektiv- och mysteriefilmer/böcker, så det hjälper att antingen ha bra koll på denna sida av japansk kultur eller se serien med en japansk vän. Varje avsnitt är uppbyggt som en parodi av olika klichéer från japanska mysterieberättelser, och seriens karaktärer är fullt medvetna om att de själva är karaktärer i en sådan berättelse.
Flickidolen Shota Matsuda (Liar Game, Hana yori Dango) spelar huvudrollen som superdetektiven Daigoro Tenkaichi (bygger på den klassiska Kindaichi-karaktären), vars slutplädering i varje avsnitt, där han samlar alla misstänkta och till allas överraskning avslöjar mördaren, absolut inte får förekommas av att någon annan polis listar ut den skyldige i förväg.
Alltid rolige Yuichi Kimura spelar polisdetektiv Banzo Okawara som trots att han är ansvarig för de olika utredningarna får spela andrafiol till Tenkaichi. Detta är dock något han är på noterna med då både han och Tenkaichi vet om de spelregler som gäller i japanska detektivhistorier. Yu Kashii (känd från bl a filmen "Linda Linda Linda") spelar rookiepolisen Mana Fujii som till skillnad från övriga inblandade inte känner till de underförstådda och ofta ologiska regler som alltid bör följas. Detta ger upphov till många roliga scener och då och då samlas de tre huvudkaraktärerna i något som verkar vara ett litet rum utanför seriens universum för att förklara för Fujii, som hela tiden agerar rationellt, de regler som gäller.
Seriens temalåt, "Fighting Pose no Uta" av Baba Toshihide:
10. Stand up! (TBS, 2003)Feelgood-komedi om fyra gymnasiekillar som kommer på att de tillhör det fåtal i skolan som fortfarande är oskulder, och som, efter att ha förlöjligats av en grupp av skolans tjejer, bestämmer sig för att bilda en klubb där alla måste bibehålla sin "purity". Samtidigt vill samtliga inget mer än att göra "det"... Vänta lite, detta låter ju som pubertal skräp typ "American Pie", men detta är inte alls den typ av serie. Här har vi en växa-upp-berättelse som handlar om en grupp japanska tonåringars liv på gränsen till det stundande vuxenlivet, och skildrar inte bara sex (eller avsaknaden av det), utan vänskap, kärlek, familj och livets komplikationer, allt kryddat med en stor skopa humor och galna situationer.
De centrala rollerna spelas av idel flickidoler - Kazunari Ninomiya från pojkbandet ARASHI, spelar huvudrollen som den osäkre men lojale Shohei som förälskat sig i sin lärarinna (Mochizuki-sensei, spelad av snygga Yumiko Shako), Tomohisa Yamashita (NEWS) spelar tåg-nörden Ken-Ken, Shun Oguri (Summer Snow, Gokusen, Hana yori Dango) är den tyste och sportige Kozi som är speciellt blyg inför det motsatta könet, och Hiroki Narimiya (Gokusen, Nana) spelar den musikaliske tros-fixerade Hayato. Dessutom har vi Anne Suzuki (Hana & Alice, Aoi Tori) som spelar Chie, en tjej som återvänder till stan efter 11 år, och som de fyra vännerna alla var småkära i som barn, men som nu har en växt upp till en nörd med tjocka glasögon. Vi får följa de fem vännerna och deras strävan att skapa den där perfekta, sista riktigt fria sommaren innan de tvingas ut i den riktiga verkligheten.
Se där, detta inlägg tog oerhört lång tid att skriva, men där har vi äntligen tio komedi-favoriter. Nästa inlägg i ämnet kommer att fokusera på drama-genren.
