90-talets bästa plattor: plats 20-11

20. Anthema - Alternative 4 (1998)

Alternative 4 har kanske inte de riktigt höga topparna som efterföljande Judgement, men det är å andra sidan en betydligt jämnare skiva som har en skön, bitterljuv stämning rakt igenom. Med detta sagt så saknar skivan definitivt inte låtar som står ut. Speciellt värda att nämnas är den mycket medryckande "Fragile dreams" som är begåvad med en fantastisk refräng och gitarrmelodi, finstämda "Inner silence" samt tunga och emotionella "Lost control" med sitt vackra fiolsolo. Trots att det är lika deppigt och mörkt som alltid så innebar Alternative 4 ett lättare, mer avskalat och direkt anslag än tidigare skivor (inte minst den bombastiska Eternity), där sång, akustiska gitarrer och piano dominerar.

19. Bruce Dickinson - Accident of birth (1997)

Vem hade trott detta - att den forne Maiden-frontmannen efter ojämna Balls to Picasso och indieexperimentet Skunkworks skulle återvända till renodlad melodisk metal på detta övertygande vis? Detta är så som Maiden borde låtit 1997 (och än idag) - med rötterna stadigt förankrade i sitt eget förflutna men med en kristallklar modern produktion och sinnet öppet för nya influenser. Och Bruce sjunger gudomligt bra på dessa låtar som är perfekta för hans numera något lägre register. Upptemporökare i gammal god stil som "Starchildren", titelspåret och "Darkside of aquarius", möter mörka och episka "Taking the queen" (vilken låt!) och finstämda låtar som vackra och storslagna "Man of sorrows" och tunga halvballaden "Omega". Just de många välgjorda vackra styckena gör att den här skivan står ut som Dickinsons mest varierade och bästa soloalbum. Som grädde på moset gästar Adrian Smith på ett antal låtar, men producenten Roy Z's gitarrspel och -solon är minst lika starka. Denna skiva (liksom Bruces två efterföljande soloplattor) är klart bättre än det Maiden har släppt de senaste 20 åren, inklusive desom släppts efter återföreningen med Bruce och Adrian.

18. Dark Tranquillity - The Gallery (1995)

Även om den folkmusikinfluerade debuten hade sina stunder så var produktionen inte den bästa och ofta var det en aning för många riff och idéer per låt. På The Gallery hade Dark Tranquillity förfinat sitt låtskrivande och framförande utan att förlora debutens charm. Om jag skulle rekommendera en skiva som sammanfattar det som var bra med 90-talets melodiska Gbg-dödsmetall så skulle det vara denna. Glöm The Jester Race och Slaughter Of The Soul! Aldrig har väl aggressivt riffande och rena melodier kombinerats på ett så slagkraftigt vis som här. Från kompromisslösa öppnaren "Punish my heaven" (snacka om hit!) till skivans sista toner är tempot högt och de gåshudsframkallande tvillinggitarr-harmonierna står som spön i backen! Bandet har på senare skivor låtit keyboards stå för melodierna medan gitarrerna mest chuggar på i bakgrunden, men jag föredrar helt klart när bandet som här låter gitarrerna stå för melodierna. Som grädde på moset har de i Mikael Stanne en av de mest artikulerade och versatila frontmännen inom extremmetall. Skivans enda svaga punkt är möjligen att det kan bli något enformigt i längden då tempot är ganska likartat rakt igenom, även om det bryts av ibland av midtempolåtar som titelspåret (som bjuder på kvinnlig gästsång) och episka "Lethe".

17. In The Woods... - Omnio (1997)

Efter debuten HEart of the Ages, som bjöd på episk och egenartad black metal var Omnio en helt annan skapelse. Bandets progressiva influenser får här betydligt mer spelrum, och blandas med post-black metal, doom/goth med vackra symfoniska stråkarrangemang. Sången är ren (både manlig och kvinnlig) bortsett från ett parti i mitten av den 26 minuter långa, storslagna titellåten med närmast euforiska skrik som påminner om dem på debuten. Detta är en helgjuten skiva som med filosofiska texter och storslagen musik tar en på en resa till en mystisk värld. Ska man trots den jämna kvalitén ändå bara välja en låt så får det bli "299 976 km/s" som öppnar lugnt med vacker cello och fiol för att sedan släppa in övriga instrument och duetterande manlig och kvinnlig operatisk sång i en storslagen episk blandning. En blackmetall-minnande gitarrväg introduceras. Sedan kommer ett lugnt, otroligt vackert stråkkvartettparti som blandas med halvakustisk gitarr för att sedan lämna plats till hårda gitarrer som bygger upp till det avslutande crescendot. Metal kan inte bli mycket pretentiösare och vackrare än så här!

