Efter totalt över 1 1/2 år i Japan, fördelat på två omgångar, kom då min första japanska pop-konsert (har tidigare bara sett spelningar med västerländska metalband) - The Brilliant Green på Nihon University College of Humanities and Sciences skolfestival 桜麗祭 ("Ourei Matsuri").
Efter att ha smitit från lab mitt på fredagseftermiddagen och efter två tågbyten tagit mig en bit utanför centrala Tokyo gick jag av vid Sakurajousui-stationen, där en ganska skön småstadsstämning rådde (för att vara Tokyo alltså). Jag såg mest högstadieungdomar på väg hem från skolan och som flockades runt den enda convenience store som fanns där. Några minuters promenad och jag var framme vid Nihon University's kampus och den festival som var i full gång där. Vet inte så mycket om japanska universitetsfestivaler, men det verkar bestå till stor del av att universitetets olika klubbar och föreningar visar upp sig, spelningar av studentband och filmvisningar. Av det lilla jag kunde uppfatta så verkade det vara en trevlig tillställning.
(Nihon University's kampus)
Dagens höjdpunkt var dock The Brilliant Greens spelning i skolans stora aula. Under sin korta höstturné fanns det flera liknande universitetsfestivalspelningar på schemat för bandet. Vet inte om det betyder att de inte är så populära längre (de återförenades nyligen efter fem år), eller att deras fanbas till stor del består av universitetsstudenter.
Jag hade inte lyckatt köpa någon biljett i förväg, men det var inga problem att köpa en biljett på området, även om jag fick en plats ganska långt bak. Medan jag väntade på att spelningen skulle börja bläddrade jag i festivalprogrammet:
Tjugo över fem var det äntligen dags. Van som jag är vid hårdrockskonserter med headbanging och visande av "djävulshornen" var det först en lite märklig känsla att inte kunna ägna mig åt dessa klassiska gester. Men det var kanske inte så stor skillnad - istället för att sträcka pek- och lillfingret i vädret körde man någon sorts gest med pekfinger och tumme formad ungefär som en pistol. Vet inte om det är en specifik grej som The Brilliant Green's sångerska Tommy (Tomoko Kawase) kör med eller en universell jpop-gest, men kanske det senare. Hur som helst så var jag inte riktigt bekväm med den gesten, så det blev inget sådant från min sida - kanske nästa gång?
Jag kanske ska ta en kort beskrivning av musiken för er som inte känner till bandet. Nu är jag ingen expert på eller jättestor fan av denna musikgenre, men de är tydligt influerade av 90-talets britpop, framförallt låtarna från karriärens början (vissa riff låter stulna från valfri Oasis-låt) och man hör även en del Smashing Pumpkins. Så varför gillar jag då detta? Jo, de utmärker sig genom den där typiska japanska känslan för minnesvärda melodier och framförallt Tommys sång.
Det absolut starkaste intrycket var nog hur bra Tommy lät live. Hade sett diverse youtubeklipp (visserligen mest med hennes sidoprojekt Tommy February) där hennes röst inte var i närheten av det hon gör på skiva. Men här sjöng hon ruskigt starkt, minst lika bra som i studion - en klart positiv överraskning. Nästa positiva sak var att jag trots att jag faktiskt bara hört debutplattan och diverse singlar kände igen i stort sett varenda låt. Verkar vara en setlist som fokuserar på deras singelhits. De var dessutom vänliga nog att framföra alla mina favoritlåtar - klassikern Tsumetai Hana, den vackra Forever to Me (båda avklarade mycket tidigt), bandets allra första singeln Bye Bye Mr Mug samt senaste singeln Stand by Me. Även övriga låtar övertygade. Ljudet var för övrigt mycket bra. Brukar vara van från metalspelningar att alltid använda öronproppar, men det var inte nödvändigt här.
Det enda negativa var trots allt min position långt bak i arenan. Det var bara sittplatser (även om alla naturligtvis stod upp), så det fanns ingen möjlighet att avancera i arenan. Jag såg visserligen hela scenen alldeles utmärkt, men det var ledsamt att jag inte kunde se Tommys ansikte särskilt tydligt (några storbildsskärmar var det naturligtvis inte att vänta på en universitetsfestival) eller få ögonkontakt - bortsett från hennes karaktäristiska röst så kunde det nästan ha varit vilken japanska som helst som stod där borta på scen. Denna distans gjorde naturligtvis också att jag inte riktigt kunde komma in i stämningen på samma sätt som om jag hade haft plats längre fram. Chansen är inte så stor, men jag hoppas jag får tillfälle att se bandet (eller något av Tommys andra projekt) igen innan jag lämnar landet. Då måste jag få tag på en bättre plats. Förhoppningsvis genomför de en riktig klubbturné också inom snar framtid...
(biljett och festivalprogram)
Vad mer att tillägga? Självklart var de övriga två i trion (det fanns även ett backing band bestående av keyboard, trummor och bas) - Ryo (gitarr och nyfriserad "afro") och Shunsaku (gitarr och bandets huvudsakliga låtskrivare, dessutom gift med sångerskan Tommy sedan några år tillbaka) också stabila i sitt framförande.
Har aldrig varit med om så mycket mellansnack (mest från Tommys sida) på en spelning förut - det var roligt men blev ibland nästan lite för mycket. De kanske inte har repat in tillräckligt med låtar? Vi fick bl a veta att när gitarrister skriver låtar och slänger in ett "la la la" eller dylikt som sångmelodi innan texten är skriven så finns det vissa varianter som det är helt omöjligt för sångerskan/textförfattaren att komma på textlinjer till (tror det var exemplevis "ta ra ra"?), hur det var när bandet var på sin audition och fick tipset att sjunga på sitt modersmål (första versionen av Bye Bye Mr Mug var helt på engelska), uzw. Verkade som om bandet trivdes och var på ett mycket gott humör. Roligt också för mig att jag förstod nästan allt de sa.
Efter ett tvålåtars-encore med Angel Song som absolut sista låt var det bara att säga farväl till bandet och Nihon Daigaku och ta sig tillbaka till lab i novemberkvällen, som kanske var den första riktigt kyliga i höst. Det hade varit en mycket bra spelning som fick mig att önska att jag kunde ta mig ut på vardagseftermiddagarna oftare och göra olika saker. Men jag är ju i Tokyo för att jobba, inte roa mig...
När vi nu ändå befann oss på 53:e våningen och hade biljetter som inkluderade både museum och "Tokyo City View" så gick jag naturligtvis till utsiktsdelen också och tog lite foton över Tokyo (nu har jag dragit med mig min stackars höjdrädda flickvän både upp i Tokyo Metropolitan Office's höghus och Mori Tower - Tokyo Tower härnäst?). 
(vy österut mot Marunouchi och centrala Tokyo i fjärran)
(utsikt rakt ned mot julbelysningen i Roppongi Hills)
