久しぶりで～す

Visserligen var det snart två veckor sen, men eftersom det var ett tag sen jag uppdaterade bloggen och dessutom gjort mig besväret att skicka bilder från mobilen till datorn (vilket inte var gratis direkt, något jag blev varse om när de ringde från mobiloperatörens Messenger Center och tipsade om ett abonnemang för storanvändare av mobil-internet), så tänkte jag skriva lite om Loud Park, metalfestivalen jag och N var på häromveckan.

Här en vy över folkmassorna i området mellan scenerna (detta är runt lunchtid, senare skulle det bli betydligt mer packat med folk).
Här sitter alla (inklusive oss) på golvet och avnjuter diverse snabbmat. Något av det som vi inmundigade under festivalens två dagar var kebab, thai-curry och korv.

Om detta hade varit en svensk festival hade golvsittande varit en omöjlighet pga slängda ölmuggar som bara efter några timmar skapar en yta som skorna klibbar fast i, men japaner är väldigt renliga och dessutom städades det friskt under hela dan, så det var nog renare än golvet hemma i min lägenhet.

Just ja, musik kunde avnjutas också. Det är helt omöjligt att se, men fotot nedan är från Cathedrals framträdande, kanske lördagens bästa band (eftersom vi missade svenska bandet Opeth pga missbedömning av transporttiden till konsertlokalen). De hade den goda smaken att spela en massa gamla godingar från tidiga album, men jag blev ändå en aning besviken. Hade väntat mig åtminstone en gammal doom-evergreen, men de fokuserade på snabbare publikfriande låtar, något man kanske inte kan klandra dem för.

Fick i alla fall njuta av några minuters doomriffande i mitten av "Skullflower" (tror jag det var), och frontmannen Lee Dorrian var ganska underhållande att se. Detta var första gången jag såg dem live, trots att jag började lyssna på dem för över tio år sen, och jag ser dem gärna som huvudakt om tillfälle ges. Ett längre set ger plats åt lite fler låtar, så då kanske man kan få höra något från "Forest of Equilibrium" (debutplattan) också.

Festivalens höjdpunkt var självklart min egen husgud, den lille mannen med den stora rösten, Mr Ronnie James Dio. Trots att jag sett honom live ett antal gånger är det alltid en högtidsstund när han bjuder på guldkorn från sin digra låtsamling.

Den här gången framfördes en hel del från Rainbow-tiden (kanske för att Rainbow är väldigt populära i Japan?), inklusive "Kill the king", som han inte spelat på jättelänge. Denna låt verkade glädja övriga åhörare något enormt, men själv hade jag hellre hört mer än bara en vers var av "Catch the rainbow" och "Temple of the king". Dio har en röst som kommer till sin rätt både i hårdare och lugnare låtar, och det hade varit roligt att någon gång få mer av den senare varan, för det är i de lugna partierna man verkligen kan höra vilken fantastisk stämma 64-åringen fortfarande besitter. Antar att det inte blir någon unplugged-turné/skiva i den närmaste framtiden?

Försökte flera gånger, men bättre bild än denna lyckades jag tyvärr inte ta med min mobilkamera:

Och här ett foto på storbildskärmen med närbild på Ronnie James:

(mannen som vinkar på bilden kan möjligen vara en festivalarbetare som inte är så glad över att jag tar foto då detta var förbjudet...)

Övriga höjdpunkter på festivalen var

In Flames - spelade många gamla låtar som föll mig i smaken,

Within Temptation - låten "Mother Earth"; sångerskan Sharon's dans och korsett som i kombination gav upphov till någon typ av publikfrieri - ni som har sett dem live (förmodligen ingen som läser detta) vet kanske vad jag talar om,

samt Dragonforce - alla i bandet (utom trummisen) sprang omkring på scenen och var ganska roliga att se på, även om musiken/ljudet inte var något speciellt.

Eftersom jag såg Dio som festivalens riktiga headliner, och vi båda var mycket trötta bestämde vi oss för att strunta i söndagens avslutande band, Slayer (fast det hade varit lite kul att se) och bege oss hemåt tidigt. På väg ut tog jag denna lite "arty" (?) bild: