En av Black Sabbath's bäst dolda hemligheter: Ray Gillen som sjöng på originaldemon för The Eternal Idol ('87).
Jag älskar Tony Martins insats på påföljande Headless Cross ('89; bästa icke-Dio/Ozzy-plattan imho), men Ray Gillen dräper all konkurrens här. Nu kan man höra båda sångarnas versioner på deluxutgåvan av Eternal Idol, och jag tycker inte bara sången utan även den tyngre, mindre keyboard-dominerade (I'm looking at you, Geoff Nichols!) originalproduktionen är mycket bättre än den senare versionen. Tom den tråkiga titellåten låter fantastisk med Gillens dramatiska "Dio-möter-Robert Plant-möter-Geoff Tate"-sång!
Självklart är detta ingen kritik mot Tony Martin. Han kom in sent och var tvungen att snabbt lägga om sången på skivan utan att kunna sätta sin egen prägel på den. På Headless Cross där han låg bakom mycket av sångmelodierna visade han sina kvalitéer.
Nog snackat, här är Gillens version av "Glory Ride", en av de bästa låtarna på The Eternal Idol:
No comments:
Post a Comment