10. Tiamat - The Astral Sleep (1991)
The Astral Sleep, Tiamats andra skiva, kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta då den var en av de första skivor med mer extrem, mörk och doomig musik som jag hörde. Efter ett spökligt intro ("Neo Aeon") brakar det hela lös med trummor i medryckande tvåtakt och Johan Edlunds skrik (iyaaaaaaargh!!) i fantastiska "Lady Temptress". Musiken som följer har sin grund i doomig midtempo-death full av genialiskt enkla riff, men den kalla atmosfären och Edlunds sång ger det hela även en viss black metal-känsla. Lägg därtill frisk användning av atmosfäriska keyboards, akustiska gitarrer, catchy gitarrsolon och tidvisa brutala utbrott -ibland allt i samma låt - så har ni Tiamats unika recept (åtminstone för just denna skiva, bandet hade ju en tendens att ändra stil för varje platta). Skivan första halva är otroligt stark och bjuder förutom ovan nämnda låtar på långsamt doomiga "Mountain of doom" (som dock avslutas med ett supersnabbt solo), kusliga och halvakustiska "Dead boy's choir", tvåtaktsröjande "Sumerian cry (part III)" (vilket solo!), "Ancient entity" med sin episka refräng ("Every night they rise again..."), samt "Southernmost voyage", en atmosfärisk låt som bygger på akustiskt gitarrspel, syntmattor och Edlunds pratsång.9. My Dying Bride - As The Flower Withers (1992)
As The Flower Withers var den första skivan jag köpte med det band som nu i över 15 år varit mitt "nya" absoluta favoritband: My Dying Bride. Jag hade visserligen hört några doom-band tidigare (Paradise Lost, Cathedral, Candlemass) men det var när jag hörde denna skivas fantastiska öppningslåt "Sear me" som jag insåg att en helt ny värld av mörk, tung, depressiv, men samtidigt vacker musik hade öppnat sig för mig. Denna fantastiska låt, som föregås av ett kort symfoniskt och olycksbådande intro i "Silent dance", förkroppsligar enligt mig hur gotisk death/doom ska låta, från inledningen där först bara trummor, sedan bas, kan höras. Sedan kommer den första gitarren in, följt av den andra gitarrstämman tillsammans med fiolen. De två gitarrstämmorna och fiolen bygger upp en i mitt tycke oöverträffad tung, obeveklig och tårdrypande vägg av doom. Gåshud! Sist kommer då sångaren Aaron Stainthorpes på denna tid imponerande djupa men tydliga growls som reciterar en text på inte så grammatiskt korrekt latin. Men vad gör det, den latinska texten passar som hand i handske till låtens lugubra stämning. Efter 2:40 går då låten in i ett furiöst death-parti som gör en dramatisk kontrast mot låtens långsamma inledning. Sedan sänks tempot igen i ett sekvens som består av långsamma entoniga riff med långa rundgångstoner som övergår i ett parti där Aaron growlar a cappela, enbart ackompanjerad av trummor, innan låten avslutas med en repris av den storslagna doomharmonin från låtens inledning. Enbart denna låt är i sig nästan tillräckligt för att göra As The Flower Withers till en odödlig klassiker, men även om denna nivå inte riktigt uppnås under de låtar som följer så är resten av materialet långt ifrån svagt: Efter "Sear me" höjs tempot med den korta och effektiva dödsröjaren "The forever people" som dock innehåller ett doomigt mittparti. Mer doom bjuder "The bitterness and the bereavement" som inleder med ett fantastiskt tungt doomriff inflätat i en vacker och vemodig fiolslinga och går sedan in i ett riff som visar upp bandets influenser från Candlemass: det påminner om nämnda bands låt "Bewitched", fast dubbelt så tungt och hälften så snabbt. Låten är plattans bästa efter "Sear me". "Vast Choirs" är riktigt nedstämd och långsam death metal och innehåller något så ovanligt som ett gitarrsolo (bandets enda?). Sedan kommer då något av bandets magnum opus, minieposet "The return of the beautiful" som berättar ett teatraliskt och komplext narrativ där Aaron spelar rollerna av två antagonister. Musiken är mestadels långsam, men väldigt varierad och innehåller bl a ett plötsligt utbrott av blastbeatsbrutalitet (en av låtens höjdpunkter). Plattan avslutas sedan av den inte så uppseendeväckande "Erotic Literature".Avslutningsvis en genomgång av plattans olika beståndsdelar: Andy och Calvins gitarrspel bjuder på ett gäng minnesvärda doom/death-riff och -harmonier, ofta i