De flesta är skivor jag levt med en längre tid och kristalliserats fram som favoriter allt eftersom (även om många naturligtvis blivit favoriter redan efter första lyssningen). Det finns nog en hel del album som borde ha varit med rent kvalitativt men som jag helt enkelt inte kunnat lyssna på tillräckligt mycket för att vara säker på att de verkligen, långsiktigt sett, är värda en plats på listan.
Det blev allt mer svårt att väga skivor mot varandra ju längre ner på listan jag kom. Till slut valde jag att sätta gränsen vid 70 album. Jag valde dessutom att bara inkludera regelrätta studioalbum - inga samlingsalbum såklart och ej heller några livealbum. Bortsett från 1-2 undantag är det fullängdsalbum som gäller. Måhända lite godtyckligt har jag valt att ta med minialbum om de haft en speltid på ca 30 minuter och uppåt. Jag menar, många av fullängdarna på 70-talet var ju inte så mycket längre än en halvtimma. Mer om 70-tal blir det f ö när jag presenterar nästa mastodontprojekt - 70- och 80-talets bästa plattor.
Nåväl, nog med introduktion - här kommer plats 70-61:
70. Katatonia - Discouraged Ones (1998)
Discouraged Ones m
arkerade början av en ny era för Katatonia. Här lämnade de en gång för alla sitt ursprung inom doom och extremmetall och öppnade vyer för nya icke-metalliska influenser. Sångaren/trummisen Jonas Renkse har här bytt sina tidigare plågade skrik till en ren sångstil och låter som en letargisk version av Robert Smith från The Cure. Texterna är lika mörka som tidigare, men har blivit mer personliga och utlämnande. Musiken kan beskrivas som en blandning mellan The Cure, modernare indierock (tyvärr är jag för oinsatt i stilen för att sätta fingret på specifika band) och goth metal. Flera av låtarna bygger på lugna verser och oväntat effektiva refränger ackompanjerade av medryckande indie/goth-riff, en mall som kommer som bäst till sin rätt i starka "I Break", "Deadhouse" och "Saw You Drown". Det tunga riffet i alldeles för korta "Gone" är det närmaste de kommer doom metal. Tyvärr håller inte övriga låtar samma höga nivå.69. Sigh - Scorn Defeat (1993)
Är ingen stor black metal-fan
tast, men japanska Sigh är ju inte det mest typiska svartmetallbandet heller. De har gått och blivit mer och mer avantgarde för varje släpp, men själv föredrar jag deras tidiga, något mer sansade, period. Scorn Defeat bjuder på till stor del långsam, doomig black metal med många skumma inslag och symfoniska partier. Bäst är öppnande "A Victory of Dakini" som börjar med tung dödsmetall för att övergå i doom och svartmetall, slänger sedan in ett skitigt rock'n'roll-solo, ett skumt mässande parti för att slutligen återgå till ursprungsriffet, samt "Gundali" med sitt vackra pianoklink på slutet. Vi kommer att återkomma till Sigh längre fram...68. Faith and the Muse - Annwyn, Beneath The Waves (1996)
G
oth är något jag gärna avnjuter när jag kan. Däremot kommer det inte dyka upp så mycket renodlad goth på den här listan (dock en del som skulle kunna kallas goth metal). Ofta hittar jag enstaka gothlåtar som är helt fantastiska men så köper man skivan och inser att bortsett från denna låt så är resten fillers. Amerikanska duon Faith & the Muse brukar även de blanda högt och lågt men här lyckas de i alla fall skrapa ihop tillräckligt många bra låtar för att kvala in på min topplista. Det bjuds på typisk goth, som på titelspåret med William Faith's karakteristiska gitarrspel, men också många låtar inspirerade av keltisk folkmusik, som ju är lite av bandets signum. Bäst är dock de lite lugnare och atmosfäriska låtarna som "Fade and Remain" och "The Sea Angler", där Monica Richards sång kommer mest till sin rätt.67. Megadeth - Countdown To Extinction (1992)
