Bäst 2007 (musik)

Passar på att så här på årets sista dag (även om det redan är 2008 här i Japan) redovisa vad jag tyckte var bäst av musikåret 2007.

Bästa album 2007:

Therion - Gothic Kabbalah
Skivan jag lyssnat klart mest på under 2007. Lite annorlunda jämfört med de senaste albumen, inte minst då de stora körerna till stor del saknas och det istället framförs solosång av flera olika sångare. Tog ett tag att ta sig in i, och jag har fortfarande inte riktigt fått grepp om hela plattan, men flera av låtarna (The Perennial Sophia, Son of the Staves of Time, mfl) är såpass bra att de inte skulle skämmas i en best-of-Therion setlista.

Reverend Bizarre - III: So Long SuckersHar redan skrivit om den i det här inlägget. Jag nöjer mig med att säga att det var årets doomalbum och en värdig avslutning av bandets karriär.

Tommy Heavenly6 - Heavy Starry Heavenly
Andra skivan från Tommys mer gitarrorienterade projekt. Att musiken ibland drar åt amerikansk hitlistrock/punk kan man förlåta då Tommys sångmelodier är lika bra som alltid. Bra låtar finns det gott om, inte minst öppningspåret "Heavy Starry Chain", "I'm Gonna Scream", "Lollipop Candy BAD Girl" och "Pray".

Krux - II

Kunde lika gärna valt Candlemass nya platta, men jag har lyssnat mer på denna så jag väljer att inkludera Krux andra album. Leif Edling bjuder på doomriff av den tunga skolan så det räcker och blir över och "Devil Sun" är en riktig doomrökare men sett till helheten är plattan aningen svagare än debuten.

Symphony X - Paradise Lost

Årets progressiva powermetalplatta. En återgång till en mer melodisk och refrängstark stil efter två i mitt tycke onödigt svårtillgängliga plattor. Dock inte någon käck tysk schlagermetall utan det är ganska tungt riffande man bjuds på.


Det var det bästa på skivfronten. Vad gäller spelningar ser det ut som följande:

1. Heaven And Hell, Loud Park, Saitama

Har sett honom ett flertal gånger och han gör alltid en stark sånginsats, men frågan är om inte den gode 65-årige Ronnie James Dio gjorde den bästa prestation jag sett honom göra under Heaven And Hells headlinerspelning på årets Loud Park. Bäst: Falling off the Edge of the World var gåshudsframkallande.

2. Therion, Loud Park, Saitama

Deras första spelning i Japan av någon anledning. Den korta speltiden till trots gjorde de en bra show och förhoppningsvis kan de komma tillbaka i framtiden med en längre setlista. Att det inte framförs låtar från favoritplattan Lepaca Kliffoth längre får jag väl acceptera.

3. The Brilliant Green, Tokyo

De körde alla låtar jag ville höra och mer därtill och var på gott humör med trevligt mellansnack av Tommy. Min position långt bak i publiken var inte så bra, men det kan man inte göra så mycket åt. Hoppas kunna se dem igen i framtiden.

(uppdatering 080103:)

Inkluderar 2007 års bästa låtar också:

Tommy Heavenly6 - Heavy Starry Chain

Therion - Son Of The Staves of Time

The Brilliant Green - Stand By Me

Mika Nakashima - Life

Annandag jul i Shinjuku

Var i Shinjuku för mitt månatliga besök hos hyresvärden igår för att betala hyran och passade på att ta en promenad i omgivningarna och ta lite kort på Shinjukus jul/nyårsilluminering.
Speciellt Southern Terrace söder om Shinjuku station var spektakulärt:

Som vanligt var det mycket folk som köade till Krispy Kream Donuts enda butik i Tokyo:

Fin illuminering i form av ett lejon utanför Tokyu Hands vid Takashimaya Times Square:

Takashimaya Times Square igen:

Vy över Shinjuku från bron mellan Southern Terrace och Times Square:

Tog en tur väster om Shinjukus station också. Även Tokyo Metropolitan Government Office-huset (typ Tokyos stadshus) var fint upplyst:

Avslutade med ett besök på Burger King som öppnade förra året (i år?) i Shinjuku Island. Självklart blev det en Teriyaki Burger!

Fin belysning, vid Shinjuku Island Tower:

Idag var det för övrigt nyårsfest på lab. Förra året åt vi på restaurang i Ueno men i år blev det catering från Matsumoto Grill som har en restaurang på Tokyo Universitets kampus. Det var gott men maten (kareraisu, sallad, pasta, sushi, mm) försvann illa kvickt. Sen fanns det förstås en massa snacks, hemlagade kakor, japanskt brännvin, öl, vin, gammeldansk, så det rådde iofs ingen brist på ät- och drickbart.