lyckad kombination med Martin Powells enkla men genialiskt sorgsna fiolspel. Basen är i ärlighetens namn inte något jag brukar tänka på när jag lyssnar på skivan, men trumspelet från herr Rick Miah är fantastiskt, vare sig han spelar i långsam doomtakt eller blastbeats så är det fullt med fills och intressant spel. Det är inte ofta jag lägger så mycket vikt vid trummorna när det gäller doom-band men här märker man verkligen skillnaden. Ingen av senare trummisar i bandet har varit i närheten av denne mans kreativa spel. Aarons growl på den här skivan är något av det bästa jag hört från ett band som inte spelar ren death metal. Produktionen tycker jag är helt perfekt, då det råa soundet passar utomordentligt till bandets mörka doom/death. Sist men inte minst så är detta kanske den sista skiva där Aarons gravt Shakespeareinfluerade texter får fritt spel. Får erkänna att jag inte gjort någon djupare analys av de mångtydiga texterna, men språket är mycket vackert och poetiskt. Här ett exempel från "Vast choirs":
"In the play which he has written for the world/Night is the mother of sleep/Old age is a malady of which one dies/Augury of a better age/Sages as far as the beard/Their wounds smelled so sweetly/Temptation, the father of my lust/Chalcedony shines like the new born"
8. Dream Theater - Images And Words (1992)
Efter att som barn på 80-talet växt upp med de stora metall-dinosaurierna som Maiden, Priest, Dio, Ozzy, Helloween och Accept började jag som tonåring på 90-talet bredda min smak inom genren – jag som tidigare tyckt att t ex Metallica bara var brutalt oväsen (då ska vi inte tala om Venom eller Slayer) började ta till mig band från extremare subgenrer som death, doom och black (fast thrash har jag aldrig riktigt lärt mig tycka om). Samtidigt blev jag mer öppen för lite smörigare och mjukare band som Dream Theater och Shadow Gallery. Images And Words, Dream Theaters andra skiva, var min första exponering för proggnördarna från Long Island. Först hade jag svårt att ta till mig musiken – inte minst tyckte jag sångaren James La Brie var lite för vek, något som jag fortfarande tycker, men på den här skivan passar hans röst på något sätt in, och han gör en versatil och tekniskt perfekt insats. Men efter några lyssningar växte skivan ordentligt och är än idag en av mina 90-talsfavoriter även om jag aldrig fastnade för bandets övriga material. Images And Words var helt enkelt skivan där allting klickade för bandet.Inledande ”Pull me under” är en klassiker i bandets repertoire men den låten har aldrig blivit någon personlig favorit, kanske för att den åtminstone på ytan är en av skivans rakaste låtar, där just LaBries sång står i fokus. ”Another day” är en sådan smörig ballad som mitt 80-tals-jag aldrig skulle kunnat ta till sig – den innehåller ju mitt hatinstrument saxofon för guds skull! Men numera tycker jag låten är ett riktigt guldkorn och jag älskar saxofonsolot. ”Surrounded” med sitt vackra piano-intro är ett annat kompetent exempel på bandets softare sida. Men det som gör skivan så bra är framförallt de långa, tekniska numren. ”Take the time” är en uppvisning i instrumental briljans och bjuder på fantastiskt spel från Portnoy (trummor), Myung (bas), Moore (keyboard) och Petrucci (gitarr), och oräkneliga musikaliska svängar och udda taktarter. Detsamma kan sägas om ”Under a glass moon”. Ännu bättre är dock minieposet ”Metropolis - part I (the miracle and the sleeper)” som visar upp bandet från en lite tyngre men samtidigt mycket varierad sida. Låtens mittparti är ännu en lektion i instrumentalt kunnande där gitarr, keyboard och bas samarbetar på ett lekfullt och genialiskt sätt. Samtidigt levererar LaBrie en av sina bättre vokala insatser, där sångmelodier och text skapar några av skivans mest medsångsvänliga partier (t ex ”As a child I thought I could live without pain, without sorrow…” och ”There must be the third and last dance…”). Korta pianoballaden ”Wait for sleep” är ett mycket vackert och smakfullt stycke vars melodislinga repriseras i skivans episka avslutning, den över 11 minuter långa ”Learning to live”, som kan ses som en representant av bandets hela musikaliska spektrum, och som tillsammans med ”Metropolis – part I” är skivans absoluta höjdpunkt.
