Genre: familjedrama
Sändes: 2009-04-14 - 2009-06-23 (Fuji TV)
Officiell hemsida: http://www.ktv.jp/haru/index.html
Skådespelare: Hiroshi Abe, Nozomi Ohashi, Kenichi Endo, Miho Shiraishi, Mahiru Konno, Yuriko Yoshitaka
Bakgrund: En fd-yakuza, Haruo Sakura (spelad av Abe) släpps fri efter nio år i fängelse, ett straff han uttjänade för ett mord på en rivaliserande yakuzaklans ledare. Haruo ville egentligen gå ur yakuzan, men gick med på att utföra detta sista jobb mot en större summa pengar som skulle användas till att betala behandling av flickvännen Mariko (Mahiru Konno) som led av en svår (ospecificerad) sjukdom. Efter dådet grips Haruo och bryter sin relation med Mariko för att hon (efter att med hjälp av pengarna förhoppningsvis blivit botad från sin sjukdom) ska kunna starta ett nytt liv då Haruo inte längre kan vara vid hennes sida.
Då Haruo släpps fri får han veta att Mariko efter att Haruo blev gripen levde med en annan man men att hon sedan dog av sin sjukdom. Haruo, som levt i tron att pengarna han betalade för med sin frihet skulle ha botat Mariko, blir chockad och arg och letar upp mannen som Mariko levde med, Koji Murakami (spelad av Kenichi Endo), för att ta reda på vad som egentligen hände. Koji driver ett bageri med sin dotter Sachi (Nozomi Ohashi) och, vad det visar sig, Marikos syster Kanoko (Miho Shiraishi). Haruo är övertygad om att Koji använt Marikos sjukhuspengar till att starta sitt bageri, medan Koji å sin sida tycker att Haruo lämnade Mariko till sitt öde när han bröt kontakten med henne och hamnade i fängelse. Samtidigt träffar Haruo Sachi, den dotter Kojis fick med Mariko strax innan hon dog (men det vet inte Haruo), i en närliggande park, och en ovanlig vänskap inleds. Snart framkommer det dock att det egentligen är Haruo som är Sachis far...
Betyg - story: 7/10. En typisk familjedrama som skiftar mellan feelgood och tårframkallande scener, med relativt få rent komiska sekvenser. Här ligger fokus på relationen mellan Sachi och Haruo men också mellan Haruo och Koji och de helt olika fadersgestalter de representerar - den rättrådige och tillförlitlige Koji, som jobbar hårt och har uppfostrat Sachi men sällan har tid att umgås med henne, och Haruo som är Sachis riktige far och som har mer tid att spendera med Sachi, men som också är otillförlitlig som fd-kriminell med en svag samhällsställning. Trots ett relativt långsamt tempo blir denna huvudstory aldrig ointressant så att flera subplots inte utforskas närmare stör inte så mycket, även om flera av karaktärerna runtom därmed blir ganska endimensionella.
Det som fascinerar mest är den skickligt och naturligt skildrade utvecklingen av Haruos karaktär från bufflig och egoistisk i seriens början till den självuppoffrande och kärleksfulla person han är mot slutet, och hur han kämpar med det faktum att han faktiskt är far till en dotter och om han är redo att ta detta ansvar eller inte. Intressant är även hur relationen mellan Haruo och Koji går från en mellan dödsfiender till en djup förståelse och empati för varandra. Det finns gott om scener där man bör plocka fram näsduken, speciellt mot slutet av serien, och dessa förstoras i typisk jdrama-stil av seriens sorgsna stråk-ledmotiv. Men till skillnad från många andra liknande serier så blir det aldrig över-sentimentalt och man känner verkligen för de flesta karaktärerna - inte minst Haruo och Sachi såklart. Fast ibland sitter man faktiskt och hejar på både Haruo och Koji när det gäller kampen om Sachis gunst.
Personligen tyckte jag (liksom många andra vad det verkar) inte om seriens slut som kändes abrupt och opassande för den relativt enkla och vardagliga storyn fram till dess, även om det kanske inte var ett helt oväntat slut för en japansk melodramatisk serie. Blev dock besviken på att manusförfattarna inte kunde komma på någon annan lösning på seriens intrig.
Betyg - skådespel: 7/10. Låt mig sammanfatta det hela med två ord: Hiroshi Abe! Han gör verkligen en fantastisk insats här. Hans karisma är det som lyfter den här serien från en halvokej, enkel familjedrama till en av de mer gripande serier jag sett på. Som jag nämnde ovan så utvecklas hans karaktär Haruo på ett gradvis och trovärdigt sett genom serien, och denna utveckling gestaltar Abe mycket skickligt. På slutet spelar han ut lite mer och gör en delvis typisk Abe-karaktär (fast mer ärlig och utan den ironi som han ofta visar upp), men det som imponerar mest är hur han framförallt i början med ytterst små medel, utan ord och med bara en ryckning i mungipan, med sitt kroppsspråk eller sin intensiva blick, spelar upp de komplicerade känslor som Haruo känner när han efter nio bittra, långa år i fängelse tvingas möta den yttre verkligheten igen. Hans samspel med Nozomi Ohasi som spelar lilla Sachi gör en varm inombords. Söta och charmiga Ohashi gör för övrigt en väldigt bra och trovärdig insats, något som inte är så vanligt för barnskådespelare. Visst bjuds det på en hel del överspel också, men det är ju sådant man är van vid och som lite hör till japanska dramaserier.
Betyg - musik: 7/10. Låten "Yokogao" som avslutar varje avsnitt är inget speciellt, men bakgrundsmusiken och seriens instrumentala huvudtema är mycket vacker och höjer seriens dramatiska och sorgliga scener.
Betyg - totalt: en stark 7/10. En av de bästa serier jag sett i genren familjedrama. Skönt att slippa de eviga förvecklingarna och intrigerna i pojke-möter-flicka-dramagenren och istället fokusera på familjerelationer för en gångs skull. En ganska ordinär story med ett opassande dramatiskt slut lyfts upp av ett lagom sentimentalt manus och överlag bra skådespelare. Till syvende og sist är detta dock Hiroshi Abe show, utan honom hade det inte blivit alls lika bra.
No comments:
Post a Comment