16. Sigh - Infidel Art (1995)

Venom-dyrkande galenpannorna i Sigh är bjuder på ännu en eklektisk samling musik som kab beskrivas som doomig black metal med gravt symfonisk slagsida. "Izuna" öppnar med kompromisslöst och relativt straightforward old school black metal som går över i en mässande sång och på slutet möts brutalt riffande och närmast käckt och trallvänligt symfoniskt synthspel. "The zombie terror" börjar också brutalt, med Mirais alltid lika galna sång, sen blir det lite doom och mitt i låten övergår det till teatraliskt pianoklink och syntflöjt... Nej, det kanske inte är någon idé att beskriva alla skiftningar i varje låt - det blir en lång historia då. Man kan väl säga ganska säkert att inget annat band låter som Sigh. Medan senare skivor har blivit tom för utflippat och atonalt för mig så tycker jag att japanerna når sin absoluta höjdpunkt här. Många skumma partier, men det är fullt av smittande melodier som gör Infidel Art mer lättlyssnad än senare verk. Dessutom är detta bandets klart mest doominspirerade skiva - "Desolation" är en ödesmättad, tung skapelse, medan huvudtemat i "The last elegy" är ett episkt möte mellan orkestermusik och doom. Efter relativt korta "Suicidogenic" som höjer tempot lite igen avslutas skivan av "Beyond centuries" med mer morbid doom/black ackompanjerat av dystert pianospel och mäktig kyrkorgel. Summa sumarum är Infidel Art en genialisk blandning av fint och fult, ett soundtrack som hos mig målar upp visioner av en hemsökt japansk gravplats eller ett dimhöljt slagfält fullt av döda samurajer och deras gastar.


15. Amorphis - Tales From The Thousand Lakes (1994)

Amorphis debuterade som ett halvdant Stockholmdöds-band (fast de var finnar) med tillhörande Sunlight-produktion, men redan på andra plattan blev det jackpot med stilbildande ”Tales From The Thousand Lakes” som textmässigt bygger på det finska nationaleposet ”Kalevala” (liksom de flesta av bandets skivor). Det mystiska och stämningsuppbyggande introt ”Thousand lakes” inleder, och sen blir det tung, doomig och otroligt catchy dödsmetall med underbara vemodiga folk-melodier, progressiva influenser och smakfulla keyboardslingor för hela slanten. Sången består till störst del av sångaren/gitarristen Tomi Koivusaaris djupa men välartikulerade growls, men stundtals återfinns även ren sång av gästvokalisten Ville Tuomi. Varje låt bjuder på åtminstone ett antal minnesvärda riff. Det är svårt att peka ut enstaka låtar för det här är verkligen en av de jämnaste skivorna på den här listan, men hedersomnämnande blir det för den galopperande ”Into hiding”, hitlåten ”The castaway” med sitt svängiga öppningsriff och medryckande refräng, den med ett aggressivt riff inledande ”Drowned maid”, ”In the beginning” (speciellt riffet där det sjungs ”We seldom get together är genialiskt”…), det melodiösa solot/keyboard/gitarrharmonin i ”Forgotten sunrise”, den vemodiga melodin i början av ”Magic and mayhem”… Sådär, det var mer än hälften av låtarna, och resten är lika bra! Skivan lät inte som något annat och var förmodligen väldigt viktig för den finska folkmetal-vågen med band som Turisas och Moonsorrow som kom senare. Men originalet är bäst.

14. Judas Priest - Painkiller (1990)

Att säga att Painkiller var en otrolig återgång till form för dessa brittiska veteraner efter mesiga Turbo (1986) och Ram it Down (1988) skulle vara århundradets understatement. Plattan var bandets klart aggressivaste hittills, men var samtidigt full av typiska Priest-melodier och solon. Öppnande titelspåret är en metal-klassiker som bjuder på en av Rob Halfords mest imponerande vokala insatser och dessutom ett par otroliga solon från herrar Downing och Tipton. Ännu bättre blir det med sköna taktfasta midtemporökaren ”Hell patrol” som har ett fantastiskt headbangsframkallande riff och ännu ett simpelt men otroligt effektivt solo. Och kan man annat än älska Halfords bidrag till det engelska språket (”Terrorize you, Pulverize you, Gonna cut to the bone as you groan And they'll paratamize you”)! Övriga favoriter från en skiva full av bara klassiker är den medryckande ”Leather rebel”, ”Nightcrawler” som uppvisar mer imponerande skrik från Rob och ett kusligt (nåja) prat-parti (detta var favoritlåten när jag som 12-åring först hörde skivan), samt ”Between the hammer and the anvil” (mer skön midtempo-headbanging!). Painkiller är helt klart den starkaste skiva som något klassiskt metalband släppt efter 80-talet!

13. Cathedral - Forest Of Equilibrium (1991)

Detta var den skiva som övertygade mig om storheten hos doom metal. De brittiska doomfanatikerna Cathedral med Lee Dorrian (som tidigare sjöng för något snabbare Napalm Death) i spetsen tog det som genren tidigare bjudit på i form av Trouble, Saint Vitus och Black Sabbath och gjorde allting tyngre, långsammare och mer extremt. Till skillnad från bandets senare mer svängiga disco-doom är det här långsam begravnings-doom av högsta klass. Lee Dorrian, vars grooviga sång väl är något av en "aquired taste" på senare skivor, sjunger här med en låg, guttural stämma någonstans mellan growl och ren sång som passar perfekt till musiken. Samtidigt som detta kan vara ett av de tyngsta doom-album som släppts så är musiken ändå förvånansvärt catchy, med en hop av minnesvärda riff från gitarristerna Gary Jennings och Adam Lehan och nyttjande av enstaka snabbare (för att vara doom alltså) partier som kontrast mot de långsamma. Efter ett kort flöjtintro ("Picture of beauty and innocence") inleds plattan med den monolitiska 10 minuter långa "Comiserating the celebration" vars långsamma tempo bryts av med ett kort solo mot slutet för att sedan återgå till slowmotion-doom igen. Påföljande "Ebony tears" inleds med ett underbart "aaaargh"-vrål som leder in till ett långsamt, mäktigt riff. En av låtens höjdpunkter är det tvåstämmiga gitarrsolot. Egenartade "Serpent Eve" med sin mässande sång och långsamma gitarrharmonier är något av min favorit på skivan, speciellt partiet där gitarrerna går upp lite i tonart vid "Fabled curses plunge...". Slutet på låten är dock lite tjatigt. Sedan följer då plattans "snabba" låt, den svängiga "Soul sacrifice" (jag föredrar denna version framför den upptempo-version som spelades in senare). "A funeral request" är en bra representant för hela skivan då den bjuder på ett flertal typiska långsamma tvilling-gitarriff, en akustisk sekvens och skivans kanske snabbaste parti (det där med de små kontrasterna som gör så stor skillnad, ja). "Equilibrium" har ett skönt melodiskt parti i mitten som följs av Dorrian's mässande. Låten avslutar med borttonande gitarrer och musik från en speldosa. Sist kommer den sorgsna "Reaching happiness touching pain" med spökligt tvärflöjtspel mot en bakgrund av ett tungt repetitivt doomriff, som pågår genom större delen av låtens nio minuter. På slutet kommer en ödesmättad kyrkorgel in och bygger upp en dyster funeral-doom-stämning som få band lyckas frammana. En perfekt avslutning på ett doom-mästerverk som detta!