Förra årets nyårsfest minns jag fortfarande då regnet vräkte ner i tyfon-style och mina skor blev inte torra på flera dar efter att ha tvingats vada hem i vattendränkta gator från sista tåget med Oedo Line som stannade en station tidigare än jag hade önskat. Samt naturligtvis för den trevliga karaokevisit jag och ett gäng från lab gjorde efter själva nyårsmiddagen. Ingen karaoke i år tyvärr, hade varit kul.

Mer av Ueno!

Efter förra inlägget fick jag lust att ladda upp fler bilder från Ueno, en av mina favoritplatser i Tokyo. Visst finns det fler bra restauranger i Roppongi och Ginza, mer shoppingmöjligheter i Shibuya, Ikebukuro och Shinjuku, men jag gillar stämningen här helt enkelt. Gångavstånd från lab är det också.

Uenoparken är självklart mittpunkten i det hela - där kan man gå på muséer, till djurparken eller bara vandra runt, hälsa på parkens många katter och vila sig på en bänk (om det inte ligger en hemlös där, de brukar ta upp mer än hälften av alla sittplatser).


Sen finns det billiga Ameyoko-marknaden, som är mycket charmigare än Shibuya och Shinjukus varuhus, för att inte tala om de dyra butikerna i Ginza.
Och nog finns det gott om restauranger, nattliv, barer, karaoke och vanliga affärer och varuhus här också. Lagom livligt på kvällarna utan att bli så där jobbigt fullt av folk som i andra delar av stan. Medelåldern är förvisso betydligt högre här än i Shibuya.

Sen finns den där känslan av "gamla Tokyo" också, med små barer bokstavligt talat under tågrälsen där salarymen tar några öl tillsammans efter jobbet. Detta finns det väl i och för sig längs i stort sett hela Yamanote-tåglinjen...

Nej, nog av mitt ostrukturerade orerande - här kommer lite bilder från Ueno.

Vy över Uenoparkens stora damm (Shinobazu-ike) :

Centrala Ueno:

Marui-varuhuset vid Ueno station:

En bra mötesplats:

Panda Bridge - sammankopplar Ueno station med Uenoparken:

Järnvägsspåret och Uenos huvudgata sett från Uenoparken:

Uenos huvudgata som sträcker sig ner mot Akihabara:

Avslutningsvis - Shinobazu-dammen by night. Denna vy har jag ofta haft framför mig när jag tagit mig en promenad och en fika framåt kvällningen.

Uenoparken en kväll i december

Ibland känns allt rätt okej ändå. När man varit lite mer social med arbetskamraterna, när man fått antikroppar till sitt protein skickat till sig, när en sejour i ”mus-lab” otippat gått riktigt smidigt (det händer sannerligen inte ofta om det ens har skett tidigare). När man belönar sig själv med en fika vid dammen i Uenoparken en mild och skön kväll i december och ipod:ens shufflefunktion bjuder på bra låtar nonstop (något som inte heller alltid är fallet), och när man sedan tar sig en promenad i det lagom täta folkvimlet i centrala Ueno då fisk- och klädförsäljarna i Ameyoko börjar stänga ner för dagen.

Lite bilder:
Ljusstatyer -eller vad man nu ska kalla det- i Uenoparken, en favorit i repris från förra julen (och många jular innan dess?): Minns du, Johankun?

En av mina favoritvyer - från Uenoparken ned mot Uenostationen och de neonbelysta husen och gatorna runt omkring:

Nu tändas tusen juleljus

Även japanerna har visst ett behov att lysa upp i mörkret under vintermånaderna - här kommer några exempel på julbelysning i olika delar av Tokyo.

Utanför ett café i Ginza:
Huvudgatan i Ginza -

intressant kombination med blommor (de är äkta) och julgran: Ginza igen - fast det ser ungefär likadant ut som under resten av året:

Snabbt över till Omotesando och inne i fina varuhuset Omotesando Hills (där man får se och inte köpa - alldeles för dyrt för oss dödliga):

Ett stenkast därifrån och en helt annan atmosfär och betydligt lägre priser - Takeshitadoori med omgivningar i Harajuku. Här stor julgran utanför Laforet-varuhuset:

Tillbaka i centrala stan - julbelysningen utanför Oazo vid Tokyo Station:

Storslagen gran i Maru Building drog många fotograferande japaner:

Akihabara:

Akihabara igen:

Även Yodobashi kamera är julpyntat:

六本木クロッシング2007：未来への脈動 (=Roppongi Crossing 2007: Future Beats In Japanese Contemporary Art)

För första gången på länge tänkte jag köra ett vad-vi-gjorde-i-helgen-inlägg direkt efter helgen i fråga.

