Koreedas filmer är ofta långsamt berättade med mer betoning på atmosfär och känsla än handling och dialog. Hans filmer blir dock sällan långtråkiga. Koreeda har en bakgrund som dokumentärfilmare, något som tydligt influerat hans spelfilmer, och detta är något som märks i alla de tre filmer jag nu ska berätta lite mer om:
Dare mo Shiranai (Nobody Knows), 2004
Har haft den här filmen i pipelinen i flera år men tog mig äntligen tid att se den härom veckan. Dare mo Shiranai blev Koreedas stora internationella genombrott och gick även upp på svenska biografer. Filmen, som är baserad på verkliga händelser, handlar om fyra syskon som tillsammans med sin mor flyttar till en lägenhet i Tokyo. Hyresvärden känner dock endast till den äldste sonen Akira (om hyresvärden visste att det är fyra barn skulle de förmodligen inte få lägenheten), så de två yngsta syskonen smugglas in i resväskor och den äldsta dottern smyger in efteråt. Bortsett från Akira måste barnen, som alla har olika fäder och aldrig gått i skola, stanna inne i lägenheten hela tiden och hålla sig tysta så att ingen misstänker att det finns fler än ett barn där inne. Barnens mor är ofta borta till sent på natten och låter Akira ha ansvaret för att handla och laga mat samt med hjälp av den äldsta systern ta hand om sina yngre syskon. Modern har träffat en ny man och lovar Akira att hon den här gången verkligen träffat ”den rätte” som kommer att ta hand om både henne och alla barnen. Hon åker för att bo hos sin nye pojkvän men lovar att vara tillbaka till jul och ger Akira en summa pengar som barnen ska leva på. Det visar sig dock att modern aldrig återvänder så vi får från denna stund följa barnen och hur de tvingas överleva i sin egen lilla värld till en början utan större kontakt med yttervärlden.
Först måste jag säga att jag var tveksam till om jag skulle vilja se en film som i stort sett bara handlar om barn (ni vet det där med barn och djur på film), men jag måste säga att jag var imponerad av barnens skådespel som verkligen gav filmen den där realistiska, dokumentära stilen som är typisk för Koreeda. Framför allt Yúya Yagira som spelar Akira gör en fantastisk insats, och det samma måste sägas för You som spelar den oansvariga modern Keiko (rollerna har vänts, då hon är mest som ett själviskt barn medan Akira är den vuxne som tar sitt ansvar för sina syskon) på ett sätt som gör att man avskyr henne för det sätt som hon behandlar sina barn, men samtidigt förstår att hon trots sina handlingar ändå älskar sina barn (även om hon till sist offrar barnen för en chans till egen lycka) och hur barnen accepterar sin mors beteende och aldrig tappar hoppet om att hon ska komma tillbaka.
Det är fascinerande att se hur barnen till en början med hjälp av sina egna regler och vanor lyckas hålla kontroll över sin situation, men gradvis blir detta svårare och svårare (inte minst när pengarna tar slut) och situationen allt mer ohållbar. Det är självklart ingen upplyftande stämning i filmen men inte helt nattsvart heller. Det finns en del ljusglimtar i mörkret, som när barnen firar den yngsta systerns födelsedag genom att för första gången bege sig ut ur lägenheten alla fyra tillsammans. Sammanfattningsvis är detta mycket trovärdigt filmat och skådespelat, och en mycket gripande historia som stannade kvar i tankarna långt efter att filmen var slut. En av regissörens allra bästa filmer.
Betyg: 4 av 5 Sasori-san:
Distance, 2001
En film (tydligt inspirerad av domedagssekten Aum Shinrikyós sarin-gasattack i Tokyos tunnelbana 1995) som utspelar sig på årsdagen tre år efter att sekten ”The Ark of Truth” har utfört en terrorattack och förgiftat Tokyos dricksvatten med ett genetiskt modifierat virus, vilket ledde till över 100 döda och flera tusen förgiftade. Filmen handlar om fyra personer som alla har varsin familjemedlem (en fru, en make, en äldre bror och en äldre syster) som deltog i terrorattacken och sedan tog sina liv. De åker till en sjö långt ute i vildmarken nära där sektmedlemmarna bodde och planerade attacken. Jag tror inte det framkommer klart hur de tagit sina liv – förmodligen dränkte de sig i sjön. När de fyra hedrat sina döda, vilket de verkar ha gjort varje årsdag efter terrordådet, går de tillbaka till platsen där de parkerat sin bil bara för att finna att någon stulit den (vem som stal bilen är en av många frågor som filmen aldrig ger svar på). Där träffar de en f d sektmedlem (spelad av Japans indie-filmhjälte nummer ett, Tadanobu Asano) som hoppade av sekten innan terrorattacken. Även han har fått sin motorcykel stulen, och då det skulle ta hela natten att till fots ta sig tillbaka bestämmer sig alla fem att övernatta i den stuga där sektmedlemmarna brukade bo.
