00-talets bästa skivor

Efter många timmars lyssnande, grubblande, jämförande och betygsättande av individuella låtar har jag äntligen lyckats få ihop en 20-i-topplista från detta milleniums första årtionde som jag är hyfsat nöjd med.

Egentligen kanske man skulle börja från botten - men här tar vi det gottaste först istället:

1. Warning - Watching From a Distance

Ett tungt emotionellt doom-mästerverk utan svaga punkter utgör bandets svanesång. En vägg av feta nedstämda gitarrer ackompanjerar bandledarens Patrick Walkers personliga lyrik och sång vars känsla och ärlighet saknar motstycke i genren. Den här skivan skulle kunna få den mest positiva människa att bli djupt deprimerad men också ge styrka till den som går igenom en tung period.

2. System of a Down - Hypnotize

Kompromisslösa moderna metal-riff, slagkraftiga popmelodier, underbar stämsång från alltid utmärkta sångaren Serj och gitarristen Daron, folkmusik, finurliga texter, satir, politik och blodigt allvar i en oslagbar blandning. Thrashstänkaren "Attack", finstämda "Lonely Day" och allt däremellan håller yppersta klass. 00-talets stora nyupptäckt för min del.

3. System of a Down - Mezmerize

Mer av det ovannämnda. Nästan lika stark som sitt systeralbum. Blandningen av aggression och catchyness i hitten "B.Y.O.B", sången och växlingarna mellan brutalt och melodiskt i enkla men geniala "Radio/Video", refrängen i "Sad Statue" är bara några av plattans många höjdpunkter.

4. Therion - Secret of the Runes

Bombastiska körer, folkmusik och nordisk mytologi. Öppnar fantastiskt med trion "Ginnungagap", "Midgård" och "Asgård" och fortsätter sedan i samma stil. Therions starkaste giv från post-Theli-eran bjuder på kanske de mest välskrivna körmelodier bandet någonsin framfört.

5. Saturnus - Veronika Decides to Die

Goth-metal när den är som bäst och vackrast på dessa danskars mest helgjutna skiva hittills. Bäst är inledande "I Long" - atmosfärisk goth/doom av yppersta klass - och den finstämda piano-ackompanjerade "All Alone".

6. Therion - Deggial

Bandets klart jämnaste skiva sedan Theli bjuder på hypnotiska riff i typisk Therion-stil med storslagna körer ovanpå det. Här dominerar körsång mer än på något annat av bandets album. "Ship of Luna"/"The Invincible"/"Deggial" bjuder på en stark låttrojka i mitten. Det enda man kan klaga på är avslutande covern på "O Fortuna" som är väldigt bra framförd men som egentligen inte tillför stycket något nytt.

7. Therion - Lemuria

Bjuder på influenser från bandets hela historia, vilket kanske inte är så konstigt då många av låtarna vad jag förstått går tillbaka till mitten av 90-talet. Det bjuds t o m på lite growls från bandledare Johnsson. Bortsett från avslutande Rammstein-aktiga låten så håller allt ypperlig nivå. Några snäpp starkare än samtidigt släppta Sirius B som inte lyckas kvala in på topp 20.

8. Reverend Bizarre - III: So Long Suckers

Äntligen lyckas de finska doom-puristerna få till en riktig höjdare även i LP-form efter att ha släppt sina bästa låtar som singlar och EPs tidigare. Passande då detta är den sista skiva de släppte innan de la ner verksamheten. Här serveras över 2 timmar långsam traditionell doom som i mitt tycke är överlägsen genrens äldre, stilbildande band. Bäst är underbart malande "They Used Dark Forces/Teutonic Witch" (29 min lång) och progressiva "Anywhere out of this World" (25 min) samt fantastiska Caesar is Forever (gitarrsolot!).

9. My Dying Bride - Songs of Darkness Words of Light

Detta är den jämnstarkaste och bästa skivan doom/death-legenderna från Yorkshire släppt sedan The Angel and the Dark River '95. En mörk platta där bandet och versatile frontmannen Aaron visar upp hela sitt breda spektrum från brutal dödsmetall via krossande doom till keyboarddominerad snyft-goth, allting levererat med samma höga klass.

10. Mournful Congregation - The Dawning of Mournful Hymns

Dubbel-cd full av långsam monolitisk doom från Australien som kombinerar tyngden från funeral doom med tvillinggitarr-harmonierna från brittisk doom/death. Inte många band har lyckats spela så här långsamt och tungt och samtidigt leverera såpass minnesvärda riff och melodier. Första skivan tilltalar mig mer, men bäst är episka "The Epitome of Gods and Men Alike" från cd 2 som fångar allt vad doom ska vara i mina öron.

11. While Heaven Wept - Of Empires Forlorn

Helgjuten platta full av doom i Candlemass' fotspår men där deras influenser av 80-talshårdrock också börjar komma fram. Bäst är Voice in the Wind, som är en cover på, eller snarare fri tolkning av en låt av 80-talspopbandet Jane. Vemodig, episk doom och synthpop i en oslagbar och unik blandning som man på något sätt blir glad av när man hör. I övrigt håller de sig relativt nära sina episka doomrötter.

12. Nick Cave & The Bad Seeds - No More Shall We Part

Vackra pianobaserade låtar där Nick Cave och hans anhang bjuder på både lågmäld melankoli och storslagen bombast, båda lika gåshudsframkallande. Den mörka och mollbetonade stämningen gör det till den skiva ur bandets diskografi som tilltalar mig mest.

13. Therion - Gothic Kabbalah

Trots stor stiländring ännu en i raden av bandets ypperliga album där maestro Christofer Johnsson den här gången låtit övriga bandmedlemmar haft en mycket stor roll i låtskrivandet, vilket verkar ha gjort att körerna och de mest symfoniska arrangemangen fått stå tillbaka för en mer gitarrbaserad stil med ett varierat galleri av soloröster. Samtidigt som detta är ett av bandets mest progressiva verk är musiken mer sånginriktat och lättillgängligt än tidigare. "Perennial Sophia", "Son of the Staves of Time" och "The Wand of Abaris" står ut mest bland låtarna.

14. Griftegård - Solemn, Sacred, Severe

Episk doom av bibliska proportioner för oss som saknar tiden då Candlemass var mer Doomicus än Metallicus. Malande monolitriff ackompanjerar Thomas Erikssons kraftfulla pipa mässandes texter om hopplöshet och en oförlåtande och malevolent Gud. Bäst är mäktiga "Charles Taze Russel", avslutande "Drunk with Wormwood" samt den ödesmättade och sakrala "Noah's Hands" som visar att kyrkorgel är det musikinstrument som är mest doom av alla.

15. While Heaven Wept - Vast Oceans Lachrymose

Här tar bandet steget fullt ut från den rena domedagsmetallen och skapar musik som influeras av hela hårdrocksspektrat från blastbeats till klassiska åttiotalsinfluenser. Samtidigt är det fortfarande episkt och storslaget som aldrig förr. Bortsett från "The Furthest Shore", som bjuder på det mesta man kan vänta från WHW, är det spår som mest sticker ut "Vessel" där nye vokalisten Rain Irving briljerar i den gåshudsframkallande refrängen som påminner om 90-tals-Scorpions.

16. In the Woods... - Three Times Seven on a Pilgrimage

En sista resa i det alldeles för tidigt upplösta norska bandets unika och progressiva universum. Här rör det sig om en samling av tre minalbum de släppt genom åren. Ett par covers (Jefferson Airplane, King Crimson, mfl) som visar bandets rötter i 70-talets progrock levereras på ett sätt så att de framstår som bandets egna. Bland de egenkomponerade låtarna vill jag främst nämna "Karmakosmik", en låt i samma klass och stil som de två föregående mästerliga albumen.

17. Bruce Dickinson - Tyranny of Souls

Bruce Bruce solo slår fortfarande huvudbandet Iron Maiden på fingrarna även om detta inte riktigt når upp till de två närmaste föregångarna. Svårt att välja ut enstaka spår, då det bjuds på mycket jämn och hög klass rätt igenom, även om det är något brist på variation. Som vanligt en oklanderlig prestation sångmässigt, Bruce bjuder på en del riktiga gåshudsrefränger som i titelspåret och "River of No Return". Roy Z's tunga riff och produktion är också väldigt bra. Kanske dags att Järnjungfrun också anlitar Roy Z som producent?

18. Reverend Bizarre - In the Rectory of the Bizarre Reverend/Return to the Rectory

Det är inte många band som liksom Reverend Bizarre lyckas spela långsam traditionell doom utan att kontaminera den med andra influenser som stoner, death, goth eller power metal. Märk väl att det är utgåvan av finnarnas debut som inkluderar Return to the Rectory det gäller här. Även om huvud-cdn levererar långa episka doomstycken av hög klass är det på extra-cdn som man hittar de riktiga guldkornen som "Aleister", kusliga "The Festival" samt fullpoängaren "Dark Sorceress" (som visserligen är en cover).

19. Krux - Krux II

De doomidéer som Candlemass-Leffe av någon anledning inte använder i huvudbandet används här med mycket gott resultat. Användandet av orgel skapar en ödesmättad och psykedelisk atmosfär som höjer albumet några snäpp jämfört med debuten. Låtskrivandet är också bättre, med flertalet riktiga doomrökare som "Serpent", "Devil Sun" och "Depressive Strokes of Indigo"

20. My Dying Bride - The Dreadful Hours

Detta var bandets riktiga återkomst till gammal god form efter några svaga år och innebar en förbättring av det som var bra med föregångaren "The Light at the End of the World". Produktionen är bättre, doomriffen är fetare och dödsmetallpartierna är elakare. Vissa spår håller ändå inte riktigt måttet, men framförallt "Raven and the Rose" och "My Hope the Destroyer" (så nära MDB kan vara en "hit"?) tillhör bandets abslout bästa låtar.