Images And Words må vara en enda lång uppvisning av ekvilibristisk musikhögskolemetall, men det som gör att den står ut från bandets övriga, minst lika tekniskt briljanta, material är framför allt melodisinnet och att bandet faktiskt skrev förbaskat bra låtar på den här tiden. Jag vet inte om keyboardisten Kevin Moore hade en större roll i låtskrivandet än man trodde, men faktum är att mycket av bandets sinne för melodier försvann när han lämnade bandet efter Awake.
7. Katatonia - Dance Of December Souls (1993)
Katatonias debut är en sådan där magisk skiva vars kvalitet bandet aldrig igen skulle uppnå, även om jag även gillar bandets mittperiod (t o m Last Fair Deal Gone Down från 2001) vars stil var helt olikt bandets tidiga fas. Musiken på debuten kan beskrivas som långsam, melodisk, och mycket doomig black/death som egentligen inte låter som någon annan skiva - den liknar möjligen, med sina keyboards och mix av doom, black och death, till viss del Tiamats The Astral Sleep. Skivan står till stor del av långa, depressiva stycken som bygger på catchiga, doomiga gitarrharmonier och atmosfäriska och vackra, närmast patetiska keyboardmelodier, som kontrasteras mot vokalisten Jonas Renkse's mycket plågade, suicidala skrik (som uppenbarligen tog ut sin rätt på Renkses stämband till den grad att han snart fick sluta med sin extrema sångstil). Skivan är mycket jämn och stark, men det finns ändå några låtar som står ut, som det sataniska örhänget "Without god" ("The lambs shall bleed, eternally bleed/Your Fucking God is Dead and shall forever be") samt de två långa och episka låtarna (båda över 13 minuter) "Velvet thorns (of Drynwhyl)" och "Tomb of insomnia", som efter en brutal inledning, bjuder på ett skönt och medryckande halvakustisk parti i mitten och avslutar med att blanda doom och avgrundsvrål av total förtvivlan med en keyboardtolkning av den bitterljuva melodin från romantiska evergreenen "Love story (where do I begin)" - en genialisk kombination och den här skivan i ett nötskal.6. Moahni Moahna - Temple Of Life (1994)
Kanske den här listans mest okända guldkorn? Mitt i ett 90-tal som dominerades av grunge, thrash och death metal släppte detta svenska band, bestående av multiinstrumentalisterna Henrik Flyman och Tommy Rehn samt sångaren Martin Häggström, Temple Of Life - en tung, melodisk och symfonisk skiva vars kvalitét på intet sätt ligger efter bandets musikaliska influenser som inkluderar Deep Purple, Rainbow, Dio och Black Sabbath (Dio/Martin-eran). Bortsett från hårdrock är skivan även influerad av klassisk musik, Queen, ABBA och musikalmusik. Välproducerade och feta riff och sköna basgångar lägger den musikaliska grunden tillsammans med herr Häggströms kraftfulla och teatraliska hårdrocksstämma, som ligger någonstans mellan Ronnie James Dio, David Coverdale och Tommy Körberg (!). Bara detta skulle räcka för en suverän platta, men musiken får ytterligare en dimension genom tydliga symfoniska inslag - de använder en hel orkester komplett med sjumannad stråksektion, blåssektion och marschtrummor."Face the light" är en gedigen öppnare som förutom ett inledningsriff där gitarr och orgel samspelar på ett sätt som påminner om Uriah Heep eller