12. The Gathering - Mandylion (1995)

Det första jag hörde med The Gathering var Nighttime Birds, skivan som kom efter Mandylion, men jag var trots Anneke van Giersbergens fantastiska sång inte särskilt imponerad av musiken. Men när jag gick tillbaka och lyssnade på holländarnas första skiva med Anneke så fastnade jag genast för bandets musik som inte låter som något annat. René Rutten och Jelmer Wiersmas tunga, effektiva riff och melodiska solon möter Frank Boeijens atmosfäriska och finurliga keyboardspel och ovanpå allt Annekes vackra sång som var betydligt mer kraftfull och versatil än den mer klassiskt ljudande kvinnliga sång som tidigare hörts på metalskivor från tex The 3rd & the Mortal (fast Kari från nämnda band är tillsammans med Anneke mina favoritsångerskor inom metal) och Dark Tranquillity. Man ska inte heller glömma rytmsektionen - Hans Ruttens taktfasta och tekniska trumspel (är iofs dålig på att analysera trummor) och basisten Hugo Prinsen Geerligs som bjuder på en hel del sköna basgångar i bakgrunden, om man lyssnar noga.

"Strange machines" öppnar skivan fantastiskt med det sitt tunga, drivande riff. Annekes text i kombination med Boeijens ljudeffekter (klockor och flaxande vingar av stål) gör att man nästan tror att man befinner sig i en Jules Verne-roman, flygandes i denna märkliga tidsmaskin som Anneke byggt. "Eléanor" bjuder på ett långsammare tempo och mer atmosfär, men förvänande nog dyker det också upp blastbeats på sina ställen. I "In motion #1" är det Anneke som är mest i fokus, som i den gåshudsframkallande refrängen där hon harmonierar med sig själv. Vackra, tunga "Leaves", med tillhörande känslosamt solo följer. Sedan går skivan ner i en liten svacka med den lite mer indierockande och progressiva "Fear the sea" (gitarrspelet ger försmak på bandets framtida sound) som jag har svårt för, samt det ganska intetsägande instrumentala titelspåret. Med halvinstrumentala "Sand and mercury" rycker bandet upp sig igen - låten inleds med en sekvens med omväxlande finstämda pianopartier och feta melodiska riff, sedan kommer ett ambient, psykedeliskt parti där Anneke bjuder på känslosam sång, och avslutar gör en fantastiskt vacker och mäktig gitarr/keyboardmelodi. Skivan rundas av med "In motion #2", som fortsätter temat från "In motion #1", fast den här låten har om möjligt en ännu starkare, känslosam refräng.

11. Tiamat - Clouds (1992)

Clouds var stockholmarnas övergångsplatta från bandets tidigare dödsmetall till den senare mer psykedeliska stilen. Johan Edlund sjunger här med en underbar guttural sångstil någonstans mellan ren sång och growls som påminner lite om sången på Therions Lepaca Kliffoth. Musiken är svårbeskriven, lite som en tung och till största del långsam blandning av doom, goth, death och traditionell metal, full av geniala riff och syntmattor. Av någon anledning spelar bandet live alltid bara öppnande "In a dream" (dock tyvärr utan det snabba solot) och "Sleeping beauty" från den här skivan, men vilket som helst av övriga spår är lika starka eller starkare. Skivan kan delas upp i två halvor, där tre ganska likartade, på ytan enkelt strukturerade låtar följs av en lite annorlunda låt. Första halvan består av nämnda "In a dream", titelspåret (härligt trumspel!), "Smell of incense" (midtempot bryts effektivt av enstaka utbrott av tvåtakt) och sedan den vackra doom-balladen "A caress of stars". Skivans andra halva börjar med den tunga men något tjatiga "Sleeping beauty", följs sedan av "Forever burning flames" med en atmosfärisk keyboard-dominerad vers och brutal refräng, och "The scapegoat" med en refräng där en käck orientalisk melodislinga ackomponjerar Edlunds utrop om att "I worship Lucifer!!!". Avslutar gör psykedeliska och självmordsromatiska "Undressed", som bygger på en pumpande, långsam rytm och episka syntmattor, och som ger ledtrådar till hur Tiamats nästa skiva skulle komma att låta.