Större delen av filmen utspelas i och kring stugan där de fyra diskuterar (och frågar ut den fd sektmedlemmen) vad som kan ha drivit deras nära och kära till att gå med i sekten och senare planera ett sådant terrordåd. Distanserat och stationärt kameraarbete med långa sekvenser utan klipp, väldigt fint spel av samtliga skådespelare samt en vad det verkar delvis improviserad dialog ger filmen en mycket realistisk dokumentär stil, t.o.m. till högre grad än Koreedas övriga filmer. Dialogen, som ofta bara försvinner ut i intet, leder dock inte till särskilt mycket information om varken sekten, dess ledare eller hur och varför terrordådet planerades och utfördes. Detsamma kan sägas om de tillbakablickar på de fyra huvudpersonerna och deras reaktioner när de får reda på att deras syskon/fru/man vill gå med i sekten, liksom diskussionerna mellan Asanos karaktär och en av de numera döda sektmedlemmarna. Nästa dag återvänder de fem hem och sedan kommer en sorts epilog där vi följer en av de fem som ensam åker tillbaka till sjön, och en del av det vi tidigare förstått vänds lite på ända (jag ska inte avslöja vad), även om betydelsen av den sista delen lämnas öppen för tolkning.
Sammanfattningsvis så är detta en intressant film som kanske är Koreedas mest händelsefattiga, vilket nog kan irritera folk som vill ha mer action i sina filmer. Själv gillade jag dock den långsamma, hypnotiska stämningen och den dokumentära stilen som gör att man nästan känner sig som om man själv sitter där i stugan tillsammans med de fem huvudpersonerna. Skådepelet är som sagt i toppklass, inte minst av Arata (som spelar Atsushi, som förlorat sin bror) och personlige favoriten Susumu Terajima (som spelar Makoto, vars fru går med i sekten). Jag hade dock gärna velat höra mer om hur livet i sekten var, vad som drev de olika personerna till att gå med, samt varför och hur de utförde terrorattacken, inte så mycket för att få svar på alla frågor men för att ge filmens dialog lite mer mening och ge filmens story lite mer kött på benen. Samtidigt så sägs det en del intressanta, filosofiska saker, och Distance kan säkert ge uppslag till många givande diskussioner. Filmen hade potential att vara en av regissörens bästa men når inte riktigt fram.
Betyget blir 3 ½ av 5.
Den sista filmen jag ska diskutera är filmen Wonderful Life (även kallad After Life). Till skillnad från Koreedas flesta filmer är filmens grundstory en övernaturlig sådan även om regisörrens alltid lika realistiska stil gör att man snabbt accepterar filmens premiss. Wonderful Life utspelar sig på en sorts vägstation dit alla dödas själar måste passera innan de kan gå vidare till himlen. Under en vecka intervjuas samtliga nyligen dödas själar av stationens rådgivare för att välja ut ett enskilt, lyckligt och viktigt minne från den dödes förflutna liv. När ett sådant minne har valts ut gör rådgivarna kortfilmer som återskapar de dödas minnen och vid veckans slut visas filmerna upp, varvid den dödes själ efter att ha sett sin film försvinner till efterlivet med enbart detta enskilda minne med sig in i evigheten.
Vi för följa intervjuer med ett tiotal döda och hur dessa kommer fram till det som de helst vill ta med sig från sitt liv. Några har väldigt bestämda uppfattningar om vad de vill ha med sig medan andra inte kan finna något enskilt minne de minns som speciellt. Intervjuerna är delvis improviserade, och flera av de intervjuade är inte skådespelare utan "vanliga" människor som berättar om sina egna liv, vilket återigen skapar den där för Koreeda typiskt dokumentära stilen. Rådgivarna är också döda, som av olika anledningar valt att ännu inte välja något specifikt minne och därmed får stanna kvar och jobba i detta mellansteg mellan död och efterliv. Filmens huvudroller har två av dessa rådgivare - Takashi (förtjänstfullt spelad av Arata), som dog som ung i kriget och därmed behållt sitt unga yttre trots att han jobbat som rådgivare i minst 50 år, samt Shiori (Erika Oda), en ung kvinna som nyligen börjat jobba som rådgivarassistent och som har ett romantiskt intresse av Takashi. Det visar sig att Takashi har en mycket personlig koppling till en av sina klienter, vilket leder till att han först vill byta klient, men sedan leder till insikt att han själv är redo att välja sitt egna personliga minne och gå vidare.
Detta är som vanligt för Koreeda inte en film med mycket handling, men trots det låga tempot hålls åskådarens intresse uppe hela tiden (kanske mer än någon annan av regissörens filmer) och där filmens två timmar försvinner väldigt fort. Detta beror dels på filmens enkla men tänkvärda premisser, dels på att vi får följa ett flertal olika personers historier (även om det läggs fokus på en handfull) samt på den underhållande skildringen av hur rådgivarna diskuterar sina klienter och planerar och regisserar de slutgiltiga kortfilmerna så att de ska bli så nära det ursprungliga minnet som möjligt. Detta är det närmaste Koreeda kommit en fullträff.
Betyg: 4 ½ av 5.
Trailer för Wonderful Life:
Avslutningsvis rekommenderas även dessa senare filmer av Hirokazu Koreeda: Aruitemo, Aruitemo (Still Walking), 2008 (Betyg 4 av 5); Kúki Ningyó (Air Doll), 2009 (Betyg 4 av 5). Det var ett tag sedan jag såg dem så dessa kan jag inte närmare recensera nu.
No comments:
Post a Comment