Purple, har en mäktig refräng och ett fantastiskt klassiskt parti mot slutet. Ännu starkare är "The quest for the unholy sword" som är tydligt folkmusikinfluerad men även inkluderar gitarrharmonier som påminner om Iron Maiden eller Helloween. Folkmusik hörs också i den inledande gitarrmelodin till "When the children die" vars tunga vers låter som något från Dios klassiska 80-talsskivor. "Queen Shamar" har en genialisk, ståpälsframkallande refräng ackompanjerad av mäktiga stråkar som för tankarna till Rainbows mest klassiskt influerade stunder. Efter tre fantastiska låtar är "Good or evil", som bjuder på mer tungt orgelspel, en något mindre upphetsande låt som ändå är långt ifrån svag, och innehåller ett par sköna stråksekvenser. Mer klassiskt blir det i titelspåret som är ett vackert, regelrätt orkesterstycke. "On the edge of time" är en av skivans starkaste låtar, som inkluderar ett skumt mittparti med bl a hammondorgel, munspel, "slapp-bass" och blås. En något mer sansad avslutning får skivan med den episka och tunga Sabbath-aktiga "Eternal slaves".
Sammanfattningsvis är detta en underbar skiva för de som, liksom mig, älskar traditionell hårdrock, inte minst Ronnie James Dio och alla de band han sjungit med, och en lika snygg blandning av klassisk musik och hårdrock/metal är det nog bara Therion som kan bjuda på. Moahni Moahna släppte tyvärr bara en skiva till - den betydligt mer utflippade och experimentella men mindre hårdrocksinfluerade Why, som dock också är en helt okej platta även om det var en besvikelse efter debutens otroliga kvalitét. Flyman och Häggström släppte senare en okej skiva med bandet ZooL som bjöd på mera Dio-influerad metall men i en mer enkel form och utan Moahni Moahnas symfoniska aspekt.
5. Therion – Theli (1996)
Ack, vilka band man upptäckte på 90-talet! Det första jag hörde av Therion var Thelis öppningsspår ”To mega therion”, på en kompilations-cd (som för övrigt också var min introduktion till band som In Flames, Amorphis, Sirrah och Theatre of Tragedy) i Nuclear Blasts ”Beauty In Darkness”-serie. Jag hade verkligen aldrig hört något liknande – death metal, bombastiska körer, 80-tals-solon, over-the-top symfoniska arrangemang. Metal och klassisk musik hade aldrig vävts ihop på ett så här skickligt sätt och jag älskade det! Och när jag senare hörde hela skivan insåg jag att resten av låtarna var minst lika bra.Theli inleder med ett instrumentalt preludium som långsamt bygger upp en mäktig stäming och den påföljande trojkan med ovan nämnda låt, ”Cults of the shadow”, samt ”Desert of Set” är en oslagbar öppning, och alla tre tillhör bandets absolut bästa låtar. Pampig körsång växlar med solosång från trummisen Piotr Wawrzeniuk och gästsångaren Dan Swanö, samt Christofer Jonssons gutturala sång, symfoniska keyboards samsas med tunga riff och Jonssons enkla men geniala solon. Produktionen är kanske inte lika bra som på senare skivor, men den entusiasm och känsla som ligger bakom låtskrivandet och framförandet gör att det inte är något man tänker så mycket på. Och frågan är om inte skivans inte helt perfekta stil är en viktig del av det som gör denna skiva så mycket charmigare än dess något tråkiga uppföljare Vovin.