90-talets bästa plattor: plats 30-21

30. Bathory - Twilight of the Gods (1991)

Jag har alltid föredragit Bathory's vikingera, och även om Hammerheart är den skiva som oftast nämns i de sammanhangen så tycker jag att det är på Twilight of the Gods som Quorthon renodlar denna folkmusikinfluerade metall. Hypnotiska trumbeats, vackra akustiska gitarrer, pampiga vikingakörer, "spoken words" och Quorthon's karakteristiska rena/falska sång. Hela plattan håller en hög nivå, men den inleds särskilt starkt med tre låtar som alla börjar lugnt med akustiska gitarrer för att sedan övergå till mäktig och medryckande episk metall: det långa och varierade titelspåret, "Through blood by thunder", samt "Blood and iron" som har ett underbart akustiskt riff som kommer precis innan övergången från lugnt till hårt och kommer tillbaka på ett effektivt sätt på slutet igen. Skivan avslutas med "Hammerheart" som är en tolkning av den brittiske kompositören Gustav Holsts "Planeterna" (Jupiter) men med text av Quorthon. Jag får gåshud varje gång jag lyssnar på denna med storslagna körer försedda hymnlika låt. Glöm Ulf Lundell - detta borde vara Sveriges nationalsång!


29. Tiamat – A Deeper Kind of Slumber (1997)

Efter mästerverket Wildhoney återkommer Johan Edlund med en annorlunda uppföljare i A Deeper Kind of Slumber. Wildhoney’s organiska, psykedelisk stil har här bytts ut mot musik med starka ambienta, elektroniska och industriella influenser. Istället för sin tidigare mörka/growlande sång sjunger Edlund här oftast med en ren, entonig sång som han skulle fortsätta med på framtida plattor. Tempot är till stora delar mycket långsamt, närmast sömnigt, med det catchiga öppningsspåret ”Cold seed” (vars smittande gitarrslinga inte låter helt olikt något som skulle kunna dyka upp i en Kent-låt) som undantag. Skivan är i min smak ganska ojämn. Den börjar bra med ovan nämnda låt och ”Teonanacatl”, liksom finstämda, närmast banala ”Atlantis as a lover”, men i mitten dyker det upp en del entoniga låtar där de elektroniska influenserna blir för dominerande (”The desolate one”, ”Only in my tears it lasts”). Bättre är den grupp av låtar som alla bygger på ett långsamt, repetitivt akustisk gitarr-riff som den avslutande trion ”Phantasma Deluxe” (plattans bästa låt, med ett underbart gitarrsolo), flummiga 10-minutaren ”Mount Marilyn”, som blandar gitarrplock med tunga Wildhoneyminnande power chords, samt titelspåret.


28. Danzig – II: Lucifuge (1990)

Detta är utan tvekan den starkaste skivan som Danzig släppt. Bandets egensinniga kombination av blues, 50-tals-rock, punkig hårdrock och ockult metal kommer här till sin rätt på ett bättre sätt än den gjort förr eller senare. Glenn Danzig gör en fantastisk sånginsats med sin teatraliska och sataniska tolkning av Elvis-möter-Jim-Morrison. Där andra Danzig-skivor innehåller några riktiga höjdare men ganska mycket fillers bjuds det här på ett låtmaterial som är både varierat och starkt nästan rakt igenom. Refrängstarka hitlåtar som medryckande öppnaren ”Long way back from hell”, svängiga ”Tired of being alive” och ”Under her black wings” blandas med bluesiga ”I’m the one” och ”777”, den mäktiga halvballaden ”Devil’s plaything” och doomiga (men något trista) ”Pain in the world”. Bäst är dock den underbara 50-talsballaden ”Blood and tears”.


27. Therion – Symphony Masses: Ho Drakon Ho Megas (1993)

Efter två skivor som dominerades av dödsmetall av Stockholmskt standardformat var Symphony Masses det första steget för Therion mot den egenartade symfoniska metall som skulle bli bandets signum. Faktum är att detta förmodligen är den skivan som, i tuff konkurrens, är mest avante-garde i bandets hela diskografi. Här blandas renodlad death metal med 80-talshårdrock (Christofer Jonssons typiska melodiska solon och harmonier i exemplevis ”Procreation of eternity”), symfonisk musik (”Symphoni Draconis Inferni”) och orientaliska tongångar (”The ritual dance of the Yezidis”). Skivans höjdpunkt är den supermedryckande och extremt headbangingsvänliga death/heavy metal-hybriden ”Dawn of Perishness” som sammanfattar allt som var bra med Therion under deras bästa år i mitten av 90-talet. Bandets eklektiska dödsmetallvariant skulle finslipas på nästa skiva - mästerverket Lepaca Kliffoth.


