Igår skedde det som inte kan ha lämnat någon riktigt hårdrockare oberörd. Den störste av dem alla - Ronnie James Dio - förlorade kampen mot cancer. Det känns fortfarande overkligt. Det fanns ju aldrig någon tanke på att inte Dio skulle dräpa cancerdraken och snart vara tillbaka på världens konsertarenor. Fler spelningar med Heaven and Hell, fortsättningen på Magica-skivan, kommande memoarer, eventuell återförening av Elf med ny skiva och nyinspelning av gamla låtar - det fanns ju så mycket kvar för honom att uträtta. Tyvärr finns det nog ingen som kommer kunna axla hans mantel så länge det finns en musikgenre som heter heavy metal.
Det går inte att formulera i ord hur viktig Dio var för hårdrocksgenren. Om någon var The Metal God så var det just han. Ingen sångare har varit i närheten av hans kraftfulla pipor. Där de flesta sångare som knappt var födda då Dio började framträda live har blivit skuggor av sina gamla jag har Dio fortsatt år efter år utan att rösten försvagats. Dessutom var han vida känd i branschen för sin vänlighet, blygsamhet, professionalism och den respekt och kärlek han alltid visade sina fans och medmusiker.
Och vilken musik han har bjudit oss under alla dessa år - redan under tiden med Elf och fantastiska låtar som "Never More" och "Wonderworld" fick man tydliga hintar om vad som komma skulle. Och sen kom samarbetet med Ritchie Blackmore i Rainbow som väl nådde sin höjdpunkt med supertunga Rainbow Rising, kanske 70-talets första riktigt tunga metal-album. "Stargazer" från nämnda skiva är en av de mest gåshudsframkallande låtar som någonsin skrivits.
Inte blev det sämre när han gick med i Black Sabbath och skapade legendariska Heaven And Hell-plattan som är ren hårdrocksmagi från början till slut. Men trots dessa lyckade samarbeten var det kanske med egna bandet Dio som han gjorde karriärens allra bästa album i och med den mäktiga Holy Diver, där han visar sin vokala spännvidd från tunga titelspåret till det vackra inledningspartiet i "Don't Talk To Strangers".
Och det är ingen gammal föredetting vi pratar om - så sent som förra året visade han att han fortfarande kunde i låtar som "Atom and Evil" och "Bible Black" från återföreningsplattan The Devil You Know med Heaven and Hell.
Aldrig att han vände kappen efter vinden, utan stod alltid för heavy metal, även under de mörka åren i mitten av 90-talet. Och inte blev han softare med åren heller. Musiken blev bara tyngre ju äldre han blev. Nästan så man ibland önskade att han skulle gå tillbaka lite till den mjukare stilen från Elf/Rainbow, om så bara för att få njuta mer av den melodiska sidan av hans röst, som var minst lika storslagen som den hårdare sidan. Och man får inte glömma hans egenartade lyrik som av vissa oinsatta beskrevs som texter om älvor och drakar men som var så mycket mer än så och som inspirerat så många. Texterna som kunde tolkas på många sätt var de perfekta komplementen till den kraftfulla musiken han framförde.
Och nu har han alltså tagits ifrån oss, alldeles för tidigt. Det känns nästan som om en nära vän eller familjemedlem gått bort. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag lyssnar på alla magiska låtar han givit oss. Den typ av känslor skulle jag inte ha för någon annan av hårdrockens alla hjältar eller någon offentlig person över huvud taget. Det finns helt enkelt ingen annan artist som har betytt så mycket för mig.
Jag kan fortfarande minnas första gången jag såg Dio - i musikvideon till Last in Line på Bagen någon gång 1985. Och han har varit en av mina största musikaliska idoler sen dess. Jag såg honom aldrig då det begav sig på 80-talet, men jag är glad att jag hade ynnesten att uppleva honom live sammanlagt åtta gånger under en tioårsperiod. Med Dio-bandet 1999 i Lisebergshallen, som gäst hos Deep Purple 2000 i Scandinavium, med Dio 2001, 2002, 2003 och 2004 i Göteborg samt 2006 i Tokyo. Och slutligen med Heaven and Hell i Saitama, Japan 2007.
Jag är inte direkt den som alltid står längst fram och ger mig hän på konserter, men alltid när jag gick på Dio-spelning så var det djävulshorn och knytnävar i luften, headbanging från början till slut och man ville verkligen ge allt för att tillsammans med resten av publiken visa hur mycket det betydde att han ärade oss med sin närvaro. Inte trodde jag väl att återföreningsturnén med Heaven and Hell skulle vara sista gången jag såg honom. Jag minns hur imponerad jag var av hans röst och energi då han 2007, vid 64 års ålder, gjorde sin kanske bästa sånginsats av de gånger jag sett honom - och då var han ändå alltid otroligt bra. Tyvärr kommer jag nog aldrig känna den entusiasmen under en spelning så länge jag lever.
Man får nog ändå vara glad över att man fick chansen att höra Dio framföra guldkorn som "Die Young" och "Falling off the edge of the world" tillsammans med Tony Iommi och Geezer Butler.
Dio må vara borta men hans musik kommer alltid att leva kvar.
Vila i frid, Ronnie James Dio.