Medan Metallicas svarta bar
a var en inkörsport till deras bättre album från 80-talet så är Countdown to Extinction både min första och största favorit med lillebror Megadeth. Visst är det Rust in Peace som anses mest kreddig men enligt mig var det med denna skiva som Dave Mustaine slutade att bara stapla riff utan faktiskt skrev en massa hits. Iofs brukar hitmakeri inte vara något plus i kanten vad gäller musik för mig men det är svårt att värja sig mot alla fantastiska thrash/poprökare som titelspåret, "Skin o' my Teeth" och favoriten "This was my Life". Sedär, det var den första och sista thrash-skivan på den här listan...66. Shadow Gallery - Tyranny (1998)
Här har vi en ambitiös konce
ptskiva som förmodligen hade hamnat högre upp om jag någon gång hade suttit mig ner och verkligen lyssnat aktivt medan jag fördjupat mig i texthäftet. Tyvärr har den mest fått fungera som bakgrundsmusik vilket passar den ganska illa. Detta har gjort att den hamnat längre ner på listan än några andra av bandets alster. Men trots detta har jag inte kunnat undgå att plattan, samtidigt som den bjuder på allt som progfans älskar vad gäller teknik och virtuositet, är full av bandets typiska känsla för vackra melodier och gåshuds-framkallande refränger. Andra progressiva metalband (läs: Dream Theater post-Awake) hade nog kunnat lära sig en hel del av dessa kristna jänkare.65. Iced Earth - Something Wicked This Way Comes (1998)
Jag upptäckte Iced Ea
rth via Days of Purgatory, en fantastisk samling av nyinspelat och ommixat gammalt material, men tyvärr är det som icke regelrätt studioalbum diskvalificerat från denna lista. Istället är det Something Wicked... som blir bandets enda representant här. Bandets sista riktigt bra platta innehåller Iced Earth-typisk musik i gränslandet mellan thrash och traditionell Priest/Maiden-metal. Jon Schaffer bjuder på galopperande gitarrer och Matt Barlow visar varför han var en av 90-talets bästa nya sångare. Där tidigare skivor kombinerade melodi och hårdhet i samma låt tycks det här som om de under första halvan bestämt sig för att köra varannan renodlat melodisk, varannan renodlat aggresiv låt. Själv föredrar jag deras melodiska sida som visas i låtar som "Melancholy (Holy Martyr)" och anthemiska "Blessed are You". Kronan på verket är självklart den mäktiga "Something Wicked"-trilogin som avslutar plattan.64. Dio - Lock Up The Wolves (1990)
Tre år har gått seda
n förra plattan Dream Evil och Ronnie James Dio har bytt ut hela bandet. Inte gör det något, den här skivan behöver definitivt inte skämmas i en jämförelse med bandets två föregående album, även om det självklart inte är en ny Holy Diver eller Last in Line. Den nye, unge gitarristen Rowan Robertson står här för en beundransvärd insats. Dock verkar det som om Dio's röst har tagit stryk efter många år av turnerande - den där klara höga stämman som han tidigare skämt bort oss med har här blivit lite hesare och lägre i ton, även om hans röst fortfarande hade kraft nog att blåsa bort i stort sett vilken annan sångare som helst. Musikaliskt bjuds det på mer midtempo och klart tyngre tongångar än tidigare (inte minst på titelspåret och mörka "Evil on Queen Street"), och inte mig emot. "Hey Angel", halvballaden "Between two Hearts" och "My Eyes" vars text innehåller referenser till gamla låt- och albumtitlar, tillhör också guldkornen på en av Dio's jämnaste plattor, men det saknas ändå en riktigt kanonlåt i stil med exempelvis de föregående skivornas "Rock'n'roll Children" eller "Night People".63. Therion - Vovin (1998)