26. Anathema - Eternity (1996)

Mellanplattan Silent Enigma hade förvisso sina höjdpunkter men saknade till stor del låtidéer och var mest flum för sakens skull. Men på Eternity, andra skivan med Vincent Cavanagh på sång, hittar Anathema tillbaka till god form. Här har bandet helt lämnat den tyngre stilen från förr och gör sin mest proggiga och atmosfäriska skiva, med mycket keyboard och akustisk gitarr. Det är förvisso inte doom längre, men texterna, som behandlar självmord och livets hopplöshet, är inte direkt upplyftande. Skivan börjar lugnt och vackert med ”Sentient” och ”Angelica” som båda uppvisar Danny Cavanaghs karakteristiska melodiska gitarrspel. Danny som tidigare var den dominerande kreativa kraften i bandet får på denna skiva dela låtskrivaransvaret med bassisten Duncan Patterson som bl a skrivit min favoritlåt på skivan - ”Eternity (part I)”, som inleds med en lugn vers som går över i ett hårdare keyboard-dominerat parti innan den mäktiga basdrivna refrängen (?) (”The unseen, the eternal river of understanding…”) kommer in. Övriga höjdpunkter inkluderar Roy Harper-covern ”Hope” där Vincent gör en fantastisk, känslosam insats, ”Suicide veil” vars tunga parti i mitten tillhör plattans bästa, samt ”Eternity (part III)” som tar en på ännu en resa från dess lugna början till det mäktiga crescendot i slutet.


25. The Gathering - How To Measure A Planet? (1999)

På holländarnas tredje platta med Anneke van Giersbergen på sång har bandet helt släppt sitt metalliska förflutna. Och det gör inte alls mycket, för detta är en klart starkare skiva än föregångaren Nighttime Birds. Plattan domineras av drömska, vackra stämningar uppbyggda av atmosfäriska syntmattor och lugnt gitarrspel där Annekes vackra stämma hamnar i fokus, som på öppnande "Frail - you might as well be me" och "Red is a slow colour". Lite fetare gitarrer dyker dock upp här och där som i slutet på "Rescue me" och i "Great ocean road" vars höjdpunkt är det enkla men effektiva gitarrsolot på slutet. Tempot är långsamt överlag, förutom på singelsläppet "Liberty bell" som bryter av mot det övriga materialet. Starkaste spåret är den nio minuter långa "Travel" vars melodier och tunga riff påminner lite om Mandylion-eran. Anneke gör en fantastisk insats under låtens episka final. "Travel" avslutar den något mer konventionella första skivan av denna dubbel-cd. Skiva två är mer utflippad och experimentell, men saknar i mitt tycke låtidéer på samma nivå som skiva ett, även om det är långt ifrån dåligt. Allra flummigast är det 28 minuter långa titelspåret som innehåller kanske 10 minuter regelrätt musik, resten är mer av ett ljudkollage.


24. Bruce Dickinson - The Chemical Wedding (1998)

Herr Dickinsons återkomst till traditionell metal, Accident of Birth, låg väldigt nära klassiska Iron Maiden i sitt melodiska och klara sound, men här på uppföljaren The Chemical Wedding bjuds det på en betydligt tyngre produktion med feta, nedstämda gitarrer. Trots detta saknas det inte melodier, som i vackra titelspåret och "The Tower"s tvillinggitarrer. Skivan saknar kanske föregångarens absoluta toppar men den genomsnittliga nivån är klart högre här. Det finns helt enkelt inga svaga låtar. Bäst är den tunga och episka "Book of Thel" som bjuder på allt man kan önska som fan av traditonell 80-talsmetall. Bruce gör överlag en fantastisk sånginsats och låtarna är skrivna i en tonart som passar Bruce's rösts bättre än på senare års Maiden-plattor där han ofta låter ansträngd.