Bortsett från ovan nämnda låtar har vi förutom diverse instrumentala interludier även den doomiga ”Nightside of Eden”, skivans aggressivaste spår, ”Invocation of Naamah”, som är den låt som kanske mest påminner om stilen på förra skivan, Lepaca Kliffoth, samt den vackra och episka balladen ”Siren of the woods” med sång på akkadiska, ett utdött språk som talades i gamla Mesopotamien. Sammanfattningsvis: det finns inga svaga moment här, utan det är gåshud från början till slut. Trots detta är det inte bandets bästa, vilket vi snart ska se.
4. Tiamat – Wildhoney (1994)
Efter de fantastiska The Astral Sleep och Clouds lyckas Tiamat med bedriften att toppa dessa höjdare med Wildhoney. Här har Johan Edlunds sångstil nästan helt befriats från regelrätta growls och övergått till en till stor del viskad och halvpratande sång. Musikaliskt har det tagits fasta på de mest psykedeliska delarna av Clouds och lagts till mera flummiga Pink Floyd-influenser. Det finns dock fortfarande gott och tunga doomiga element, som t ex i ”Whatever that hurts”, som övergår i den mer uptempo-rockande ”The ar”, som inkorporerar körsamplingar och ett intressant klockspelsliknande keyboardspel. Efter ett kort instrumentalt spår (”25th floor”) fortsätter den höga nivån med bandets kanske bästa låt, den vackra balladen ”Gaia” som innehåller fint pianospel och ett par känslosamma gitarrsolon. I ”Visionaire” plockar Edlund fram en något gutturalare röst. Denna låt har mer än de andra en hel del gemensamt med Clouds-materialet, och det märks att Edlund skrivit låten tillsammans med Thomas Peterson, bandets tidigare leadgitarrist som hoppade av innan den här skivan spelades in. Efter instrumentala ”Kaleidoscope”, som med akustiskt plinkande och regnljud fungerar lite som ett intro till mystiska ”Do you dream of me?” med sin valstakt och monotona stil som bryts med det underbara klassiska gitarrsolot, framfört av producenten Waldemar Sorychta om jag inte missminner mig. Näst sista låten är skivans bästa instrumental, den eteriska och atmosfäriska ”Planets”.Efter ett sådant gäng av helgjutna låtar undrar man ju varför plattan inte når absoluta toppen av den här listan – jo, tyvärr är jag inte särskilt begeistrad av den avslutande 8 minuter långa gäspningen ”Pocket size sun” (visserligen en intressant låt som passar som avslutning, men ändå inte lika bra som resten av materialet), och drar man bort den från skivans längd så återstår knappt 35 minuter – lite för kort för att räcka ända fram.
3. Therion – Lepaca Kliffoth (1995)
Javisst – jag älskar den superbombastiska stilen på Theli och höll länge den som Therions främsta skiva, men med åren har den börjat kännas en aningens aning daterad. Samtidigt har dess föregångare Lepaca Kliffoth nästan blivit bättre för varje lyssning – det den saknar vad gäller körsång och den symfoniska biten jämfört med Theli tar den igen med en massa sväng, tyngre produktion, mer influenser från 80-talshårdrock, och mer death metal (i dess mest catchiga form). Så i slutändan blir det ändå Lepaca Kliffoth som med knapp marginal går segrande ur striden.Öppnar gör tunggungande duon ”Wings of the hydra” och ”Melez” (med skönt orientaliskt stuk och avslutande flöjtmelodi), och det är redan nu helt omöjligt att sluta headbanga. Efter ett kort men vackert instrumentalt interludium (”Arrival of the darkest queen”) kommer bandets dittills mest bombastiska låt i ”Beauty in black” som innehåller mäktiga melodier och imponerande operatisk sång av baritonen Hans Groning och sopranen Claudia Maria Mokri. Sedan bryter helvetet lös i en av de mest svängiga dödsmetallhits som någonsin skrivits – ”Riders of Theli”, komplett med ett typiskt genialiskt supercatchy Christofer Jonsson-solo. Doomiga ”Black” bjuder på mer sopransång, symfoniska partier och ännu en melodisk gitarrsekvens (som denna skivan är full av). ”Darkness Eve” svänger så det förslår med ett antal headbangs-framkallande riff och avslutas med plattans kanske bästa gitarrharmoni.