Det var egentligen omöjligt för svenska operametalpionjärerna Therion att inte göra en besviken när de följde upp mästerverket Theli. Kanske är det till viss del därför som jag alltid rankat Vovin lägre än flera av bandets senare verk. För skivan öppnar onekligen starkt med tre låtar som blivit standards i bandets live-repertoire. Av dessa håller jag "Birth of Venus Illegitima", som bygger på pampig körsång över midtemporiff i stil med nästkommande skivan Deggial, och den snabbare "Wine of Aluqah" som skivans bästa låtar tillsammans med den powermetalliska "The Wild Hunt" som har gästsång av Primal Fear-sångaren Ralf Scheepers. Men skivan förlorar mycket kraft mot slutet med den finstämda men sömniga "Eye of Shiva" och halvtrista "Black Sun" och "Raven of Dispersion".62. Evergrey - The Dark Discovery (1998)
Under några år i mitten av 9
0-talet satt jag som klistrad vid radion några timmar varje vecka och lyssnade på hårdrocksprogrammet "Gordian Knot" på Göteborgs studentradio. Många var de band som jag upptäckte där - Tad Morose, Dark Tranquillity och Shadow Gallery för att nämna några som har dykt upp eller kommer dyka upp på denna lista. Ett band som jag mer än något annat kopplar samman med Gordian Knot är den göteborgska orkestern Evergrey. De var något av återkommande gäster i programmet och många av låtarna som skulle hamna på debuten The Dark Discovery hörde jag där flera år innan bandet äntligen fick skivkontrakt. Jag mins att jag var "blown-away" av låtar som "Blackened Dawn" och "December 26th", som inte lät som något jag hört förut. I en period där det mest var rap metal, death/black och klämkäck power metal som styrde i hårdrocksvärlden bjöd Evergrey på traditionell metal influerad av band som Black Sabbath, Savatage och Queensryche, fast med en egen stil och ett betydligt modernare, tyngre (nästan gothigt) och fetare sound än alla andra traditionella band jag lyssnade till på den här tiden. Och sångaren Tom S Englund hade onekligen en egenartad och känslosam stämma. Så förväntningarna var stora när debuten äntligen såg dagens ljus. Skivan öppnar starkt med sex helgjutna spår, inklusive de två ovan nämnda låtarna. Sen följer dock ett antal svagare, bl a den mindre lyckade halvballaden "For Every Tear That falls". Men i andra halvan av skivan finns också den atmosfäriska "When the River Calls", kanske plattans bästa låt. Överlag en mycket stark debut som lovade gott inför framtiden. Tyvärr följde bara en skiva till som föll mig i smaken - Solitude, Dominance, Tragedy, sedan gick bandet i en mer polerad progressiv/teknisk riktning som jag inte kunde ta till mig. Evergrey fick senare ett rejält genombrott inte minst i USA, men för mig är det debuten som är bandets absoluta höjdpunkt.61. Anathema - Serenades (1993)
Ursprungligen ett av det ti
diga 90-talets tre stora brittiska doom/death-band tillsammans med My Dying Bride och Paradise Lost, men Anathema vek tidigt av från den inslagna stilen. Den enda rena doom/death-skiva de släppte var egentligen den här - debuten Serenades, som är en något ojämn affär. Stundtals framförs atmosfärisk och emotionell doom av yppersta klass - som i öppningsspåret "Lovelorn Rhapsody" med sina förlösande gråtande gitarrharmonier och den depressiva "Under a Veil (of Black Lace)" där sångaren Darren White backas upp av gitarristen Vincent Cavanagh i en klagande doom-duett. Det korta och finstämda interludiet "J'ai Fait Une Promesse" med akustisk gitarr och kvinnlig sång av Ruth (efternamn okänt) är också uppskattat. Till stora delar blir dock skivan lite för entonig, som i "Sweet Tears", där doompartierna ger plats för oinspirerad och seg dödsmetall kryddad med Darren brölandes som ett fyllo. Även om den här skivan har ett stort nostalgiskt värde för mig så får jag ändå erkänna att de skulle släppa bättre album längre fram i karriären.
No comments:
Post a Comment