Det regnade hela lördagen, så då stannade vi inomhus bortsett från en räd till Akafutado (livsmedelsbutiken här i Monzen Nakacho) för att inhandla ingredienser till middagen som min flickvän var vänlig nog att tillaga.

Det blev indonesiskt i form av Gado-gado sallad (gado-gado sås hade hon fått från en av sina indonesiska elever), en favorit som vi båda gärna äter när vi besöker vår indonesiska favoritrestaurang i Akasaka, och det var mycket gott såklart. Men godast var nog ändå kycklingen stekt i sate-sås.

(den stora spindelskulpturen utanför Mori Tower i Roppongi Hills)

På söndagen åkte vi till Roppongi Hills och Mori Art Museum på 53:e våningen i Mori Tower för att se på utställningen Roppongi Crossing 2007: Future Beats In Japanese Contemporary Art med 36 av Japans mest intressanta samtida konstnärer.

(det spektakulära Mori Tower)

Jag kan inte rekommendera ett besök varmt nog. Om ni är i Tokyo någon gång mellan nu och den 14:e januari så bör ni inte missa det. Nästan alla konstnärers bidrag var mycket intressanta, så det var ingen lätt uppgift att välja vilket verk man gillade mest i den elektroniska enkät man fyllde i på slutet. Några favoriter var Tateishi Tigers surrealistiska målningar (se nedan), Fukaya Etsukos otroligt detaljrika etsningar med djur, Hara Shinichis fantasifulla skulpturer, Hideaki Uchiyamas fotografier av neon och byggnader i ett nattligt Tokyo ochTsujikawa Koichiros 3D-animationer (tyvärr kunde jag inte hitta särskilt mycket bilder på nätet från dessa konstnärers verk).

När vi nu ändå befann oss på 53:e våningen och hade biljetter som inkluderade både museum och "Tokyo City View" så gick jag naturligtvis till utsiktsdelen också och tog lite foton över Tokyo (nu har jag dragit med mig min stackars höjdrädda flickvän både upp i Tokyo Metropolitan Office's höghus och Mori Tower - Tokyo Tower härnäst?).

Kanske var det på grund av det mulna vädret, men jag tyckte inte jag fick någon riktigt bra bild (var mer nöjda med de foton jag tog i Ebisu Garden Place i maj) - här är tre i alla fall:
(vy österut mot Marunouchi och centrala Tokyo i fjärran)
(utsikt rakt ned mot julbelysningen i Roppongi Hills)

(vy västerut längs med Roppongi Doori mot Shibuya)

Julbelysningen har redan börjat i Tokyo - påminner om Göteborg, men den silverblå färgen är så mycket vackrare än Götets hemska klarblå ursäkt till belysning (har de kvar den i år också, tro?)

Roppongi Hills i all ära, men undrar om inte den finaste nattvyn över Tokyo är den från lab ändå. Ikväll var det dessutom en mycket vacker solnedgång, och i det klara vädret kunde man se Mt Fuji's silluett långt borta i väster (se nedan och längst upp).

The Brilliant Green@15th Ourei Festival(桜麗祭), Nihon University, Tokyo

Efter totalt över 1 1/2 år i Japan, fördelat på två omgångar, kom då min första japanska pop-konsert (har tidigare bara sett spelningar med västerländska metalband) - The Brilliant Green på Nihon University College of Humanities and Sciences skolfestival 桜麗祭 ("Ourei Matsuri").

Efter att ha smitit från lab mitt på fredagseftermiddagen och efter två tågbyten tagit mig en bit utanför centrala Tokyo gick jag av vid Sakurajousui-stationen, där en ganska skön småstadsstämning rådde (för att vara Tokyo alltså). Jag såg mest högstadieungdomar på väg hem från skolan och som flockades runt den enda convenience store som fanns där. Några minuters promenad och jag var framme vid Nihon University's kampus och den festival som var i full gång där. Vet inte så mycket om japanska universitetsfestivaler, men det verkar bestå till stor del av att universitetets olika klubbar och föreningar visar upp sig, spelningar av studentband och filmvisningar. Av det lilla jag kunde uppfatta så verkade det vara en trevlig tillställning.

(Nihon University's kampus)

Dagens höjdpunkt var dock The Brilliant Greens spelning i skolans stora aula. Under sin korta höstturné fanns det flera liknande universitetsfestivalspelningar på schemat för bandet. Vet inte om det betyder att de inte är så populära längre (de återförenades nyligen efter fem år), eller att deras fanbas till stor del består av universitetsstudenter.