”Sorrows of the moon”, en Celtic Frost-cover med vackert gitarrspel och klagande sång, passar perfekt in på skivan, följs av ”Let the new day begin” med fler sköna riff och solon. Titelspåret, som jag har för mig ska vara något av en tonsatt magi-ritual, innehåller mässande domedagskörer, basuner och en gitarrmelodi som låter som en snabbare version av Maiden’s ”To tame a land”. Avslutar gör då skivans höjdpunkt – den ultrasymfoniska och supermedryckande hiten ”Evocation of Vovin” där Jonssons growls åter samsas med bariton- och sopransång. Melodiska gitarrpartier och orkestrala syntar är legio! Varför den här låten aldrig framförts live är en gåta för mig.
2. My Dying Bride - The Angel And The Dark River (1995)
Jag hade bara hört My Dying Brides debut As the Flower Withers, några månader tidigare, när jag köpte bandets nyutkommna skiva The Angel and the Dark River våren 1995. Och det här var verkligen något helt annat - jag hade aldrig hört musik som förmedlade sådan hopplöshet och sorg som denna platta. Tunga långsamma riff harmoniserar med en vemodig, tårdrypande fiol som är mycket mer framträdande än tidigare, och allting toppas av Aarons klagande, närmast gråtande sång. De growls som Aaron förtjänstfullt levererat på tidigare alster saknas helt här, men den rena sång som han istället bjuder på är så fantastisk att man inte saknar den gutturala sången alls. Han skulle bli en tekniskt skickligare sångare senare i karriären, men faktum är att sättet som hans röst spricker gång på gång här gör denna skiva ännu mer deprimerande och känslosam.Skivan inleds med den kanske mest okarakteristiska låten, "The cry of mankind", som bygger på en repetitiv gitarr- och pianoslinga, och där Aaron närmast pratsjunger med en atonal, låg stämma. "From darkest skies" börjar lugnt med bara en basgång, som sedan förenas av Martin Powells fiol och Aarons klagande sång, innan gitarrerna kommer in och låten övergår till ett mäktigt doomigt epos där kyrkorgel möter tunga riff.
"Black voyage" följer, med de kanske vackraste fiol/gitarr-harmonier som bandet någonsin framfört (synd att låten förstörs av det långtråkiga ambienta partiet i mitten), sedan kommer "A sea to suffer in", en något mer upptempo (för att vara den här skivan, alltså) och direkt låt där Aaron gör en mångsidig sånginsats. Efter detta kommer skivans kanske starkaste låt - den sorgsamma och vackra "Two winters only" som är en regelrätt doom metal-ballad. Återigen måste jag betona Aarons gåshudsframkallande, känslosamma sång, speciellt i det tunga partiet. Och att gitarristerna Calvin och Andy kan skriva krossande tunga och melodiska riff får vi återigen bevis på här. Avslutar gör "Your shameful heaven", skivans enda aggressiva spår, som faktiskt bjuder på ett dödsmetallriff som Aaron sjunger över med ren sång.
Detta är sannerligen en skiva som mer än någon annan förkroppsligar hopplöshet och doom - den ultimata kombinationen av musikalisk skönhet och bottenlöst mörker.
1. My Dying Bride - Turn Loose The Swans (1993)
Inte kan väl mästerliga The Angel and the Dark River (TAATDR) toppas? Jo, men bara av My Dying Bride själva. Där TAATDR ibland kan vara svår att lyssna på p.g.a. den otroligt deprimerande stämningen så finner jag mig betydligt oftare med Turn Loose The Swans i hörlurarna. Därmed inte sagt att det här är någon käck tillställning – tvärtom. Däremot är musiken mer varierad mellan tungt, brutalt och lugnt, och Aaron gör också en mer varierad insats än på uppföljaren, då han här skiftar från sin patenterade självömkande gråtande sång via diaboliskt mässande till djupa growls.Skivan inleds lugnt med en ny version av gamla favoriten ”Sear me”, även om de två låtarna inte har så mycket gemensamt mer än namnet. Låten är ett nedtonat stycke som bara bygger på enkelt pianospel, lite fiol och Aarons pratsång. En mystisk och för sin tid innovativ inledning på skivan, men inte någon av dess höjdpunkter. Det har vi dock i nästa låt, ”Your river”, som börjar med ett lågmält gitarrplink innan vi bjuds på det ena gotiskt tunga doom-riffet efter det andra, där det dröjer fyra minuter innan sången kommer in. Denna varierade låt är något av ett tvärsnitt av skivan, och Aaron bjuder på både ren sång och growls. På slutet blandar han dessutom dessa sångstilar i något som närmast är en duett med sig själv.