23. Black Sabbath - Dehumanizer (1992)

Dehumanizer var en återkomst till duga för Black Sabbath och var den sista riktigt helgjutna skiva som Ronnie James Dio sjöng på. Tony Iommis riff och Dios sångmelodier skapar magi i skivans starka första halva som bjuder på den ena tunga melodiska pärlan efter den andra - mäktiga "Computer God" med ett gåshudsframkallande lugnt parti i mitten, doomiga "After all (the dead)", "Letters from earth" (härligt melodiskt stick!), samt "Master of insanity". Kvalitén sänks något i andra halvan men detta är ändå en väldigt jämn och stabil platta där de tunga låtarna är klart bättre än de två uptempo-låtarna "TV crimes" och "Time machine" (men som kanske ändå behövs för att ge lite variation till det genomgående doomiga tempot).


22. Anathema - Judgement (1999)

På Judgement har Anathema finslipat den dystra men melodiska stil de började på Eternity-plattan och skivan innehåller en låttrio som är något av bandets starkaste material någonsin: öppnande "Deep" (lite av en uppföljare till "Fragile dreams" från Alternative 4), "Forgotten hopes" som bygger på lugnt akustiskt gitarrspel, samt kanske allra bäst - "One last goodbye" som också börjar återhållsamt men gradvis bygger upp mot en ståpälsframkallande och känslosam stämning där Vinny Cavanagh gör en imponerande vokal insats, vilket han också gör överlag på hela skivan. Andra starka låtar är den vackra pianobaserade "Parisienne moonlight", samt titelspåret som med sin gradvisa tempostegring är ännu en variant på bandets patenterade crescendouppbyggnad. Tyvärr finns det en del svagare låtar (oftast de där Danny Cavanagh lämnar över låtskrivandet till andra bandmedlemmar) och framförallt förlorar jag intresset något i skivans senare del. Detta gör att Judgement trots allt inte blir bandets bästa skiva.


21. Opeth - Morningrise (1996)

Opeths Morningrise är en av få skivor som jag köpt utan att ha hört en enda ton av eller beskrivning av bandets musik. Omslaget med sin dystra stämning samt en klisterlapp som utlovade "extreme progressive metal from the Swedish gods" räckte för att jag skulle plocka upp skivan olyssnad. Nu trodde jag iofs att det var extremt progressiv metall (typ Watchtower/Spiral Architect) som menades, och inte progressiv extremmetall som det faktiskt visade sig vara, men det gjorde ju ingenting när jag satte skivan i cd-spelaren och hörde musik som inte liknade något annat jag hört. Även om jag också gillar Opeths senare mer uttalat progressiva stil (åtminstone Blackwater Park) så har jag haft svårt att ta till mig senare skivor på samma sätt som den folkmusikinfluerade och melodiska stil som kännetecknar bandets två första skivor. Medan de senare alstren mer har skiftat mellan ytterligheterna - ett brutalt parti följt av ett lugnt och melodiskt osv - så får man här ofta både brutalitet (även om det kanske är att ta i att kalla det brutalt - det är en ganska snäll version av dödsmetall som det bjuds på) och melodi på samma gång. Visserligen har Opeth senare blivit klart bättre på att strukturera låtarna - på Morningrise staplas riff och akustiska partier på varandra som oftast inte återkommer mer än en gång, och ibland kan det vara svårt att minnas vilket parti som tillhör vilken låt - men det gör ingenting när varje låt innehåller tillräckligt med minnesvärda riff för att fylla en hel skiva med vilket annat band som helst. Att skivan är fruktansvärt jämn gör ju också att det är svårt att plocka ut enskilda låtar/sekvenser, men skivans klarast lysande låt är "The night and silent water" som kan ses som en utmärkt representant för hela skivan. Låten börjar med ett fantastiskt tvillinggitarrparti som ackompanjerar Mikael Åkerfeldts growlande, sedan kommer ännu en melodisk gitarrharmoni som går över i ett lugnt akustiskt parti med rensång och vackert gitarrplock, ett tungt och doomigt parti, osv osv... Övriga höjdpunkter är det melodiska partiet 13 minuter in i 20-minuters-opuset "Black rose immortal" ("I have kept it, the amaranth symbol...") samt avslutande helt growlfria "To bid you farewell" med sin långa, vackra akustiska inledning och det ståpälsframkallande crescendot sju minuter in i låten ("Devotion eludes..."). Bandet skulle tyvärr aldrig komma upp i samma nivå som här (även om det kanske inte finns så många som skulle hålla med mig om det).