Jag hade inte lyckatt köpa någon biljett i förväg, men det var inga problem att köpa en biljett på området, även om jag fick en plats ganska långt bak. Medan jag väntade på att spelningen skulle börja bläddrade jag i festivalprogrammet:

Tjugo över fem var det äntligen dags. Van som jag är vid hårdrockskonserter med headbanging och visande av "djävulshornen" var det först en lite märklig känsla att inte kunna ägna mig åt dessa klassiska gester. Men det var kanske inte så stor skillnad - istället för att sträcka pek- och lillfingret i vädret körde man någon sorts gest med pekfinger och tumme formad ungefär som en pistol. Vet inte om det är en specifik grej som The Brilliant Green's sångerska Tommy (Tomoko Kawase) kör med eller en universell jpop-gest, men kanske det senare. Hur som helst så var jag inte riktigt bekväm med den gesten, så det blev inget sådant från min sida - kanske nästa gång?

Jag kanske ska ta en kort beskrivning av musiken för er som inte känner till bandet. Nu är jag ingen expert på eller jättestor fan av denna musikgenre, men de är tydligt influerade av 90-talets britpop, framförallt låtarna från karriärens början (vissa riff låter stulna från valfri Oasis-låt) och man hör även en del Smashing Pumpkins. Så varför gillar jag då detta? Jo, de utmärker sig genom den där typiska japanska känslan för minnesvärda melodier och framförallt Tommys sång.

Det absolut starkaste intrycket var nog hur bra Tommy lät live. Hade sett diverse youtubeklipp (visserligen mest med hennes sidoprojekt Tommy February) där hennes röst inte var i närheten av det hon gör på skiva. Men här sjöng hon ruskigt starkt, minst lika bra som i studion - en klart positiv överraskning. Nästa positiva sak var att jag trots att jag faktiskt bara hört debutplattan och diverse singlar kände igen i stort sett varenda låt. Verkar vara en setlist som fokuserar på deras singelhits. De var dessutom vänliga nog att framföra alla mina favoritlåtar - klassikern Tsumetai Hana, den vackra Forever to Me (båda avklarade mycket tidigt), bandets allra första singeln Bye Bye Mr Mug samt senaste singeln Stand by Me. Även övriga låtar övertygade. Ljudet var för övrigt mycket bra. Brukar vara van från metalspelningar att alltid använda öronproppar, men det var inte nödvändigt här.

Det enda negativa var trots allt min position långt bak i arenan. Det var bara sittplatser (även om alla naturligtvis stod upp), så det fanns ingen möjlighet att avancera i arenan. Jag såg visserligen hela scenen alldeles utmärkt, men det var ledsamt att jag inte kunde se Tommys ansikte särskilt tydligt (några storbildsskärmar var det naturligtvis inte att vänta på en universitetsfestival) eller få ögonkontakt - bortsett från hennes karaktäristiska röst så kunde det nästan ha varit vilken japanska som helst som stod där borta på scen. Denna distans gjorde naturligtvis också att jag inte riktigt kunde komma in i stämningen på samma sätt som om jag hade haft plats längre fram. Chansen är inte så stor, men jag hoppas jag får tillfälle att se bandet (eller något av Tommys andra projekt) igen innan jag lämnar landet. Då måste jag få tag på en bättre plats. Förhoppningsvis genomför de en riktig klubbturné också inom snar framtid...

(biljett och festivalprogram)

Vad mer att tillägga? Självklart var de övriga två i trion (det fanns även ett backing band bestående av keyboard, trummor och bas) - Ryo (gitarr och nyfriserad "afro") och Shunsaku (gitarr och bandets huvudsakliga låtskrivare, dessutom gift med sångerskan Tommy sedan några år tillbaka) också stabila i sitt framförande.

Har aldrig varit med om så mycket mellansnack (mest från Tommys sida) på en spelning förut - det var roligt men blev ibland nästan lite för mycket. De kanske inte har repat in tillräckligt med låtar? Vi fick bl a veta att när gitarrister skriver låtar och slänger in ett "la la la" eller dylikt som sångmelodi innan texten är skriven så finns det vissa varianter som det är helt omöjligt för sångerskan/textförfattaren att komma på textlinjer till (tror det var exemplevis "ta ra ra"?), hur det var när bandet var på sin audition och fick tipset att sjunga på sitt modersmål (första versionen av Bye Bye Mr Mug var helt på engelska), uzw. Verkade som om bandet trivdes och var på ett mycket gott humör. Roligt också för mig att jag förstod nästan allt de sa.

Efter ett tvålåtars-encore med Angel Song som absolut sista låt var det bara att säga farväl till bandet och Nihon Daigaku och ta sig tillbaka till lab i novemberkvällen, som kanske var den första riktigt kyliga i höst. Det hade varit en mycket bra spelning som fick mig att önska att jag kunde ta mig ut på vardagseftermiddagarna oftare och göra olika saker. Men jag är ju i Tokyo för att jobba, inte roa mig...