Denna varierade stil fortsätter sedan mer eller mindre genom hela skivan. ”The songless bird” inleds med keyboards som sedan släpper in ett tungt, ganska udda riff, där Rick Miahs trummor ger ytterligare dynamik. Ett snabbare riff följer, och Aaron sjunger med en aggressiv men ren stämma. Ett vackert men mystiskt gitarrplock-parti med fiol och Aarons rena, gråtande stämma är litet av lugnet före stormen för sedan kommer ett brutalt men catchy dödsparti med growls, innan låten avslutas med en repris på den första, aggressiva versen. Följande ”The snow in my hand” är en av skivans mest långsamma, doomiga spår, men innehåller även två aggressiva, growlade partier.
Den över 12 minuter långa "The crown of sympathy", som är den enda av de hårdare låtarna som helt saknar growls, var länge en låt jag hade lite svårt för - tyckte inte den passade in på skivan och var lite för monoton, men jag har på senare tid insett dess storhet. Den första halvan av låten har en nästa industriell stil med ekande sång och med pratad, aggressiv sång i något som skulle kunna kallas låtens refräng (”What do you think you’ll see?/What do you think there will be?...”). Trummorna är mer taktfast industriella än vad man brukar höra från Rick Miah. Den senare halvan blir väldigt långsam, ödesmättad och gotisk, med samplade domedagskörer och trumpetstötar som ackompanjerar Aarons begravningsmässande. Därefter återkommer refrängen och låten avslutas med an sorgfullt vacker gitarrharmoni som får klinga ut under låtens sista tre minuter.
Härnäst kommer nästa 10-minutersepos, titelspåret, min absoluta favorit på skivan. Återigen tas vi på en resa i ett mörkt, mystiskt viktorianskt Shakespeareland. Låtens huvudtema är en doomig tvillinggitarr-harmoni som ackompanjeras av en vacker fiolstämma. Till skillnad från övriga låtar domineras dock ”Turn loose the swans” av growlsång och ett gäng brutala riff. Det vackra mittpartiet där doomiga gitarrer och en speciellt gråtande fiol ackompanjerar Aarons TAATDR-minnande sång avbryts abrupt av ett tungt och brutalt parti (”Turn loose the swans that drew my poets craft…”) och avslutas med ett mäktigt doom-riff. Skivan avslutas på samma sätt som den började, med enbart piano, fiol och reciterande sång (här backas Aaron upp av kvinnlig bakgrundssång) i form av ”Black god”
Celtic Frost må ha tagit de första stegen för att bilda gotisk avantgarde metall, och Paradise Lost må ha varit först med att spela både goth metal och doom/death, men det var My Dying Bride, framförallt då med den här skivan, som tog genren till en helt annan stilbildande nivå, inte bara genom att kombinera fiol med death/doom metal, utan genom att skriva låtar som var så krossande tunga och samtidigt vackra och sköra – och dessutom relativt catchy och smart strukturerade. Lägg till Aarons mörka, poetiska texter (som på denna skiva skulle göra sitt sista framträdande, då de blev mer direkta i sin stil på senare skivor) och hans dramatiska och varierade sångstil och resultatet är 90-talets mest innovativa och starka album.
And there you have it - 90-talets bästa skivor i mitt tycke. Nästa projekt är en liknande genomgång av 70- och 80-talet. Kommer bli minst lika svårt att genomföra...
No comments:
Post a Comment