I fredags kom flickvännen hit till Tokyo, en dag tidigare eftersom hon var orolig för mig då jag blivit förkyld. En hel påse med hemlagad mat hade hon med sig. Det räcker till många middagar framöver. Det var både koreanskt (kimuchi), franskt (ratatouille) och japanskt (karee).
Tack så mycket, N-chan! Idag blev det karee raisu ala N när jag kom hem från jobbet, inte dumt alls!
(jag vet, det blir mycket kareeraisu för min del, men man kan inte jämföra 100-yen-kareen med hemlagat)Som vanligt blir det sovmorgon och mycket mys när vi är tillsammans, vilket brukar resultera i att vi sällan hinner göra så mycket på dagarna, men vi hann iaf med ett besök på Edo Tokyo Museum på lördagen.
Det är helt enkelt en utställning med rekonstruktioner och föremål från Tokyo från 1600-talet fram till idag. Tack vare min kunniga guide till flickvän kan jag ta till mig mycket kunskap som jag helt skulle missa om jag åkt dit ensam (även om det här muséet till skillnad från många andra i Japan hade ganska bra informationsskyltar på engelska).
På kvällen blev det Yakiniku, något som vi båda tycker mycket om. "Gyuukaku" (牛角) heter stället. Här finns det alla typer av kött man kan tänka sig och många fler. Min favorit är utan tvekan "Harami" (på bilden ser det inte så aptitretande ut, men jag lovar att det var gott).
I söndags var det sådär outhärdligt varmt, så vi höll oss inne så länge som möjligt. Lunch blev det dock, på "Freshness Burger". N-chan åt fiskburgare och jag tog Teriyaki Chicken. Riktigt gott!
Senare begav vi oss till en klubb sydväst om Shibuya för att avnjuta lite melodisk dödsmetall av göteborgskt snitt, dvs Dark Tranquility. Ett band som kommer från samma stad som jag själv, men som av jag någon anledning aldrig sett live förut.
Det blev min första riktiga hårdrockskonsert i Japan, och nu förstår jag varför alla band vill komma hit och spela. Fansen är väldigt väldigt entusiastiska (särskilt jämfört med svenska fans som är kända för att ge ett ganska svalt mottagande, även om det finns undantag såklart). När vi kom till lokalen ar det väldigt lugnt. Och inte en cigarettfimp eller ett ölglas på golvet. I Sverige brukar golvet var täckt av trasiga plastmuggar mot slutet av en spelning. Alla ser propra ut, som vilka vanliga japaner som helst (eftersom det var söndag var det tyvärr inga salarymen med slips och kostym i publiken).
Lugnt var det ja, ända tills bandet kommer på scen, då blir alla som galna och rusar längst fram till scenkanten. I Sverige kanske 20% ger ett sådant varmt motagande, men här var nästan alla extremt entusiastiska. Visserligen var det en liten lokal, men det ska visst vara likadant vid större konserter. Och alla sjunger med och höjer armarna i luften. Mycket imponerande!
Men varför de inte använder öronproppar på japanska spelningar förstår jag inte, vem vill förstöra sin hörsel frivilligt? Kanske var det lite lägre volym än i Sverige, men jag var ganska säker på att jag skulle vara halvdöv i en vecka efteråt. Nu blev det som tur var inte så, men när jag ska på inomhushårdrocksfestival med N-chan i oktober måste jag nog införskaffa öronproppar.
Som avlutning på ett inlägg som fått lite av ett mat-tema: mitt älskade Mister Donut! Den finns alldeles bredvid uppgången från tunnelbanestationen, så risken att man lockas in dit ofta är ganska stor. Vi var och köpte donuts både på fredagskvällen och efter spelningen. Här är fredagens skörd:
No comments:
Post a Comment